Jag blir alltid lika glad när läsare tycker till om Våra älskade orkade inte leva.Det värmer verkligen mitt hjärta att höra alla positiva ord. Idag fick jag Memento hem i brevlådan. Memento är tidningen från begravningsbranschen och tyvärr hänger den branschen ju nära samman med ämnet i min reportagebok, så idag fanns det en fin recension av boken i den.

Recensenten Anna Fredriksson skrev i den korta recension, som finns här nedan som faksimil, bland annat detta fina:

Joanna Björkqvist handskas varsamt med det hon får ta del av. Kraften hos de anhöriga och små vardagliga detaljer gör att de går att ta till sig trots smärtan.

Härliga ord som jag gläder mig mycket åt. En sak är dock recensenten lite kritisk till och det är mitt berättartekniska grepp att låta läsaren följa med hem till de flesta av mina intervjupersoner och uppleva det jag upplever på plats. Det var ett medvetet val som gjorde att jag tyckte att det blev mjuka övergångar från den ena dramatiska berättelsen till den andra. Vi, först jag och sedan läsaren, gjorde resan ihop, och det kändes bra för mig att det blev en tonande övergång genom att skildra naturen utanför min bilruta och berätta lite om vädret, årstiden och stämningen. Sedan ville jag också berätta hur det såg ut där jag befann mig, för att sätta in allt i ett större sammanhang.

Intressant nog är det också en av de saker jag får mest uppskattning för av mina läsare. I fredags fick jag ett långt mejl från en annan läsare och så här skrev hon bland mycket annat i sitt fantastiska mejl som jag läst flera gånger:

Först undrade jag lite vart det skulle leda med så detaljerad beskrivning av personens hem m m, men upptäckte att det gjorde berättelsen mer levande och sann. Man förstod att du verkligen hade varit där och att också det hemska som hänt verkligen hade hänt. Det kom närmare när de ramades in av intervjumiljön, som man nästan kunde se framför sig.

Tusen tack, både till Anna Fredriksson och min mejlande läsare, som jag låter vara anonym av hänsyn till henne, för att ni delar med er av era tankar av läsningen av Våra älskade orkade inte leva.

Det betyder mycket för mig att ni läst och tyckt till!

Jag blir lika glad varje gång någon säger ett positivt ord om Våra älskade orkade inte leva för boken ligger så otroligt nära mitt hjärta. När det gäller mitt skrivande är den helt klart det jag är mest stolt över, för jag lät mig fångas av historierna, och framför allt av personerna bakom dem, samtidigt som jag lyckades behålla den professionella tonen som var nödvändig för att de anhörigas berättelser skulle komma till sin rätt.

Idag har jag haft det stora nöjet att få läsa två fina recensioner om Våra älskade orkade inte leva. Camilla skriver idag på sin blogg att hon varmt rekommenderar boken och att den är både lättläst och jättebra skriven. Hurra, så glad jag blir! Kanske är det ändå det hon avslutar med som gör mig allra gladast. Hon skriver nämligen att man inte behöver vara anhörig till någon som tagit sitt liv för att läsa boken, utan det räcker med att man är en medmänniska. Så ser jag det också och jag så glad över att Camilla har tänkt samma sak.

Tusen tack för att du läst och för att du bloggade så insiktsfullt om boken, Camilla!

Även Nathalié har läst Våra älskade orkade inte leva och jag tror nog att hon slagit rekord i snabbhet, för hon fick boken med posten i förmiddags och några timmar senare var det fina blogginlägget klart. Hon kunde inte lägga ifrån sig boken och det tyckte jag var så underbart att höra.

Och vilken egen historia denna fantastiska kvinna har bakom sig. Jag läste blogginlägget med tårar i ögonen och är så tacksam och glad över att hon till slut fick hjälp. Ett självmord innebär en så enormt stor förlust för alla inblandade så vi måste verkligen våga prata om psykisk ohälsa för att ha en chans att rädda dem som mår dåligt.

Jag tycker att Nathalié är väldigt modig som vågar berätta om sina suicidförsök, men samtidigt är det exakt så som hon själv skriver i slutet av blogginlägget; fler skulle våga prata om att de mår dåligt om det inte var så tabubelagt. Jag önskar att det hade varit lika naturligt att våga säga att man mår psykiskt dåligt som att man har brutit benet. När vi är där har vi kommit långt och jag tror att Nathaliés viktiga blogginlägg är ett av många små steg på vägen.

Tusen tack för att du läst och för att du bloggade så värdefullt om boken och vävde in dina egna erfarenheter, Nathalié!