För en månad sedan träffade jag frilansjournalisten Ingemo Orstadius på ett kafé i Göteborg. Hon skulle skriva en personporträttsserie i tre delar med anledning av den nationella konferensen om suicidprevention som äger rum i Göteborg den 12-13 september och i den serien fick jag som volontär på konferensen vara med.

Jag kommer att vara på plats under båda dagarna och ansvara för en inspirerande bokhörna där man kan få tips om all möjlig litteratur på temat självmord och psykisk ohälsa. Det kommer också att vara möjligt att köpa mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet på plats. Det hoppas jag att många tar tillfället i akt att göra, men framför allt hoppas jag på att det kommer många människor för att prata böcker med mig, för det kommer verkligen att finnas ett imponerande stort utbud av litteratur.

Ingemo Orstadius och jag hade ett mycket trevligt samtal på fiket och hon hade fullt sjå att skriva ner allt jag sa, för som vanligt babblade jag på i ett rasande tempo. Ibland fick jag sakta ner svadan lite, men det var ändå imponerande hur väl hon fångade mig och hur mycket hon faktiskt fick med i reportaget.

Först ut i reportageserien var Else-Marie Törnberg, som är verksamhetschef på SPIV (Suicidprevention i Väst) och en oerhört trevlig person, som jag har haft nöjet att träffa vid några tillfällen. Det blev en fin och intressant artikel  med fantastiska bilder i lördags.

Igår var det forskaren Franz James tur och även denna artikel var mycket intressant och bilderna riktigt spännande.

Därför var jag mycket nyfiken på den tredje och avslutande delen som kom idag, för den skulle handla om mig. Jag hade fått läsa texten innan, så jag visste att den var både korrekt och välskriven, men det är alltid skillnad att läsa den när den är klar, trots allt. Med stor spänning klickade jag fram länken på mobilen redan innan jag steg upp ur sängen, för att se hur allt såg ut och det såg så bra ut så.

Bilderna hade jag inte sett innan de publicerades, så jag hade ingen aning om hur de skulle se ut. Jag trivs betydligt bättre bakom kameran än framför, så jag ser kanske lite skeptisk ut på ena bilden, men det är i alla fall inte fotografen Nicklas Elmrins fel. Tvärtom tycker jag att han fick till speglingen i skyltfönstret riktigt fint och på nätet ligger även en bild där jag tittar fram i en portuppgång. Också lite kul.

Det känns roligt att mina reportageböcker uppmärksammas på så många olika ställen och i så olika sammanhang nu. Ena dagen får jag hedersomnämnande av Suicide Zero och andra dagen nästan ett helt uppslag i GP.

Nu ska jag packa ner både mina och andra författares böcker för att tidigt imorgon bitti bege mig till Svenska mässan i Göteborg.

Kanske kommer någon av mina läsare dit? Hoppas det!