Provläs Närmare dig

Som provläsning får du här ta del av tre dagar i Saga Allerlövs liv så som det skildras i romanen Närmare dig. Först och främst är det de två första dagarna i boken jag delar med mig av. Förhoppningsvis får du en känsla av hur boken är skriven genom denna inledning.

För att locka till fortsatt läsning kommer sedan ytterligare en dag och då har vi hoppat fram en del i tiden och kommit till den 6 maj.

Detta är början på Närmare dig:

Lördag den 2 januari

Saga Allerlöv strök med vänsterhanden över den hala och varma ryggen. Hon blundade och lät känslan sakta landa i hennes utmattade kropp. Högerhanden hittade en fot att känna på. Tårna räknade hon sakta och jo, det var nog fem på den smala foten, även om de verkade väldigt, väldigt små. Skulle de verkligen vara så otroligt små? Och så långa? Åh, tänkte hon, det är över. Här ligger jag med den bästa belöningen man någonsin kan få.

Johan Nord smekte sin sambo över det ljusa, svettiga håret medan blicken vandrade fram och tillbaka mellan henne och barnet. Lugnet infann sig och den idrottsledare han nyss känt sig som när han hejat fram Saga den sista ansträngande biten hade lämnat arenan. Han sträckte sig efter muggen med vatten och svepte det som var kvar. Trött var han, men samtidigt uppfylld av en känsla som gav honom en ny dimension. Värme, förväntan och kanske också en dos förhoppningar for igenom hans kropp. Han harklade sig och ett ögonblick mötte Saga hans blick innan båda tittade ner på barnet igen. Det var som om känslorna var för stora för att de skulle orka se på varandra längre. Han torkade bort en tår ur ena ögonvrån och sträckte fram handen för att känna på bebisens små knutna händer. Tack gode Gud att det är över, tänkte han. Jag hade inte orkat en minut till och då var det ändå inte jag som skulle krysta ut ungen.

Än så länge visste de inte om det var en flicka eller en pojke, som låg med blicken fastlåst på sin pappa. Barnmorskan satte en mycket liten vit mössa på hjässan på det nyfödda knytet och lät de nyblivna föräldrarna insupa varje sekund av ögonblicket utan att störa. Det tunna, ljusa håret försvann under mössan och Johan rättade försiktigt till den på ena sidan.

Det var alldeles tyst i rummet. I alla fall lade Saga inte märke till ett enda ljud. Den enda som upptog hennes tankar var den nya människan i hennes famn och de ännu lätt oregelbundna andetagen. Hon registrerade inte ens i ögonvrån det som pågick vid datorn nere i ena hörnet av rummet eller att saker flyttades och plockades undan alldeles intill henne.

Kroppen ryckte till av både snyftningar och skratt om vartannat, men det var inte alls så hysteriskt som hon trott att det skulle vara. Barnet ännu varken mätt, vägt eller undersökt, men hon kände instinktivt att allt var i sin ordning.

Vill ni se vad det blev för kön?” frågade barnmorskan efter stund och lyfte utan att vänta på svaret upp det nyfödda barnet och höll det i luften.

Så långsmalt och dinglande det hängde där med armarna högt uppe vid de pyttesmå öronen. Det mosiga ansiktet med den bistra minen hade övergått från lila till rosa och såg genast friskare ut.

Det ser ut som en flicka”, fick Saga fram efter vad som kändes som en evighet.

Det är mycket riktigt en flicka”, svarade barnmorskan och log. ”En jättefin flicka.”

Saga fick tillbaka den lilla och snusade på henne. En alldeles speciell och egen doft nådde Sagas näsborrar. Du doftar lycka, tänkte hon. Ren och skär lycka.

Hon ser ut som en Isabella”, viskade Johan och kliade sig tankfullt på hakan.

Isabella? Det har vi inte ens funderat på. Varifrån fick du det plötsligt?”

Vet inte, men Isabella låter fint, tycker jag. Betyder inte bella vacker på italienska? ”

Jo, det gör det nog … Isabella … Bella Isabella …”

Saga smakade på namnet och tittade på Johan. Hon blinkade bort ytterligare ett par tårar och log när hon fuktat de vinternariga läpparna.

Aldrig trodde jag att någon annan än jag skulle bestämma namnet på min dotter – inte ens hennes pappa. Isabella. Det är fint och det passar henne, faktiskt.” Älskade lilla unge, så vacker och perfekt du är, tänkte hon. Är det ens lagligt att vara så här lycklig?

Medan barnmorskan vägde och mätte flickan och belåtet ropade siffror tvärs över rummet, vandrade Sagas tankar till sin egen mamma. Hon önskade att hon kunde ringa henne och berätta att hon blivit mormor. Och visst skulle hon slå numret. Hon skulle samma nummer hon själv hade haft som barn och bodde hemma hos mamma och pappa, för trots att numret genom åren gått till tre olika adresser hade det inte ändrats. Men det skulle bli hennes pappa som svarade. Inget nummer i världen kunde koppla henne till sin mamma, för när Saga var femton år och just börjat sista terminen i grundskolan, dog hennes mamma.

Solveig Allerlöv hade som tv-reporter varit ute på uppdrag med en fotograf och i en korsning ett par mil norr om Göteborg hade en ambulans kommit i hög fart. Ambulansföraren hade kört mot rött ljus, men med blåljusen och sirenerna påslagna, och säkert hade han utgått från att alla bilar i korsningen både hörde och såg att det var utryckning på gång. Fotografen hade obarmhärtigt kört in i ambulansen snett framifrån. Den låga och starka marssolen hade speglat sig i blöt asfalt och ingen av förarna anade den annalkande katastrofen som snart var ett tragiskt faktum. Kollisionen blev kraftfull och ljudet av krossat glas och enorma plåtskador fyllde luften. Journalisten på passagerarsidan avled senare på kvällen av sina skador, konstaterades det sakligt i lokaltidningen dagen därpå. En knastertorr notis stod i smärtsam kontrast till den tragedi som drabbat familjen.

Nu ville Saga berätta hur lycklig hon var och hon ville få bekräftelse av den som allra bäst borde förstå. Av den som fött henne. Luften blev svårare att andas och lyckotårarna som nyss trillat ersattes av saknadens tårar. Lilla mamma, var är du när jag behöver dig? tänkte hon och drog in det tunna snoret som bildats i näsan och torkade ögonen med kanten av det vita sjukhuslakanet. Johan lutade sig fram och pussade henne på pannan.

Saga fick tillbaka Isabella inrullad som en rysk bebis och kunde inte låta bli att skratta till. Så nära det var mellan gråt och skratt … mellan olycka och lycka. Det var som om hela känsloregistrets alla yttersta punkter just blivit grannar i hennes kropp. Hon grät igen. Herregud, tänkte hon, vilken armé av känslor. 

Johan strök Saga över kinden och torkade hennes tårar med handens utsida. Han hade aldrig hunnit träffa Solveig och Saga undrade ofta vad hennes mamma hade tyckt om honom. Alla som träffade honom brukade gilla honom, för hans lättsamma sätt och goda humör tilltalade de flesta. Säkert hade hennes mamma inte tyckt annorlunda. Visst är han en fin kille, mamma? tänkte Saga när hon insåg hur kärleksfullt han tittade på deras slumrande dotter. Antagligen precis den sorten du ville att jag skulle träffa istället för den långhåriga, snusande grabben som jag gick på bio med några gånger på hösten just när jag fyllt femton och äntligen fick gå på barnförbjudna filmer.

Det lilla mellanrummet mellan framtänderna, som Johan alltid avskytt, men som hon försäkrat var charmigt, gav honom tillsammans med det lätt rödaktiga skägget på hakspetsen ett utseende som påminde svagt om ruter knekt.

Tänker du på din mamma?”

Hon nickade, men orkade inte säga något. Vilken känslokarusell som snurrade inom henne. Hon flyttade barnet aningen högre upp, så hennes läppar nådde dotterns panna. Hon pussade så försiktigt att hon knappt nuddade huden och strök sakta öven den lilla kinden som vecklade ut sig lite för varje minut som gick. Din pappa förstår, tänkte hon. En dag kommer du också förstå att saknaden aldrig dör. Inte heller kärleken.

Saga bad Johan sträcka sig efter telefonen och slog sedan vant numret till sin pappa.

Hej morfar”, fick hon fram och rösten lät stadigare än hon vågat hoppas på.

Hej hjärtat, är det klart nu?”

Ja, det var kämpigt och segt på slutet, men allt gick bra och nu ligger hon här hos mig och är underbar.”

Det var tyst i andra änden och hon hörde sitt eget hjärta slå. Hon blundade och kände en klump av vemod i halsen. Hennes röst blev grötig och ögonen fylldes återigen av tårar.

Pappa?

Hon pressade luren närmare örat och hörde hur han drog efter andan.

Hon är jättefin och stor och liten på samma gång.”

Pappans andetag var tunga ett tiotal mil bort.

Vilken underbar nyhet. Så skönt att allt har gått bra.”

Det gick till och med bättre än jag trott. Synd bara att mamma inte …”

Hon hade tyckt om att få bli mormor.”

Det tror jag med.”

Det blev tyst en stund och Saga strök den lilla, som tryggt sov i hennes famn, över huvudet. Den minimala mössan var avtagen och det ljusa håret hade börjat resa sig från hjässan en smula.

Tack … för att du ringde … och för att jag blivit morfar …”

Jag ringde så fort jag kunde.”

Jag har tänkt på er hela dagen, så det uppskattar jag. När får vi hälsa på?”

Bara pappan och eventuella syskon får komma in på BB-avdelningen och då menar de inte min pappa och mina syskon, men vi kan ses i kafeterian imorgon.”

Orkar du verkligen det?”

Undrar du om jag orkar visa upp världens vackraste flicka för världens finaste morfar? Ja, om jag verkligen anstränger mig ska jag nog klara av det.”

Johan tittade på henne och fascinerades av hur fort hon kunde byta sinnesstämning. Sådan hade hon varit så länge han känt henne och under graviditeten hade den känslomässiga berg-och-dalbanan eskalerat till sådana ytterligheter att han varit nära att förlora förståndet och varit allt mer övertygad på att hon redan gjort det. Han drog handen genom håret och skakade omedvetet på huvudet.

Hon ska förresten heta Isabella. Hälsa Birgit är du snäll, för nu måste jag ringa vidare på listan. Du vet, en mamma har mycket att göra.”

Söndag den 3 januari

Saga och Johan slog sig ner vid ett ledigt bord i kafeterian och ställde den lilla vagnen på hjul med Isabella emellan sig. Det fanns gott om sjukhusrockar att låna, men Saga hade propsat på att klä sig anständigt när hon skulle lämna avdelningen, så nu satt hon i en diskret grå tunika och svarta mammabyxor som dolde magen, som fortfarande var ordentligt svullen. Under natten hade hon knappt sovit mer än någon timme i sträck för Isabella hade vaknat och gnytt gång på gång. Flera gånger hade hon fått hjälp med att lägga till henne vid bröstet och nu ömmade bröstvårtorna efter det mer eller mindre ständiga sugandet. Hon kände sig trots sömnbristen pigg och antog att det var hormonerna som påverkade henne. Jag känner mig som en galen mix mellan en zombie och en Duracellkanin, tänkte Saga och borstade bort ett par hårstrån från tunikan.

Johan, som fått en egen säng i familjerummet de sovit i, såg betydligt mer sliten ut. Att nattsömnen varit dålig var tydligt, för mörka ringar skymtade under de blågröna ögonen och det otvättade håret var rufsigt. Den två dagar gamla skäggstubben förstärkte bilden av en utschasad man. Är det så här det ska vara i 18 år framöver? undrade han förskräckt.

Bredvid dem stod några konstgjorda gröna växter på rad och trots att det var lågmälda samtal som fördes kring flera bord runt omkring var ljudnivån lika hög som den alltid blev när människor samlades för att äta eller fika. Kaffedoften genomsyrade luften och det slamrade utifrån köket där någon höll på att ordna besticken.

Två minuter över tre dök morfar Björn Allerlöv och Birgit, hans fru sedan några år, upp. Vilset såg de sig omkring när Saga höjde handen och vinkade ivrigt. Redan på långt håll lade hon märke till det blanka i sin pappas ögon.

Efter långa och varma kramar fixerade han sitt första barnbarn med blicken och strök sig över det välansade grånade skägget. Glasögonen han bar hade sett ungefär likadana ut genom åren och nu började de bli moderna igen.

Någon vid bordet bredvid tappade en gaffel i golvet och den gänglige tonårspojken i sällskapet lommade iväg för att hämta en ny.

Så fin hon är”, sa morfadern lågt.

Jag tycker att hon har tydliga drag av dig, Saga”, sa Birgit.

Saga blev glad över hennes ord, sträckte omedvetet på sig och tänkte att i brist på en biologisk mormor skulle Birgit göra allt hon kunde för att fylla ut rollen.

Tack, det var snällt sagt.”

Längre än så hann de inte förrän mostern Majken Berglund och hennes man Bengt kom emot dem med snabba kliv. Hennes klackar klapprade högljutt mot golvet och famnen var full av presenter. Den storblommiga kjolen i mörka vintertoner fladdrade kring benen och vinterkappan var redan uppknäppt.

De ställde fram drickor, tidningar, frukt och choklad på bordet och Saga stönade lätt åt överflödet medan Majken uttryckte sin glädje över att få komma genom att strö kramar omkring sig och babbla på i en så strid ström att bordsgrannarna tystnade och stirrade på tornadon som dragit fram alldeles bredvid dem.

En del bebisar får visst prickar om mamman äter choklad medan hon ammar, men det är inte alls säkert att just ditt barn får det, så testa du”, kvittrade Majken och log uppmanande mot sin systerdotter.

Majken var förtjust i det mesta som gick att äta och det märktes på hennes korta och runda kropp. Hennes en gång naturligt blonda hår hade fått hjälp med att behålla sin ungdomlighet på frisörsalongen och det var kortklippt på ett sätt som gjorde att självfallet kom till sin rätt och bildade en glorialiknande frisyr.

Saga hade egentligen tänkt att hon redan idag skulle börja gå ner de där tjugotvå kilona hon lyckats samla på sig under graviditeten, men när hon såg all chokladen kände hon att hon kunde vänta några veckor och förresten behövde hon försäkra sig om att mjölkproduktionen skulle komma igång ordentligt. Mjölkchoklad låter dubbelbottnat och inte alls dumt, utan rent av lämpligt, tänkte hon för sig själv och öppnade förpackningen för att bryta en bit.

Hon lät blicken vandra över sällskapet och sänkte sakta axlarna. Ett lugn spred sig inom henne medan hon lyssnade på sin mosters ihärdiga komplimanger om hur ofattbart fräsch den nyblivna mamman såg ut, hur fullständigt bedårande det lilla flickebarnet var och inte minst hur ljuvligt det var att äntligen ha fått bli bestemoster.

Jag vet att vi inte har några norska gener, men gammelmoster låter så förfärligt gammalt och trist, så jag tycker att vi säger bestemoster istället för jag ska självklart göra allt som står i min makt för att vara den bästa mostern i världen”, försäkrade Majken och slog ihop händerna som om hon tog i hand med sig själv och förseglade löftet. ”Endast det bästa är gott nog för den här lilla krabaten.”

Saga lade märke till att mostern som vanligt svängde sig med ordspråk och talesätt.

Du är underbar vad du än kallas”, sa Saga och lade huvudet på sned. Ibland känns livet riktigt fint, tänkte hon.

När Björn och Birgit druckit varsin kopp kaffe, fått hålla den lilla en stund och försäkrat Saga och Johan om att det var den sötaste bebis de någonsin hade sett, tyckte de att det var dags att lämna sällskapet för dagen. Då räckte Majken över de tre paketen hon haft med sig till Saga och som i uppståndelsen blivit liggande på en egen stol.

Alla goda ting är tre, men det blå paketet med silversnören ska du inte öppna idag, utan det tar du med dig hem och öppnar en dag när du känner för det. Överraskningar bör aldrig komma oväntat, så öppna det en dag när du är redo.”

Saga lade en lockig hårslinga bakom ena örat och vägde det rektangulära, blå paketet i händerna och vände försiktigt på det. Hon bedömde tjocklek, storlek och vikt och konstaterade snabbt att det innehöll böcker.

Rätt!” sade Majken och log stort. ”Det förstod jag att du skulle räkna ut lätt som en plätt, men vad det är för böcker är mer svårgissat, skulle jag tro.”

Hon fortsatte att klämma lite på långsidan och kände att det var tre bokryggar, där två av dem kändes lika tjocka och den understa något tunnare.

Nyfiken i en strut, märker jag, men sluta kläm nu och öppna de andra presenterna istället.”

Försiktigt lade Saga ner bokpaketet på bordet och började med det som hon genast förstod innehöll kläder. Hon fick upp en vit body med brodyr kring handlederna och kragen tillsammans med en stickad klänning som gick i flera rosa nyanser. Botten var blekt rosa medan de påsydda blommorna i nederkanten gick i allt mellan ljust bebisrosa och starkt cerise.

Johan satt bakåtlutad med Isabella, som vaknat till, högt upp mot axeln. Hon andades djupt och rytmiskt, men då och då drog hon in extra luft, som för att kontrollera om lungorna fungerade ordentligt. Omsorgsfullt tog Saga bort snörena från det större paketet och öppnade det med stirrande ögon. Inte ett ljud kunde hon får fram. Hon vände och vred på den mjuka, vita apan och ögonen blev fuktiga. Hon svalde hårt och höll apan en bit ifrån sig medan hon med öppen mun vände blicken mot mostern.

Den är faktiskt ny”, sade Majken, ”men visst är den förvillande lik den apa du själv hade när du var liten?”

Det är otroligt. Alla apor jag sett genom åren har varit bruna och min vita Apelina har alltid varit den enda i sitt slag. Var hittade du den?”

I Spanien. Den satt i fönstret i en butik som låg på gatan bakom vårt hotell. Jag kunde inte låta den sitta kvar där mol allena.”

I Spanien? Det var väl ett par år sedan du var där senast?”

Just det, sommaren för tre år sedan närmare bestämt.”

Och då köpte du en apa? Jag var ju inte ens gravid då”, sa Saga förundrat och torkade bort en tår i ögonvrån.

Nej, jag vet, men den var så lik Apelina att jag bara var tvungen att köpa den. Måste man så måste man. Visst är de bruna ögonen av glas så gott som identiska med hennes? Jag tänkte ge den till dig när du fick barn och nu var det äntligen dags för den att kliva ur garderoben.”

Men tänk om jag inte hade fått barn, då? Vad hade du gjort med den då?”

Jag hade även det scenariot i tankarna, så då hade du fått den någon gång när du fyllt år istället.”

Du är otrolig”, sa Saga och fortsatte att stirra på mostern innan hon såg ner på apan igen.

Saga höll den nyare upplagan av Apelina tätt intill sig och lät tankarna vandra långt bakåt i tiden. Hon hade fått apan av sin mamma på första födelsedagen och när alla kompisarna lekte med dockor var det bara Apelina hon ville ha. Hon hann bli tolv år innan hon kunde somna utan apan i sängen. Alldeles för stor egentligen, det visste hon. Svansen var lenare än den övriga pälsen, så när hon inte kunde somna brukade hon fingra på den långa, smala svansen och omväxlande stryka den medhårs och mothårs. Vilken nostalgitripp, tänkte hon och klappade den nakna apan över ryggen.

När hennes mamma hade dött hade hon tagit ner Apelina från bokhyllan, där hon hade bott de senaste åren, och kramat henne länge, länge varje kväll. Hennes mamma kändes så nära genom apan, som lyssnade, förstod och brydde sig. De bruna ögonen hade påmint om mammans något ljusare variant och när hon tittat apan djupt i ögonen kändes det som att se rakt in i sin mammas. Apelina såg så klok och förstående ut och gav henne tröst när livet kändes som allra tyngst. Inte ställde den några krav eller tjatade på henne heller. Hon bara fanns där för henne.

Nu ska vi lämna er ensamma, så ses vi nästa gång på hemmaplan och glöm inte att ta med dig det där hem när du lämnar BB”, sa Majken och pekade på det det blå paketet.

Jag lovar att komma ihåg Isabella, apan och det blå paketet, i nämnd prioriteringsordning”, svarade hon och nickade.

Kanske byter de plats på prioritetslistan när du får se vad det är i paketet. Den som lever får se”, sa Majken hemlighetsfullt och gick fram till Johan för att stryka Isabella över ryggen en sista gång.

När Majken och Bengt vinkat längs promenaden bort lade Johan ner Isabella och rullade iväg med henne mot rummet igen. Han fick hjälpa Saga att bära allt som gästerna haft med sig och som tur var hade de lämnat kvar plastpåsarna presenterna kom i.

Saga höll i apan och bokpaketet och vände och vred på det ännu en gång.

Har du någon aning om vad det kan vara?” frågade hon Johan som om han ingick i någon hemlig allians med hennes moster.

Absolut inte, men något speciellt verkar det handla om.”

Spännande, måste jag säga.”

Livet ska vara lite spännande ibland.”

Nja, jag är inte i så stort behov av spänning och dramatik direkt, ett lugnt och skönt liv är mer min grej.”

Jag vet, tråkmåns”, sa Johan retsamt.

Väl inne på rummet lade Saga ner apan, som bara var marginellt mindre än den sovande flickan, intill henne och tog fram kameran för att ta några bilder. Så fina ni är när ni ligger bredvid varandra, tänkte hon och knäppte i rask takt ett tiotal bilder.

Hon är otroligt söt”, konstaterade hon och zoomade in Isabellas ansikte.

Apan?”

Fåntratt.”

Älskling.”

/…/

.

.

.

.

Nu hoppar vi fram en del i tiden och det har hunnit bli den 6 maj:

Torsdag den 6 maj

Solen sken och det var varmt och behagligt redan vid åttatiden på morgonen när Saga ringde till sin moster Majken för att höra om de kunde luncha ihop. En tur till Göteborg skulle vara ett välkommet avbrott i vardagen.

Det gick fram fem signaler innan mosterns glada röst hördes.

Hej, Älsklings-Saga, hur är det med er?”

Hallå där, jo tack, bara fint. Och själv?”

Synd att klaga! Fast lite kanske jag kan få klaga, för jag ska faktiskt till tandläkaren idag och det är aldrig speciellt roligt. Idag är det bara den årliga kontrollen, så det kommer nog inte att göra speciellt ont, varken i munnen eller i plånboken, men det är ändå inget jag ser direkt fram emot.”

Jag tänkte ta mig en tur till Slottsskogen idag, eftersom det är så fint väder och jag tänkte höra om vi kunde ses på lunchen?”

Det måste vi självklart få in i dagens pressade schema. Jag ska vara hos tandläkaren klockan elva och sedan har jag kören klockan fyra, men däremellan skulle det passa fint med lite mat”, svarade hon.

Klädda i tunna sommarkläder och med varsin kofta under vagnen tog Saga och Isabella bilen in till Göteborg och parkerade på Heden nästan en timme före utsatt tid med Majken.

När Saga hade läst på universitet och sedan börjat arbeta som lärare hade hon bott i Göteborg i flera år och hon hade många roliga minnen därifrån, men förvånansvärt få vänner kvar i staden. De flesta hade flyttat till kommuner i närheten och det hände nästan aldrig att hon stötte på någon hon kände när hon strövade omkring på sina shoppingrundor i Nordstan och längs Kungsgatan.

Nu njöt hon av att se hur olika alla människor såg ut. Hemma i Onsala såg alla mer eller mindre likadana ut, men Göteborg var en underbar flytande massa både i färg och form.

Några utspridda och frodiga moln rörde sig långsamt över himlen och det diagonala regnet, som var alltför vanligt i Göteborg, kändes avlägset. Staden visade sig från sin mest turistvänliga sida och det passade Saga, eftersom det var på utflykt hon var och nog kände hon sig som en storögd turist mitt i storstan.

Hon såg Majken komma med snabba steg i motljus som gav en härlig effekt åt hennes ljusa mjuka lockar och de bestämde sig för att äta en sopplunch.

De ställde barnvagnen utanför dörren och medan Saga lyfte ur dottern undersökte Majken möjligheterna att få ett bord. Det närmast dörren blev just ledigt och en kylig dag hade de inte velat sitta i det drag som lätt uppstår vid det bordet, men denna strålande försommardag passade det perfekt, eftersom det var nära till både soppan, det nybakade brödet och alla vackra, goda tårtor.

Sittande med varsin tallrik med rykande het sparrissoppa och två skivor hembakat bröd med rikligt med ost på uppdaterade de sig på varandras liv.

Hur går det med dagböckerna? Något nytt spännande?”

Det mesta rullar på, men det jag tänkt på den senaste tiden är att mamma och pappa verkar ha umgåtts en hel del med en familj som heter Söderqvist. Känner du till dem?”

Ja, de umgicks ganska intensivt ett tag.”

Eftersom jag inte minns att de umgicks under min uppväxt undrar jag vad det var som hände? Blev de ovänner?”

Kommer du ihåg att du frågade mig hur dina föräldrar hade det när du var liten och att jag inte ville svara på det förrän du hade läst vad din mamma valt att berätta?”

Ja, det minns jag. Du sa att de haft två jobbiga perioder. Hör det hit?”

Du sätter mig i en väldigt svår sits nu och jag vet inte vad jag ska svara, för att inte göra någon illa, men som du vet stod jag och min syster varandra väldigt nära, så det finns saker som jag känner till som hon kanske inte vill att du ska få veta.”

Du kan väl bara berätta vad som hände?”

Kan vi inte komma överens om att du läser dag för dag i några veckor till och om du inte fått några ledtrådar på en månad eller två så kanske jag kan tillföra historien något?”

Jag kanske kan fråga pappa vad som hände istället.”

Nejnej, gör inte det”, utbrast Majken med en intensitet som avslöjade att det utan tvekan fanns något brännbart i ärendet.

Men så farligt kan det väl inte vara? Jag kan ju bara fråga varför de slutade umgås med familjen Söderqvist?”

Som jag sa, ge din mamma tid att själv få berätta sin historia.”

Du verkar bestämd?”

Ja, av respekt för din mamma, min älskade lillasyster, så är jag det.”

Okej, då släpper vi det. Hur går det för Veronica och Robert? Har magen vuxit på min kusin?”

Efter småprat om magar och annat tog hon proppmätt farväl av mostern, men den där obehagliga känslan av att något var fel kliade fortfarande i hennes kropp.

När hon ändå var i stan passade hon på att ringa sin syster Hanna. Antagligen borde hon kunna smita från jobbet snart, för klockan skulle slå tre om bara några minuter. Hanna blev glad över det spontana telefonsamtalet och försäkrade att hon kunde vara vid Villa Belparc senast halv fyra, vilket var tidigare än Saga vågat hoppas på, så hon begav sig genast dit.

Saga valde en slät kopp grönt te, fortfarande mätt efter lunchens extravaganta desserter, medan Hanna tog ett glas rött vin. Det var lite kyligt i vinden, tyckte Saga, men ändå ljuvligt att få sitta utomhus och se vackra rosa flamingo spatsera vid dammen en liten bit bort.

Hon passade på att återge dagbokens innehåll den senaste tiden, mosterns ovilja att fylla i med detaljer och annat som dök upp. Hanna å sin sida avslöjade en och annan historia från krogsvängen och berättade inlevelsefullt om det hårda tempot på jobbet. När hon svept det första glaset vin gick hon på toaletten och kom strax tillbaka med ett nytt fullt glas.

Klockan är inte ens halv fem och du är inne på ditt andra glas vin en vanlig torsdagseftermiddag”, sa Saga.

Skulle det här vara en vanlig torsdag? Här sitter jag med min syster en solig dag i början av maj medan min favoritsysterdotter sover gott i sin vagn precis bredvid. Tycker du att det är något vanligt med den bilden?” sa Hanna dramatiskt och slog ut med armarna.

Lite generad kände Saga sig, för visst höll hon med om att det var alldeles för sällan de tog sig stunder som den här numera, så nog upplevde de mer eller mindre något unikt, men känslan av att vinet hade en daglig plats i Hannas liv kunde hon inte bortse ifrån och det oroade henne.

Vid ett par tillfällen hade Hanna så yviga gester att vinglaset höll på att välta. Saga kände hur mycket hon saknade tiden då de bodde ett par hundra meter ifrån varandra och kunde smita över på ett busglas mitt i veckan. Hon tyckte om att se Hanna veva med armarna när hon skulle visa hur kopiatorn krånglat härom dagen eller när hon i desperation rafsat runt i handväskan efter sin nyckel. Hennes ljusa och bubblande skratt älskade hon allra mest.

Begreppet busglas hade förstås Hanna kommit på och Saga höll genast med om att det var den absolut godaste sorten, för det var det glaset som man inte hade förväntat sig och som förgyllde en vanlig veckodag. Eftersom det kändes busigt att dricka vin utan någon uppenbar och accepterad anledning kallade de det busglas och snart var det lanserat i så gott som hela bekantskapskretsen.

Jag gick igenom min låda med gamla foton häromdagen”, sa Hanna och smuttade på vinet. ”Jag hittade en jättefin bild på mormor och morfar. De sitter på en parkbänk och mormor tittar in i kameran medan morfar tittar på henne istället. Det är en väldigt kärleksfull bild och båda har hatt på sig. De ser så unga ut att bilden kan ha tagits innan Majken och mamma föddes. Speciellt skarp är den inte, så först var jag osäker på vilka som var på bilden, men deras namn stod på baksidan. Jag tror att man skulle kunna gå till en fotoaffär och beställa en kopia, skulle du vilja ha det?”

Saga hade tänkt mycket på sina morföräldrar de senaste veckorna, så hennes ögon tårades när hon hörde att det fanns en bild hon kunde få. Själv var hon säker på att hon inte hade en enda.

Gärna, det vore fantastiskt roligt”, fick hon fram.

Jag tänkte att du skulle vilja ha det, för om jag törs säga det, så känns det som om morfar och du på något sätt hör ihop.”

Om någon annan skulle sagt samma sak hade Saga helt säkert tagit illa vid sig och uppfattat det som kritik, men när orden kom ur Hannas mun lät de mer analytiska och kärleksfulla än elaka och plumpa.

Menar du att vi är psykfall båda två?” sa Saga och ställde ner tekoppen. I så fall har du förstås helt rätt, tänkte hon.

Kanske inte psykfall, men äsch, du fattar …”

Jag önskar verkligen att jag fått träffa honom. Det känns så sorgligt att vi nästan aldrig pratat om honom. Som om han knappt funnits.”

Det var säkert ett sätt att gå vidare, men jag håller med dig om att det är ledsamt, för utan honom skulle faktiskt varken du eller jag suttit här idag.”

Så hade Saga inte tänkt, men orden träffade henne hårt och längtan efter både morfar och mamma blev ännu starkare. Varför var livet så svårt? Varför rycktes de man älskade och behövde bort? Varför?

Ständigt detta ”varför” som alldeles för ofta saknade svar.

/…/

Hoppas att provläsningen har gett dig lust att läsa mer om Saga och hennes omtumlande år.

3 thoughts on “Provläs Närmare dig

  1. Pingback: Välkommen! | Joanna Björkqvist

  2. Pingback: Joanna Björkqvist skrev om boken » Förverkliga din bokdröm

  3. Pingback: Ny upplaga av Närmare dig | Joanna Björkqvist

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s