Det blev en lyckad föreläsning i min barndomsbygd Lilla Edet för ett par veckor sedan. När man har en öppen föreläsning utan föranmälan och med fri entré vet man aldrig hur många som ska komma. I förväg visste jag att en handfull skulle dyka upp, men det blev faktiskt tio gånger fler än så. Ett femtiotal intresserade var på plats och det gladde mig att så många tyckte att ämnet psykisk ohälsa och den yttersta konsekvensen av det, nämligen självmord, lockade trots sin tyngd.
Det är viktigt att inte ha en alltför tung och deprimerande ton en kväll som denna för det ska trots allt kännas att det går att göra något och att vi alla kan hjälpa varandra. Det brukar alltid vara någon eller några i publiken som gråter ändå, för tyvärr finns det alltför många med egna smärtsamma erfarenheter av sin egen psykiska ohälsa eller någon nära anhörigs. Så pass vanligt är det.
Jag redovisade fakta kring psykisk ohälsa, självmordsförsök och självmord i framför allt Sverige men också globalt. Det är jämt ett antal åhörare som drar efter andan när de får höra att det varje år i Sverige är sex gånger fler som dör i självmord än som dör i trafiken och att det sker ett fullbordat självmord var sjätte timme. Samtidigt försöker tio gånger så många. 40 personer varenda dag känner att livet är så svårt och tungt att det inte verkar vara värt att leva och försöker därför avsluta sitt liv. Det är ofattbara siffror. Tittar man globalt tar en person livet av sig var 40:e sekund. Det är mer än alla krig och mord i världen och tyder på att detta inte är ett individuellt problem utan ett av de allvarligaste samhällsproblemen vi har både i vårt land och i resten av världen.
Men tillsammans kan vi göra skillnad. Jag hoppas jag slog hål på några myter denna afton och jag hoppas att jag kanske bidragit till att någon vågar fråga sin granne, vän eller familjemedlem hur de faktiskt mår. Att våga fråga är en aktiv handling för att hjälpa någon. Vi är inte alla terapeuter, men vi är alla medmänniskor och att fråga är att bry sig.
Bara några timmar innan föreläsningen föll mina glasögon i golvet och den högra skalmen gick i två bitar. Jag försökte sätta ihop bitarna med en liten tejpbit och det fungerade en stund. Men bara någon kvart in i föreläsningen kände jag hur biten vid örat lossnade. Jag fångade diskret upp den och lade den på bordet bredvid mig. Dessvärre räckte det som var kvar av skalmen inte fram till örat, så hela kvällen fick jag försöka peta glasögonen rätt så de inte skulle trilla av mig. Jag är osäker på om någon märkte när biten lossnade, men att jag hade fullt sjå med att hålla brillorna på plats var det nog många som såg. Dock var jag så inne i allt viktigt som jag pratade om att jag inte kom mig för att förklara varför jag höll på som jag gjorde och det spelar ju ingen som helst roll heller. Vi hade alla viktigare saker för oss denna kväll än att fokusera på ett par bångstyriga glasögon.
Vi ville rädda liv och bryta det tabu som fortfarande finns kring psykisk ohälsa och självmord. Jag tycker faktiskt att vi kom en bit på väg. Det verkar dessutom finnas intresse för ytterligare en föreläsning för det är flera som hört av sig och som inte kunde komma just denna majafton.
Tusen tack till alla er som kom och också tack till er som i efterhand skrivit fina kommentarer. Ett särskilt tack till er som köpte någon av mina reportageböcker och gjorde så att Lilla Edet-hjälpen fick 600 kronor till sitt välgörande ändamål. Tack till Annika Bengtsson på Grim förlag, som ger ut mina böcker och som generöst gick med på att skänka 50 kronor per såld bok. Varmt tack till Anders Gustavsson som arrangerade kvällen och som också tog bilden ovan.
Stort TACK till alla för denna gång och kanske ses vi igen framöver. Var rädda om er och om varandra!
Joanna Björkqvist 