Jenny Eriksson var bara tio år när hennes pappa fick diagnosen alzheimers. När hon själv var tjugotvå märkte hon att hennes egen hjärna inte längre fungerade som den skulle och att hon drabbats av utmattningssyndrom. Hon var med på TV4 i söndags och berättade sin gripande historia. I hennes självbiografiska debutroman Försvinner och stannar kvar kan vi läsa om hennes uppväxt med en pappa som blir allt sjukare och hur det påverkar henne på djupet.

Jenny har en blogg där hon bjuder in gästbloggare och idag är det jag som fått äran att gästblogga hos henne. Hon vill ta upp känsliga ämnen i sin blogg och ge en bild av hur det är att skriva om dem. Därför hittade hon mig och frågade om jag ville ge min syn på hur det är att skriva om något av det allra svåraste som finns; att livet ibland är så besvärligt och tungt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag får väldigt ofta frågan om hur jag orkar arbeta så mycket med självmord och såg detta som ett utmärkt tillfälle att få förklara hur viktigt mitt arbete är, för forskning visar att genom att bryta det tabu som finns räddar vi liv. Och tabut bryts genom att vi vågar sätta ord på det svåra och vågar fråga hur någon faktiskt mår. Om vi törs tala om psykisk ohälsa kan fler känna igen sig och söka hjälp innan det är för sent. Genom att någon berättar märker en annan att den inte är ensam om sina tankar och att det faktiskt finns hjälp att få.

Det gör mitt arbete så otroligt värdefullt.