Category Archives: psykisk ohälsa

Föreläsningar om psykisk ohälsa och suicid

De senaste dagarna har jag föreläst om psykisk ohälsa och självmord vid några olika tillfällen och jag måste säga att jag tycker att det är något av det viktigaste jag gör just nu. Under årens lopp har jag samlat på mig enormt mycket kunskap och jag ser det som en stor förmån att få möjlighet att berätta hur vi alla kan hjälpas åt att rädda liv. För det är det som mina föreläsningar går ut på. Tillsammans räddar vi nämligen liv genom att vi vågar lyfta frågan om att livet ibland är så svårt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag brukar börja med en bakgrund för att sätta in suicid i ett större sammanhang och därefter går jag över till att prata om varningssignaler, avliva myter och blicka framåt. Eftersom alla mina föreläsningar är målgruppsanpassade skiljer de sig en hel del från varandra och det gör att varje föreläsning känns spännande och intressant även för mig som håller i den.

Föreläsningarna förra veckan riktade sig mot gymnasieungdomar och då visade jag även några videor som finns på Youtube. Det blev också intressanta gruppdiskussioner där eleverna själva fick fundera lite på vad i samhället som gör att allt fler unga drabbas av psykisk ohälsa och att det i värsta fall leder till att man får tankar på att ta sitt liv. De fick också komma med förslag på hur man kan minska kraven och pressen och hur vi som medmänniskor kan ta hand om varandra. Vi hade tre timmar på oss att fördjupa oss i ämnet och det kändes väldigt modigt och värdefullt av skolan att satsa en hel temadag (en grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen) på detta viktiga ämnen. Det önskar jag att fler gjorde, för det behövs!

Föreläsningen igår var av ett annat slag för då var jag inbjuden till ett Inner Wheel-möte och där var samtliga kvinnor i åldern 60-80 år ungefär. Så mycket härlig kvinnokraft på ett ställe – mycket inspirerande!  Jag utgår mycket ifrån mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet när jag föreläser för då får jag perfekta exempel hämtade direkt ur verkligheten och det tyckte jag passade extra med tanke på all den livserfarenhet som fanns i lokalen denna afton.

När jag igår skulle berätta att jag fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016 hörde jag själv hur rösten darrade till när jag skulle förklara att priset betydde så mycket för mig just för mina fantastiska intervjupersoners skull. I När mörkret viker undan för livet delar åtta människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök med sig av sina livserfarenheter och ibland slår det mig hur allvarligt det är att alla dessa åtta tänkte att avsluta sitt liv en gång i tiden. Flera försökte till och med. Upprepade gånger.

De tänkte att deras liv inte var värt att leva. Att de inte orkade mer. Och så får de detta fina kvitto av Suicide Zero. De får veta att de är superviktiga och att deras historier betyder så mycket att de faktiskt får pris för att de berättar dem. Det gör mig så rörd. Och stolt över att jag fått förvalta deras värdefulla berättelser.

Efter föreläsningarna får jag ofta positiv feedback om att det varit lättare och intressantare att lyssna än de trott med tanke på det allvarliga och djupa ämnet och det uppskattar jag mycket. En sak som jag ofta betonar mot slutet är det faktum att hela 85-90 procent av alla som gör ett självmordsförsök dör långt senare i livet av helt andra orsaker. Den informationen ger hopp och visar att vi faktiskt kan hjälpa varandra. Det går att rädda liv om man får hjälp. Få av oss är terapeuter, men vi kan ändå bidra med vår empati och vår omsorg.

Stort tack till alla drygt 200 personer som tagit del av mina föreläsningar de senaste dagarna. Det betyder mycket för mig att ni velat lyssna!

Advertisements

Viktig konferens och gripande möten

Den 12-13 september ägde den nationella suicidpreventiva konferensen rum på Svenska mässan i Göteborg. Det var den elfte gången konferensen arrangerades och om två år är det dags igen och då är det Norrköping som är värdstad.

Mitt uppdrag, som jag fick av Suicidprevention i väst, under konferensens två dagar var att ansvara för en bokhörna full av böcker på temat självmord, psykisk ohälsa och död/sorg. Det blev en riktigt fin mix av böcker och i första hand handlade det om barnböcker, ungdomsböcker och skönlitteratur och inte så mycket om kurslitteratur, så det mesta var mycket lättillgängligt även för dem som inte är så insatta i de olika ämnena.

Många böcker kom från Suicidprevention i västs egen välfyllda bokhylla. Under årens lopp har de samlat på sig ett ansenligt bibliotek med boktitlar av olika slag och dessa fyllde utan problem två hela rader i den ena bokhyllan i bokhörnan.

Jag mejlade även Idus förlag, Gilla böcker/Lilla piratförlaget och Lava förlag, som alla ställde upp med värdefulla böcker, som besökarna kunde bläddra i. Det var gott om besökare i vår mysiga hörna, så jag hoppas att många fick upp ögonen för all fin litteratur som finns inom de viktiga områden som konferensen omfattade. TACK, till er på förlagen som så generöst bidrog med böcker! Det betyder mycket att ni ger ut den här typen av böcker och dessutom skickar dem, så fler kan få veta att de faktiskt finns. Jag visade flera av dem för besökarna och de var imponerade över att till och med bilderböcker för småbarn kan innehålla så allvarliga ämnen.

Förutom att ansvara för bokhörnan som helhet sålde jag även mina egna reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet. Jag hade också med mig mitt fina hedersomnämnande från Suicide Zero för bästa rapportering om självmord och det var många som gratulerade mig till utmärkelsen, vilket gladde mig mycket och gjorde mig stolt ännu en gång.

När man står i en bokhörna full av berättelser om självmord, psykisk ohälsa och död faller det sig ganska naturligt att även samtalsämnena rör sig kring dessa områden. Jag fick ta del av många gripande historier under de två dagarna och allra mest berörd blev jag när en kvinna berättade att hon engagerat sig i SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd) sedan hennes man tagit sitt liv.

När hennes make var 52 år blev han brutalt nedslagen och rånad av ett ungdomsgäng beväpnade med basebollträ klockan 16.30 en vanlig eftermiddag mitt på stan. Han blev så svårt skadad att han blev förlamad till 95 procent. Efter fyra år av plågor bestämde han sig för att avsluta sitt liv och gjorde det på ett sätt som han klarade av trots sin omfattande förlamning. Det gjorde mig så otroligt ont. Hur kan vi ha ett samhälle där ett gäng ungdomar gör så hemska saker? Jag blir förtvivlad bara jag tänker på det. Så fruktansvärt onödigt, förskräckligt och avskyvärt.

Något som däremot var väldigt roligt för mig var att jag fick återse inte mindre än åtta av mina fantastiska intervjupersoner från mina två reportageböcker. Det var underbart att få ses igen och det blev ett riktigt kramkalas. Åh, vad det värmde mitt hjärta att Claes, Lena, Marcus, Sandra, Jan, Jessica, Sara och Susanne dök upp!

En annan trevlig sak var att Ulrika Jannert Kallenberg, som kommer att finnas med i Grim förlags monter B04:79 på Bokmässan i Göteborg 28 september – 1 oktober, fanns på plats vid ett bokbord alldeles bredvid hörnan. Ulrika fick Suicide Zeros hedersomnämnande förra året och i år var det ju min tur, så passade på att posera lite med våra böcker och det syns på bilden hur glada vi är över den fina utmärkelsen.

Stort och varmt TACK till alla som besökte bokhörnan under konferensen!

Reportageböcker som uppföljning till tv-serie

Ikväll sänds sista delen av Sveriges Televisions viktiga tv-serie 30 liv i veckan. Titeln är mycket välvald, för exakt så illa är det. I Sverige tar varje vecka 30 personer sitt liv. Ungefär tio gånger så många försöker, det vill säga 300 personer försöker avsluta sitt liv för egen hand. Det är ofattbara siffror. Men det är inte bara siffror. Det är verkliga människor det handlar om.

Människor som finns i ett sammanhang. Människor som lämnar enorma tomrum efter sig, men som just där och då inte orkar mer utan ser självmord som den enda lösningen på sin ångest.

Idag har forskningen kommit så långt att det finns sätt att rädda liv. Ett av dem är att redan i unga år hjälpa barn att sätta ord på sina känslor och våga uttrycka det de upplever och känner. Om detta skrev jag i en debattartikel publicerad i Aftonbladet på den internationella suicidpreventiva dagen 10 september förra året. Det är dags för politikerna att visa att de menade allvar med den nolltolerans mot självmord som antogs redan 2008. Det måste initialt få kosta pengar att rädda liv, för i längden är det enbart en besparing och dessutom på så ofattbart många plan, där det mänskliga är det viktigaste.

Bara för att tv-serien tar slut får vi inte sluta prata om det som skaver och gör ont. Det som faktiskt i slutänden kan leda till suicidtankar, suicidförsök och i allra värsta fall ett fullbordat suicid. Det är viktigt att veta att det genom öppenhet och vård faktiskt går att rädda liv. Av dem som gjort ett självmordsförsök dör hela 85-90 procent senare i livet av helt andra orsaker och det visar att det går att rädda liv.

Jag har skrivit två reportageböcker på temat suicid och sammanlagt intervjuar jag i dessa tjugo fantastiska människor, som för alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Genom böckerna kan debatten leva vidare. Den får inte ta slut nu när den kommit igång. Vi får inte sluta prata om hur vi kan rädda liv.

I min senaste bok När mörkret viker undan för livet delar åtta personer generöst med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter av att ha levt med allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök. De visar att det går att kämpa sig tillbaka till livet, även om det är tufft och även om de behöver hjälp för att klara av det. Två personer som arbetar med suicidprevention intervjuas också, en psykiatriambulanssjuksköterska och en professor som arbetat med suicidprevention i över femtio år.

Även i min förra reportagebok Våra älskade orkade inte leva delar åtta personer generöst med sig av sin tankar, känslor och erfarenheter, men då som nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. I denna bok intervjuas även två personer som kommer i kontakt med både de suicidala och de anhöriga, en psykoterapeut och en präst.

Båda böckerna är tänkta att ge stöd och vara en spegelbild för andra människor i liknande situation. De lyfter de svåra frågorna om vad som hände och hur det blev efteråt. Jag vill att böckerna ska vara en vän att hålla i handen och ge läsaren något att bära med sig, vare sig man är direkt berörd som anhörig eller suicidal eller är indirekt berörd som inkännande medmänniska.

Böckerna kan också ses som långa debattinlägg, där jag som journalist och författare drivs att vilja åstadkomma en förändring. Jag drivs av att vilja göra världen mer begriplig och till en bättre plats för oss alla. Jag är övertygad om att det går om vi på alla möjliga tänkbara nivåer samarbetar och är öppna.

Tillsammans kan vi rädda liv. Låt oss göra det.

Återbesök på Fontänhuset

img_3824I våras var jag på besök på Fontänhuset Göteborg för att se hur deras verksamhet fungerar och jag blev genast så förtjust i hela stället. Det gamla charmiga huset, som är det äldsta på Andra Långgatan i Göteborg, bjöd på en härlig atmosfär och den kom sig självklart av de personer som var där. I samma stund som jag klev innanför dörren kände jag mig välkommen och inkluderad.

Innan jag började skriva på reportageboken När mörkret viker undan för livet hade jag inte hört talas om organisationen Fontänhusen, eller Fountain House som det hette när rörelsen startade i New York 1948 för att så småningom spridas till resten av världen, men det visade sig bli en mycket trevlig bekantskap.

Till Fontänhusen runt om i världen är människor som drabbats av psykisk ohälsa välkomna för att bryta den isolering som ofta omger en person som inte mår bra psykiskt. Dörren är alltid öppen, åtminstone de allra flesta dagar, som bilden så symboliskt visar. Fokus ligger på det friska hos varje individ och modellen är både den sociala gemenskapen och att alla bidrar med någon form av arbetsinsats som ger en känsla av samhörighet och att man behövs.

Idag var jag tillbaka för första gången på flera månader och det var så härligt att se att allt var sig precis likt. Jag visste exakt hur det går till när man kliver innan för dörren; alla som kommer skriver in sig i pärmen med namn och specifikt klockslag och därefter hänger man av sig ytterkläderna i hallen, för att markera att man inte är på väg någon annanstans utan att det är här och nu som gäller. Jag gillar den filosofin.

Som vanligt träffade jag fantastiska människor under mitt besök, både några som var med i reportaget i min bok och nya bekantskaper som hjärtligt tog i hand och välkomnade mig i gemenskapen.

Snart närmade sig klockan 16 och det blev dags att bryta upp. Skämtsamma kommentarer i kapprummet blandades med ömsinta knuffar och varma kramar. Så som det ofta är i en familj.

När jag satte mig i bilen, som stod parkerad mitt emot Fontänhuset, och sakta svängde ut från min ficka tittade jag mot trottoaren på andra sidan gatan och där såg jag ett tiotal personer som glatt vinkade åt mig och log. Jag vinkade ivrigt tillbaka och kände hur hela kroppen fylldes av en genomströmmande värme.

Tusen tack för idag, Fontänhuset Göteborg. Jag kommer så gärna tillbaka och tankar energi och värme!

Åh, fina När mörkret viker undan för livet!

IMG_9586Sent igår kväll kom jag hem efter min semester utomlands och idag hade jag, trots jetlag, ett möte med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag precis vid lunchtid. Vi hade massor av viktiga saker att besluta kring och några väsentliga saker att utbyta. En god pizza senare var vi klara.

Det allra viktigaste var att jag fick fyra fullmatade lådor av När mörkret viker undan för livet med mig hem. Självklart kastade jag mig genast ut i trädgården för att fotografera underverken. Jag tycker att både den sprillans nya När mörkret viker undan för livet och Våra älskade orkade inte leva passar på bra ihop.

Och jag log lite åt att småsyskonet När mörkret viker undan för livet fick dela plats med Våra älskade orkade inte leva.

Någon som känner igen att storasyskonet inte ska glömmas bort?

 

 

När mörkret viker undan för livet är tryckt!

IMG_3221Jag befinner mig just nu på resande fot och hur underbart det än är att få vara på semester finns det stunder då man ändå väldigt gärna skulle vilja vara hemma en par timmar igen. Som idag när min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag mejlar mig och berättar att min nya reportagebok När mörkret viker undan för livet just kommit från tryckeriet. Då vill jag beama mig i bästa Star Trek-stil till Tvååker, där vi brukar träffas, för att få några lådor böcker att klappa på. Jag är ju så nyfiken!

Som tur är finns det bilder och Annika har varit snäll nog att skicka ett par så jag med egna ögon kan se att boken ser fin ut och det gör den verkligen. I alla fall framsidan. Den är det enda jag sett än så länge.

Det känns så fantastiskt bra att den är klar nu och jag vet hur laddade alla de 305 sidorna är. I min värld är detta årets viktigaste bok. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och vi måste våga prata om att livet ibland är så svårt och nattsvart att den enda utväg som finns för att bli kvitt ångesten verkar vara att ta sitt liv. Men så är det inte. Det finns andra utvägar. Det går att få hjälp. Det går att få mörkret att vika undan för livet och det är samtliga medverkande i boken lysande exempel på.

Boken släpps officiellt på den internationella suicidpreventiva dagen 10 september, men redan nu går det att bevaka den på Adlibris, som jag berättat om tidigare. Det kommer också självklart att vara möjligt att köpa den direkt ifrån mig och få den signerad om man så vill. Detta återkommer jag till om ett par veckor. Just nu är jag bara så himla glad över att allt har rullat på i tryckerivärlden, så boken faktiskt finns rent fysiskt redan nu.

Hurra!!!

Vårens förlagsmöte

IMG_4197En av de allra bästa sakerna med att höra till ett förlag är att man får ha förlagsmöte då och då. Ibland innebär det ett lunchmöte på ett par timmar, men varje vår träffas min kära förläggare Annika Bengtsson och jag redan vid lunch och pratar sedan om allt möjligt som har med böcker och verksamheten inom förlaget att göra ända fram till midnatt.

Det låter måhända märkligt att det kan finnas så mycket att prata om, för Grim förlag är ju inte landets allra största förlag, men jag kan utan överdrift säga att vi inte saknar samtalsämnen. För oavsett storlek drivs ju Grim lika seriöst som vilket annat företag som helst och då finns det punkter som behöver avhandlas.

Vi pratade bland annat om Bokmässan som vi ska vara med på igen och det ser vi redan fram emot väldigt mycket. Och vi skålade som vanligt för vårt fina samarbete.

Men annars var det störst fokus på min kommande reportagebok. Det kan tyckas vara gott om tid än eftersom den släpps i början av september, men faktum är att det är hög tid att smida planer redan nu. Inte minst när det gäller marknadsföringen. Om man ska ha en chans att komma med i veckotidningar och magasin är det nu man ska knyta kontakter, för pressläggningen är lång och redaktionen måste ha framförhållning.

Det där med marknadsföringen är också ett väldigt speciellt i mitt fall eftersom jag fortfarande är så förtegen när det kommer till bokens innehåll. Det enda jag sagt hittills är att det blir en mycket berörande bok med idel intressanta reportage där människor generöst delar med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor. Det kan verka tokigt att vara så tystlåten, särskilt som jag är en väldigt babblig typ egentligen, men i det har fallet väljer jag att suga lite på karamellen.

Jag kan i alla fall säga att denna bokkaramell smakar både salt och sött. Viss beska och syra finns också. Smaken i övrigt är både fyllig och djup. Den är lättsmält, men bjuder ändå på ett visst tuggmotstånd. Och kvar när karamellen absorberats av såväl mun som mage är ett extrakilo eller två. Men inte på kroppen, utan på själen.

Innehållet dröjer sig nämligen kvar i medvetandet under lång tid.