Monthly Archives: September 2017

Viktig konferens och gripande möten

Den 12-13 september ägde den nationella suicidpreventiva konferensen rum på Svenska mässan i Göteborg. Det var den elfte gången konferensen arrangerades och om två år är det dags igen och då är det Norrköping som är värdstad.

Mitt uppdrag, som jag fick av Suicidprevention i väst, under konferensens två dagar var att ansvara för en bokhörna full av böcker på temat självmord, psykisk ohälsa och död/sorg. Det blev en riktigt fin mix av böcker och i första hand handlade det om barnböcker, ungdomsböcker och skönlitteratur och inte så mycket om kurslitteratur, så det mesta var mycket lättillgängligt även för dem som inte är så insatta i de olika ämnena.

Många böcker kom från Suicidprevention i västs egen välfyllda bokhylla. Under årens lopp har de samlat på sig ett ansenligt bibliotek med boktitlar av olika slag och dessa fyllde utan problem två hela rader i den ena bokhyllan i bokhörnan.

Jag mejlade även Idus förlag, Gilla böcker/Lilla piratförlaget och Lava förlag, som alla ställde upp med värdefulla böcker, som besökarna kunde bläddra i. Det var gott om besökare i vår mysiga hörna, så jag hoppas att många fick upp ögonen för all fin litteratur som finns inom de viktiga områden som konferensen omfattade. TACK, till er på förlagen som så generöst bidrog med böcker! Det betyder mycket att ni ger ut den här typen av böcker och dessutom skickar dem, så fler kan få veta att de faktiskt finns. Jag visade flera av dem för besökarna och de var imponerade över att till och med bilderböcker för småbarn kan innehålla så allvarliga ämnen.

Förutom att ansvara för bokhörnan som helhet sålde jag även mina egna reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet. Jag hade också med mig mitt fina hedersomnämnande från Suicide Zero för bästa rapportering om självmord och det var många som gratulerade mig till utmärkelsen, vilket gladde mig mycket och gjorde mig stolt ännu en gång.

När man står i en bokhörna full av berättelser om självmord, psykisk ohälsa och död faller det sig ganska naturligt att även samtalsämnena rör sig kring dessa områden. Jag fick ta del av många gripande historier under de två dagarna och allra mest berörd blev jag när en kvinna berättade att hon engagerat sig i SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd) sedan hennes man tagit sitt liv.

När hennes make var 52 år blev han brutalt nedslagen och rånad av ett ungdomsgäng beväpnade med basebollträ klockan 16.30 en vanlig eftermiddag mitt på stan. Han blev så svårt skadad att han blev förlamad till 95 procent. Efter fyra år av plågor bestämde han sig för att avsluta sitt liv och gjorde det på ett sätt som han klarade av trots sin omfattande förlamning. Det gjorde mig så otroligt ont. Hur kan vi ha ett samhälle där ett gäng ungdomar gör så hemska saker? Jag blir förtvivlad bara jag tänker på det. Så fruktansvärt onödigt, förskräckligt och avskyvärt.

Något som däremot var väldigt roligt för mig var att jag fick återse inte mindre än åtta av mina fantastiska intervjupersoner från mina två reportageböcker. Det var underbart att få ses igen och det blev ett riktigt kramkalas. Åh, vad det värmde mitt hjärta att Claes, Lena, Marcus, Sandra, Jan, Jessica, Sara och Susanne dök upp!

En annan trevlig sak var att Ulrika Jannert Kallenberg, som kommer att finnas med i Grim förlags monter B04:79 på Bokmässan i Göteborg 28 september – 1 oktober, fanns på plats vid ett bokbord alldeles bredvid hörnan. Ulrika fick Suicide Zeros hedersomnämnande förra året och i år var det ju min tur, så passade på att posera lite med våra böcker och det syns på bilden hur glada vi är över den fina utmärkelsen.

Stort och varmt TACK till alla som besökte bokhörnan under konferensen!

Advertisements

Fin artikel i Göteborgs-Posten

För en månad sedan träffade jag frilansjournalisten Ingemo Orstadius på ett kafé i Göteborg. Hon skulle skriva en personporträttsserie i tre delar med anledning av den nationella konferensen om suicidprevention som äger rum i Göteborg den 12-13 september och i den serien fick jag som volontär på konferensen vara med.

Jag kommer att vara på plats under båda dagarna och ansvara för en inspirerande bokhörna där man kan få tips om all möjlig litteratur på temat självmord och psykisk ohälsa. Det kommer också att vara möjligt att köpa mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet på plats. Det hoppas jag att många tar tillfället i akt att göra, men framför allt hoppas jag på att det kommer många människor för att prata böcker med mig, för det kommer verkligen att finnas ett imponerande stort utbud av litteratur.

Ingemo Orstadius och jag hade ett mycket trevligt samtal på fiket och hon hade fullt sjå att skriva ner allt jag sa, för som vanligt babblade jag på i ett rasande tempo. Ibland fick jag sakta ner svadan lite, men det var ändå imponerande hur väl hon fångade mig och hur mycket hon faktiskt fick med i reportaget.

Först ut i reportageserien var Else-Marie Törnberg, som är verksamhetschef på SPIV (Suicidprevention i Väst) och en oerhört trevlig person, som jag har haft nöjet att träffa vid några tillfällen. Det blev en fin och intressant artikel  med fantastiska bilder i lördags.

Igår var det forskaren Franz James tur och även denna artikel var mycket intressant och bilderna riktigt spännande.

Därför var jag mycket nyfiken på den tredje och avslutande delen som kom idag, för den skulle handla om mig. Jag hade fått läsa texten innan, så jag visste att den var både korrekt och välskriven, men det är alltid skillnad att läsa den när den är klar, trots allt. Med stor spänning klickade jag fram länken på mobilen redan innan jag steg upp ur sängen, för att se hur allt såg ut och det såg så bra ut så.

Bilderna hade jag inte sett innan de publicerades, så jag hade ingen aning om hur de skulle se ut. Jag trivs betydligt bättre bakom kameran än framför, så jag ser kanske lite skeptisk ut på ena bilden, men det är i alla fall inte fotografen Nicklas Elmrins fel. Tvärtom tycker jag att han fick till speglingen i skyltfönstret riktigt fint och på nätet ligger även en bild där jag tittar fram i en portuppgång. Också lite kul.

Det känns roligt att mina reportageböcker uppmärksammas på så många olika ställen och i så olika sammanhang nu. Ena dagen får jag hedersomnämnande av Suicide Zero och andra dagen nästan ett helt uppslag i GP.

Nu ska jag packa ner både mina och andra författares böcker för att tidigt imorgon bitti bege mig till Svenska mässan i Göteborg.

Kanske kommer någon av mina läsare dit? Hoppas det!

Fint hedersomnämnande för reportagebok

Idag uppmärksammas den internationella suicidpreventiva dagen runt om i världen och det är också exakt ett år sedan min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet släpptes.

I fredags ägde en konferens rum på Hotel Hilton Slussen i Stockholm och då delade generalsekreteraren Alfred Skogberg på Suicide Zero ut priser för bästa rapportering av självmord under 2016. Redan klockan 4 på morgonen ringde väckarklockan för att jag skulle hinna ta 6-tåget från Göteborg till huvudstaden för att vara med under prisceremonin. Det var det värt!

Vann gjorde Niklas Ekdal med sin bok Hur jag dog. Pia Minati fick hedersomnämnande för sin bok Vem som helst men inte Magdalena och även jag fick ett hedersomnämnande för När mörkret viker undan för livet.

Så här lyder den fina motiveringen:

”Genom intervjuer med personer som på olika sätt kommit i kontakt med psykologiska olycksfall/självmord får läsaren insikter om att de cirka 1500 årliga tragedierna får enorma konsekvenser. En viktig bok som ökar förståelsen kring något som för många är oförståeligt.”

Jag är så stolt, glad och tacksam! Det betyder mycket för mig att boken får detta fina erkännande för det visar att mina fantastiska intervjupersoner inte öppnat sina hjärtan förgäves när de låtit mig ta del av deras gripande livshistorier. Att de vågat prata om något av det allra svåraste som finns, att livet ibland är så svårt och så svart att det inte verkar vara värt att leva, gör skillnad och det är denna fina utmärkelse ett flott bevis på.

Utan alla generösa och öppenhjärtiga medverkande i När mörkret viker undan för livet hade det inte blivit någon bok, så detta hedersomnämnande är minst lika mycket deras som mitt.

Jag är också väldigt tacksam över att min förläggare Annika Bengtsson har velat ge ut både Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livetGrim förlag. Hon tyckte redan från början att båda reportageböckerna om självmord var viktiga och det kändes väldigt värdefullt att jag kunde säga till mina intervjupersoner att det faktiskt kommer att bli en bok. Det var avgörande att ha den tryggheten från början, så ingen blottade sig för mig i flera timmar för att sedan landa i ett manus som gick i papperskorgen.

Tusen tack, alla som varit inblandade! Vi gjorde det tillsammans och nu har vi fått vårt erkännande – vi gjorde det bra!

1 478 självmord under 2016

Det är med förtvivlan jag tar del av Socialstyrelsens senaste statistik över antalet självmord i Sverige. Under 2016 tog 1 478 personer sitt liv. Även om det är en välkommen nedgång med 76 personer jämfört med 2015 är det fortfarande alldeles för många.

Varje självmord är en tragedi. Inte bara för personen som inte finns mer utan även för alla anhöriga och vänner. Ofta lämnas de med tusen frågor surrande i huvudet. Varför? Kunde de förhindrat det?

På söndag är det den 10 september och då uppmärksammas ett av de största samhällsproblemen vi har i såväl Sverige som i resten av världen, för då är det den internationella suicidpreventiva dagen. I vårt land tar en person sitt liv var sjätte timme. Varje dag, året runt. Globalt är siffran en person var 40:e sekund. Det är ofattbara siffror.

Men det är inte bara siffror – det handlar om människor. Människor som du och jag. Människor som har både bra och dåliga dagar, men som av olika skäl råkar ut för ett psykiskt olycksfall.

Forskningen kring suicid har gått framåt och vi vet idag att många självmord faktiskt går att förhindra om hjälp sätts in i tid. Förra året skrev jag en debattartikel, som publicerades i Aftonbladet, där jag uppmanade landets politiker att göra verklighet av den nollvision som riksdagen antog redan 2008. Debattartikeln är fortfarande aktuell, för ännu är det inte inskrivet under rektorns ansvar att psykisk hälsa, precis som miljöfrågor, sex och samlevnad samt jämställdhet, ska behandlas i skolan.

Det hade betytt mycket att få till denna lagändring.

I väntan på att något drastiskt ska ske är tyvärr mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva (om att vara anhörig till någon som tagit sitt liv) och När mörkret viker undan för livet (om att själv bära på allvarliga självmordstankar eller ha gjort ett eller flera självmordsförsök) skrämmande aktuella.

Önskedrömmen vore att de i framtiden känns främmande. Vore inte det fantastiskt om man en vacker dag sa “Va? Ta sitt liv? Det har jag aldrig hört talas om att någon har gjort eller försökt att göra.”