För sju år sedan var jag med på ett möte för anhöriga till någon som tagit sitt liv som SPES Västra krets anordnade i Göteborg. Jag var i slutskedet av arbetet med min reportagebok Våra älskade orkade inte leva och ville ha ett eget kapitel om SPES eftersom de gör ett så otroligt viktigt arbete. Igår kväll återvände jag för första gången och med mig hade jag en hel låda med böcker som jag och Grim förlag ville ge bort som en tidig julklapp.

SPES, som betyder SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, har hämtat sin modell från Länkarna och det innebär att alla som är med på mötet har förlorat någon närstående i självmord, så alla har egen erfarenhet av smärtan och sorgen som följer med just ett suicid. En del miste någon för flera decennier sedan medan andra gjorde det för bara några få månader sedan. Eftersom jag personligen inte förlorat någon nära i suicid är jag ödmjukt tacksam över att jag ändå blivit insläppt två gånger och fått ta del av den unika värme och medmänsklighet som finns på dessa möten.

Igår kånkade jag på den tunga boklådan i regnet och det kände så fint att kunna ge SPES 30 böcker. Alla som var med på mötet igår fick ett exemplar direkt. Resten av böckerna kommer att ges bort allteftersom och jag hoppas att alla mottagare kommer att gripas av mina fantastiska intervjupersoners öppenhjärtiga berättelser, precis som jag gjorde när jag mötte dem.

I boken intervjuar jag åtta personer som förlorat en, två eller tre familjemedlemmar i suicid och två personer som i sina yrken kommer i kontakt med både efterlevande och suicidala, en präst och en psykoterapeut. Min förhoppning är att böckerna kommer att bli en fin vän att hålla i handen för andra som förlorat en älskad person i självmord och att kommande läsare kommer att känna igen sig i de medverkandes känslor och veta att de inte är ensamma om att känna just som de gör.

Att dela med sig av sina tankar och känslor och att stötta varandra i allt det svåra – det är verkligen något som genomsyrar mötena på SPES.

Vi människor behöver varandra.

Något av det bästa med att arbeta som redaktör är att man ständigt får göra resor i såväl tid som rum. Den ena veckan befinner jag mig i en oerhört dramatisk och våldsam alternativ verklighet där det finns både drakar och mystiska väsen medan jag en annan vecka kastas tillbaka ett drygt sekel i tiden och åker tåg till södra Europa. Jag kan också vigt svinga mig till nordliga breddgrader där isbjörnar vandrar omkring eller bara några mil norrut till rikets näst största stad där det pågår en hel del skumma saker bakom hotellets putsade fasad. Det händer till och med att jag under fruktansvärda förhållanden smugglas till Sverige i hopp om en bättre framtid och ett lugnare liv utan krig och död.

Varje gång jag öppnar ett nytt manus är det med stor iver och genuin nyfikenhet jag tar mig an texten. Varenda scen spelas upp inför min inre syn och när det är som allra bäst skrattar jag när romankaraktärerna skrattar och gråter när de gråter. Är de rädda får jag en klump i magen och om de äter något gott vattnas det i munnen på mig.

Hur bra ett manus än är från början är det min absoluta övertygelse att alla texter mår bra av en blick från någon utomstående och ett par extra genomgångar så att handlingen och tempot trollbinder läsaren och karaktärerna ständigt utmanar och fascinerar. Att väga ord på guldvåg och peta i små oansenliga, men ibland ack så viktiga, kommatecken är ett härligt pyssel.

Jag är så tacksam över alla resor jag fått och fortfarande får göra med så många författare och min väska, det vill säga datorväska, är ständigt packad och beredd på nya äventyr. Jag ser alltid fram emot nästa tur, så vill du ha med mig på din resa är jag absolut redo!

Hör gärna av dig på joanna@bjorkqvist.org och berätta vart du tänker bege dig!