Jag är i full gång med 2016 års arbete och ser mycket fram emot ett mycket spännande och givande år. Trots att det bara gått ett par veckor på det nya året har jag redan hunnit med en hel del och det känns väldigt bra.

Det viktigaste är att jag skrivit ännu ett reportage om en fantastisk intervjuperson som jag träffat och samtalat med i flera timmar. Nu är reportaget hos henne och jag väntar på att få tankar om texten. Jag gör det alltid helt klart att alla medverkande får ha synpunkter på precis allt i texten. Det kan gälla nyanser på något klädesplagg, ett ordval som känns fel eller en tidsaxel som inte blivit helt korrekt. Alldeles oavsett vad det gäller måste intervjupersonen godkänna texten till 100 % innan min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag får läsa den.

Någon gång under nästa vecka kommer nog texten i retur, för det är viktigt att hon får gott om tid att läsa och reflektera. Det ska bli intressant att höra hur hon tycker att jag har förvaltat hennes gripande historia.

Under tiden ägnar jag mig åt att läsa min förläggare Annikas senaste manus. Det är en feel good -historia och det är riktigt trevlig läsning. Det är andra versionen av hennes manus som jag läser och jag noterade idag att det fortfarande blir en del kommentarer i kanten, men faktum är att det allra oftast blir en glad smiley eller ett “Haha!” och det är ju precis så det ska kännas när man läser en bok i den här genren.

Jag passar också på att boka in föreläsningar och det är kul. Redan nu har vi bokat in måndag den 7 mars på Dalheimers Hus i Göteborg. Då kommer vi att vara tre författare på plats och alla ska vi tala om självmord utifrån våra respektive böcker och egna erfarenheter i ämnet.

Förutom att jag själv kommer att tala om Våra älskade orkade inte leva kommer Ulrika Jannert Kallenberg att berätta hur det är att leva i skuggan av sin pappas självmord. Hon var bara fyra år när han tog sitt liv men från den dagen talade ingen mer om honom. Varken om hans liv eller död. Det var som om han utplånades. Och på kyrkogården på Öland fanns en omärkt grav.

Om detta trauma har Ulrika skrivit i sin utmärkta och viktiga självbiografiska debutbok Döden ingen talar om och som jag bloggat om på min bokcirkelsida. På samma sajt finns en författarintervju som man med fördel kan läsa i samband med att man läser boken för den ger en extra dimension.

Vi kommer även att få sällskap av Ebba Range som dels medverkar i min reportagebok där hon öppenhjärtigt delar med sig av hur det varit att ha förlorat tre familjemedlemmar i självmord och dels skrivit den fiktiva romanen Kristalläpple som handlar om två tvillingflickor, där den ena tar sitt liv. Även om romanen är en fiktiv historia har den tagit ett tydligt avstamp i Ebbas eget liv och tack vare att hon skrev den har hon äntligen blivit fri från skammen som hon burit på under alla år.

Innan jag skulle träffa Ebba för att intervjua henne läste jag hennes debutroman och den var både vacker på utsidan och fängslande på insidan. Jag gillade särskilt hur hon lyckades fånga mycket av tidens anda och om det och mycket mer skrev jag i mitt blogginlägg om boken.

Vi kommer att ha en föreläsning på eftermiddagen och en på kvällen den 7 mars och vi hoppas förstås att det kommer mycket folk. Mer information och hur man kan anmäla sig finns HÄR.

Varmt välkomna!