Jag ser mig själv som en ganska konstnärlig person, så det var från början självklart för mig att jag skulle formge mitt eget bokomslag. I hela mitt liv har jag ägnat mig åt konstnärliga uttryck som att fotografera, teckna, måla, arbeta i lera och göra smycken i olika material. Dessutom har jag arbetat som bildlärare i flera år samtidigt som jag vet vad jag själv dras till när jag tittar på böcker i en butik. Att jag kände mina karaktärer och visste precis vad boken handlade om gjorde inte saken sämre. Klart jag skulle göra omslaget själv!

Redan från början visste jag att jag ville ha en bild av Kungsbackafjorden och att tonen skulle vara rosa. Fjorden passar fint eftersom både jag och min huvudkaraktär bor i Onsala och har promenadavstånd till det vackra havet. Blått är vackert i verkligheten, men det skulle ge en alldeles för kall ton till min berättelse, så jag ville absolut dra i färgerna, så att det skulle bli helt rosa.

Originalbilden, som ni ser här ovan, var liggande, så den behövde beskäras en hel del för att passa ett stående bokformat. Den fotografiska förgrunden tycker jag ramar in bilden så fint och tittar man noga finns det något vitsigt och finurligt dolt i den. De första bladen man ser är troligen lönnlöven, men de mindre är björklöv. Det är alltså en massa små björkkvistar på bild och med mitt efternamn passar det ju alldeles förträffligt, eftersom det är bland dessa jag vill ha mitt namn.

Den första rosa varianten jag tog fram var ganska mörk och dramatisk. Jag tyckte att det passade berättelsen väl, men provade ändå att göra den ljusare och det var då alla pusselbitar föll på plats. Det blev uppenbart att det var en ljusare ton som gjorde hela skillnaden. Dessutom retuscherade jag bort ett par stenar, som stack upp ovanför vattenytan, men som jag tyckte störde harmonin i bilden.

Det pratas en del om fotografier i boken och jag bestämde mig för att ha några centrala foton liggande i vänster nederkant på boken. I min första version var det fyra bilder. Tanken var då att en bild skulle föreställa min huvudkaraktär Saga Allerlöv som bebis, en annan hennes mamma i 40-årsåldern, den tredje skulle vara en bild på en dagbok, eftersom det är en avgörande detalj i boken och slutligen skulle det vara en bebisbild till, nämligen på Sagas dotter Isabella.

Jag tyckte att det blev jättefint. Jag ville inte ha någon bild på Saga i 30-årsåldern, som hon är i boken, för jag vill att läsarna själva gör sig en bild av hur hon kan se ut, men en bebisbild kunde jag tänka mig. Därför frågade jag min egen dotter, som var tolv år när jag satt med omslaget, om hon kunde tänka sig att bidra. Henne har jag tusentals fina bilder på. Javisst kunde hon det, så jag letade upp två bilder som passade bra till ändamålet.

Jag funderade på att använda en bild på mig själv i rollen som Sagas mamma Solveig eftersom jag och hon var så gott som jämngamla när hon dog, men dels kändes det lite knasigt och dels dog Solveig 1995 och en modern bild skulle inte kännas som 1995. Även om man inte tänker på det är det många små detaljer som gör att man ser om en bild är nytagen eller gammal.

Därför bad jag min högst levande mamma om en bild. Hon letade igenom sina album och mejlade mig en bild som hon tyckte passade. Jag höll genast med och vips så fick Solveig ett ansikte.

När det gällde dagboken letade jag överallt efter en som kunde passa. Jag gick ut och in i olika butiker, men det var omöjligt att hitta någon. De jag fann hade antingen hästar på eller var för barnsliga med flickor och hjärtan. Knappast något en vuxen kvinna skulle köpa och skriva i, tänkte jag. Till slut hittade jag en med lite slingriga löv som var något hjärtformade på framsidan. Jag köpte den direkt och gick faktiskt sedan in i mitt manus och ändrade texten. Dagboken jag beskrivit i romanen fanns ju inte, så därför fick jag ändra berättelsen efter verkligheten. Det tyckte jag var ganska festligt.

När jag placerat ut mina utvalda foton började jag grubbla. De två ungefär jämngamla bebisarna var söta, men var det någon som förstod att det var 30 år mellan bilderna? Saga som bebis 1980 och hennes egen dotter Isabella som bebis 2010. Nej, avgjorde jag, och plockade bort den ena bilden.

När jag gjorde det kändes allt mycket bra, tyckte jag. Tre bilder var precis lagom. Alla goda ting är tre, som härliga moster Majken i boken skulle uttryckt saken.

I boken nämns att Solveig skriver bokstäver som g och j med slängiga krokar, så jag letade länge efter ett typsnitt som kunde symbolisera hennes handskrift. Till slut hittade jag ett som passade perfekt och även om jag egentligen inte är så förtjust i att ha text på diagonalen  tyckte jag att det passade bra i det här fallet inte minst med tanke på det stora lönnlövet som var ganska mitt på sidan.

Jag skickade mitt förslag till en originalare som skulle hjälpa mig att göra ett tryckfärdigt original av min handskrivna variant, där jag bifogat typsnittet löst. När hans version kom tillbaka till mig hade han tagit bort det stora lönnlövet och rätat upp texten. Jag blev överlycklig.

Nu var det exakt så som jag ville ha det!

Detta gjordes när min debutroman, som hette Nära dig, skulle tryckas som inbundet förlagsband som det heter på fackspråk. När jag nu arbetat om själva berättelsen genom att fördjupa karaktärerna och både lägga till och ta bort vissa passager och dessutom döpt om boken till Närmare dig, tog min förläggare Annika Bengtsson hand om omslagsbiten. Det enda hon gjorde var att byta ut titeln för allt annat var redan klart och jag ville absolut ha samma fina omslag som förra gången, för jag har faktiskt fått mycket beröm för att det är en fin bok.

När provtrycket kom från tryckeriet reagerade både Annika och jag på att färgen inte var korrekt återgiven. Omslaget var både för lila och för mörkt. Annika filade ett extra varv på färgen och då blev det perfekt, så när böckerna väl kom var de exakt så som jag velat ha dem.

På mässan Bok & bibilotek i Göteborg 2013 stod Annika med sitt Grim förlag i Qoola Qvinnors monter C00:05 med bland annat min bok på paradplats. Den släpptes dagen innan bokmässan startade så den var verkligen sprillans ny. Många stannade till och kommenterade utsidan och det hände till och med att besökare köpte boken just för att framsidan tilltalade dem.

När jag själv stod vid montern för att hälsa på Annika kom en kvinna fram och började prata om Närmare dig och hur rosa den faktiskt var. Hon undrade om jag tänkt på att det kanske gör att män inte vill köpa den. Det har jag absolut tänkt på, men män är faktiskt inte min huvudsakliga målgrupp. Jag har hela tiden haft kvinnor, särskilt mammor, i tankarna medan jag har skrivit. Det är säkert inte politiskt korrekt att tänka så, men det är sanningen i alla fall. Däremot gläder det mig mycket att flera som läst romanen vill ge den till nyblivna pappor för att de ska få en inblick i hur det är att bli mamma och att många nyblivna mammor går igenom ungefär samma saker.

När jag nu återigen funderar och analyserar mitt omslag tycker jag fortfarande att det är riktigt fint. Det kanske inte ser toppmodernt ut, utan jag får en känsla av 1980-tal på något sätt, men faktum är att inte alls är fel för dagböckerna skrevs 1980 och de är väldigt viktiga för berättelsen.