Category Archives: När mörkret viker undan för livet

Jonas Gardells viktiga röst

Igår publicerade Expressen en vacker text som Jonas Gardell skrivit. I de här sammanhangen är hans röst oerhört viktig för han vågar berätta och folk lyssnar. Han skriver om människor han känt och som tagit sitt liv och också om Spes, Suicidprevention och efterlevandes stöd, som på sitt Instagramkonto under hashtaggen #intebaraensiffra publicerar bilder på personer som avslutat sitt liv för egen hand.

Konceptet är enkelt och oerhört effektivt. Det är som ett knytnävsslag i magen varje gång det dyker upp en bild med ett förnamn, födelsedatumet, ett hjärta och dödsdatumet. Så många älskade människor som inte orkat leva. Vi får aldrig låta dem bli enbart en siffra i den tragiska självmordsstatistiken. De var alla så mycket mer än så.

Några av dem skriver jag om i reportageboken Våra älskade orkade inte leva och de som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök kommer till tals i När mörkret viker undan för livet.

Nu när de flesta av oss njuter av sommarvärme och det sköna livet behöver vi påminnas om att alla inte är lika lyckligt lottade.

Vi måste våga prata om suicid och politikerna måste förstå att det är nödvändigt att satsa rejält med pengar om den nollvision som riksdagen antog redan 2008 ska ha en chans att bli verklighet. Forskningen har idag kommit långt och det finns många konkreta saker som kan göras för att radikalt minska antalet självmord och självmordsförsök. Då måste det också göras. Man kan inte veta och samtidigt blunda genom att inte agera.

Idag är siffran för fullbordade suicid fyra per dag. Det betyder en var sjätte timme – varje dag, året runt. Dessutom märks en ökning bland unga. Samtidigt försöker ytterligare 40 personer varenda dag, men överlever. Bara i vårt land.

Det är dags nu. Siffrorna måste förändras.

Fyra måste bli noll.

 

Advertisements

Glädjande nyheter på Pressfrihetens dag

För mig som journalist är pressfrihet oerhört viktigt och den kan ta sig många olika uttryck. Ett sätt att värna pressfriheten är att våga skriva om det som är tabubelagt, våga närma sig det som man egentligen borde prata mer om men som är så jobbigt att man inte riktigt orkar eller törs. Det är många som sagt till mig att jag är modig som skriver om självmord. Visserligen gör jag det i bokform och inte i traditionell press, men jag identifierar mig ändå allra mest som journalist och mina reportageböcker är ju helt och håller journalistiska produkter, om än i bokkostym.

Idag, när vi uppmärksammar Pressfrihetens dag, passar det därför utmärkt att få berätta att jag just fått ett glädjande besked av min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag. Hon har ansökt om pengar från Region Halland för att vi ska kunna göra ljudbok av min senaste reportagebok. Hon påpekade i ansökan särskilt att det är en demokratifråga att alla ska kunna välja vilket sätt de vill tillgodogöra sig en bok på och att många människor som mår psykiskt dåligt sällan orkar läsa en hel bok även om innehållet i den skulle betyda något för deras välmående.

I När mörkret viker undan för livet intervjuar jag åtta personer som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att avsluta sitt liv. Trots alla enorma svårigheter de gått igenom har de på olika sätt bestämt sig för att fortsätta kämpa och deras historier är så otroligt inspirerande och viktiga. Inte minst för andra i liknande situationer.

Att deras berättelser är viktiga fick vi tillsammans ett värdefullt kvitto på i september förra året då boken tilldelades Suicide Zeros hedersomnämnande för bästa rapportering av självmord och nu ser vi fram emot att låta fler ta del av alla gripande berättelser.

Både Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet finns sedan flera månader tillbaka på Storytel, men då enbart som e-böcker och inte ljudböcker. Detta blir alltså ett stort steg in i framtiden för förlaget och jag är så glad över det blir just När mörkret viker undan för livet som tar de första stegen, för jag är övertygad om att den kan ge lyssnarna många insikter.

Oavsett om du själv är drabbad eller värnar dina medmänniskor är jag säker på att ingen kommer att lämnas oberörd.

Mina böcker på Storytel – hurra!

Äntligen finns mina tre senaste böcker på Storytel! Det är verkligen något att glädja sig åt, för finns man inte på Storytel nu för tiden, så finns man knappt. Det är ett utmärkt sätt för dem som har tjänsten att våga prova på nya författare utan att de kostar dem något extra. Visserligen har biblioteken alltid funnits för ungefär samma ändamål och rent av ännu billigare, för man betalar trots allt för Storytel varje månad, men nog är det praktiskt att kunna surfa runt i mobilen och ladda ner en hel bok på bara några sekunder?

Än så länge är det som e-bok Våra älskade orkade inte leva, När mörkret viker undan för livet och Närmare dig finns, men redan det är ett stort digitalt framsteg. Det känns verkligen roligt att gå in och söka på mitt namn och så kommer alla mina böcker som getts ut på Grim förlag upp. Självklart går det också fint att söka på varje titel och få upp en i taget, men jag tycker det är extra flott med mitt namn kursivt och så alla tre fina omslagen tillsammans.

Mina böcker är inte de enda på Grim förlag som numera återfinns på Storytel, utan tvärtom har min flitiga förläggare Annika Bengtsson lagt upp ett tjugotal titlar. Jättekul att ha sällskap av så mycket kvalitetslitteratur!

Alla ni som redan läst och tyckt om mina böcker får gärna gå in och betygsätta dem och också väldigt gärna skriva några ord om dem. Alla ni som ännu inte läst dem, ni är trots allt i majoritet, får mer än gärna gå in och läsa och därefter ge ett litet omdöme. Det skulle glädja mig oerhört!

Ha en underbar fredag – det tänker jag ha med denna härliga start!

 

For females vill förändra världen

När jag skrev mina två reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet ville jag göra något gott och bidra till att förändra världen genom att göra den till en mindre tabubelagd och mer öppen plats att leva på. Det är tillsammans vi räddar liv och vi behöver varandra för att må bra.

Min dotter Vendela och hennes klasskompis Carolina har samma ambition som alltid drivit mig och genom sitt UF-företag vill de hjälpa barn i andra länder att få ett bättre liv. Framför allt flickor har det svårt i många länder. Nu säljer For females specialdesignade T-shirts och tygväskor i sin nätbutik och för varje såld produkt köper de ett födelsebevis. Ett födelsebevis/personnummer gör att barn kan gå i skolan, få rätt till sjukvård och kan slippa giftas bort vid låg ålder.

Just nu pågår en tävling på deras Facebooksida där man kan vinna ett par örhängen om man köper en vara och delar tävlingsinlägget offentligt. Eftersom det är ett så behjärtansvärt ändamål att hjälpa barn i andra länder har de blivit sponsrade av olika företag och då bland annat av smyckesföretaget Lily and Rose som har otroligt vackra örhängen.

Jag är så stolt över det Vendela och Carolina gör för andra i världen och jag är dessutom väldigt nöjd med min väska, som jag köpt och som bidragit till att ett barn fått ett födelsebevis och därmed kan få ett mycket bättre liv. Dessutom är deras slogan så vansinnigt bra.

A queen has no rules!

Tusen tack för 2017

Nu går 2017 mot sitt slut och det börjar bli dags att se fram emot 2018. Jag vill passa på att tacka alla som gjort 2017 till ett intressant, spännande och givande år för mig.

Det största och mest glädjande som hände var självklart när jag fick hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord för min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet. Jag blev så oerhört glad och tacksam, framför allt för mina intervjupersoners skull. Alla åtta som medverkar i boken har burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att avsluta sitt liv, för att livet varit så svårt och tungt att det inte verkar vara värt att leva. Jag ser priset som en upprättelse för dem. Nu vet vi att alla att deras liv är viktiga och att deras berättelser är värdefulla.

Även de två yrkesverksamma som på olika sätt arbetar med de sucidala, en psykiatrisjuksköterska och en professor, som arbetat i över ett halv sekel med suicidprevention, bidrog starkt med sin expertis för att ge boken det djup den behövde. Mina besök på Fontänhuset i Göteborg och Ångestsyndromsällskapet ingav också hopp och värme som smittade av sig i boken.

Under året har jag också varit ansvarig för bokhörnan under den nationella suicidpreventiva konferensen och deltagit på Bokmässan. Båda eventen ägde rum i Göteborg och innebar många fina möten som jag bär med mig i mitt hjärta. Stort tack till alla som kommit för att prata och/eller köpa böcker. Det betyder mycket för mig.

Jag har också fått möjlighet att föreläsa om psykisk ohälsa, självmord och hur vi tillsammans kan rädda liv för ett par hundra personer och det ser jag som ett mycket viktigt arbete, för vi måste våga tala om något av det svåraste som finns – att ibland är livet så tungt och besvärligt att det faktiskt inte verkar vara värt att kämpa för. Men det är det! Att ta sitt liv är aldrig den bästa utvägen, tvärtom finns det hjälp att få. Våga fråga och våga berätta – det räddar liv.

I min bokhylla finns inte bara reportageböcker om suicid utan jag har också skrivit Närmare dig, som är en feelgood med djup. Jag blev väldigt glad när min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag nyligen hörde av sig för att berätta att hela upplagan var slutsåld och att hon nu skulle beställa en ny omgång böcker. Enligt härliga rapporter har böckerna nu anlänt till förlaget och går att köpa igen – hurra! Massor av glada tack till alla er som köpt och läst!

En annan viktig sak under 2017 är att jag fått läsa många manus som redaktör, lektör och coach. Det är ett arbete som jag tycker är otroligt kul och inspirerande. Inget manus är det andra likt och varje manus är sin alldeles egen utmaning. En del är på fyra sidor (barnböcker) och en del är på några hundra (vanligen thrillers) och jag tar mig an alla med lika stor aptit. Jag känner mig både stolt och utvald när jag får  läsa och kommentera en blivande eller redan etablerad författares verk. Vilket äventyr!

Jag har redan fyra manus i kö inför 2018, men jag hoppas på många, många fler, för än är det mesta av 2018 just som det ska vara de sista skälvande dagarna av 2017 – ett oskrivet blad.

Jag önskar er alla ett fint 2018 och hoppas vi får ta del av varandras liv på något sätt under året. Var rädda om er och varandra. Tänk alltid på att det är tillsammans vi räddar liv och det är tillsammans vi kan hjälpa varandra i både smått och stort.

Tack för i år och GOTT NYTT ÅR!

PS. Bilden är tagen på stranden på Tybee Island, Georgia, USA, där vi tillbringade ett par fantastiskt avkopplande och sköna juldagar.

Jag gästbloggar hos Jenny Eriksson

Jenny Eriksson var bara tio år när hennes pappa fick diagnosen alzheimers. När hon själv var tjugotvå märkte hon att hennes egen hjärna inte längre fungerade som den skulle och att hon drabbats av utmattningssyndrom. Hon var med på TV4 i söndags och berättade sin gripande historia. I hennes självbiografiska debutroman Försvinner och stannar kvar kan vi läsa om hennes uppväxt med en pappa som blir allt sjukare och hur det påverkar henne på djupet.

Jenny har en blogg där hon bjuder in gästbloggare och idag är det jag som fått äran att gästblogga hos henne. Hon vill ta upp känsliga ämnen i sin blogg och ge en bild av hur det är att skriva om dem. Därför hittade hon mig och frågade om jag ville ge min syn på hur det är att skriva om något av det allra svåraste som finns; att livet ibland är så besvärligt och tungt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag får väldigt ofta frågan om hur jag orkar arbeta så mycket med självmord och såg detta som ett utmärkt tillfälle att få förklara hur viktigt mitt arbete är, för forskning visar att genom att bryta det tabu som finns räddar vi liv. Och tabut bryts genom att vi vågar sätta ord på det svåra och vågar fråga hur någon faktiskt mår. Om vi törs tala om psykisk ohälsa kan fler känna igen sig och söka hjälp innan det är för sent. Genom att någon berättar märker en annan att den inte är ensam om sina tankar och att det faktiskt finns hjälp att få.

Det gör mitt arbete så otroligt värdefullt.

Föreläsningar om psykisk ohälsa och suicid

De senaste dagarna har jag föreläst om psykisk ohälsa och självmord vid några olika tillfällen och jag måste säga att jag tycker att det är något av det viktigaste jag gör just nu. Under årens lopp har jag samlat på mig enormt mycket kunskap och jag ser det som en stor förmån att få möjlighet att berätta hur vi alla kan hjälpas åt att rädda liv. För det är det som mina föreläsningar går ut på. Tillsammans räddar vi nämligen liv genom att vi vågar lyfta frågan om att livet ibland är så svårt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag brukar börja med en bakgrund för att sätta in suicid i ett större sammanhang och därefter går jag över till att prata om varningssignaler, avliva myter och blicka framåt. Eftersom alla mina föreläsningar är målgruppsanpassade skiljer de sig en hel del från varandra och det gör att varje föreläsning känns spännande och intressant även för mig som håller i den.

Föreläsningarna förra veckan riktade sig mot gymnasieungdomar och då visade jag även några videor som finns på Youtube. Det blev också intressanta gruppdiskussioner där eleverna själva fick fundera lite på vad i samhället som gör att allt fler unga drabbas av psykisk ohälsa och att det i värsta fall leder till att man får tankar på att ta sitt liv. De fick också komma med förslag på hur man kan minska kraven och pressen och hur vi som medmänniskor kan ta hand om varandra. Vi hade tre timmar på oss att fördjupa oss i ämnet och det kändes väldigt modigt och värdefullt av skolan att satsa en hel temadag (en grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen) på detta viktiga ämnen. Det önskar jag att fler gjorde, för det behövs!

Föreläsningen igår var av ett annat slag för då var jag inbjuden till ett Inner Wheel-möte och där var samtliga kvinnor i åldern 60-80 år ungefär. Så mycket härlig kvinnokraft på ett ställe – mycket inspirerande!  Jag utgår mycket ifrån mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet när jag föreläser för då får jag perfekta exempel hämtade direkt ur verkligheten och det tyckte jag passade extra med tanke på all den livserfarenhet som fanns i lokalen denna afton.

När jag igår skulle berätta att jag fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016 hörde jag själv hur rösten darrade till när jag skulle förklara att priset betydde så mycket för mig just för mina fantastiska intervjupersoners skull. I När mörkret viker undan för livet delar åtta människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök med sig av sina livserfarenheter och ibland slår det mig hur allvarligt det är att alla dessa åtta tänkte att avsluta sitt liv en gång i tiden. Flera försökte till och med. Upprepade gånger.

De tänkte att deras liv inte var värt att leva. Att de inte orkade mer. Och så får de detta fina kvitto av Suicide Zero. De får veta att de är superviktiga och att deras historier betyder så mycket att de faktiskt får pris för att de berättar dem. Det gör mig så rörd. Och stolt över att jag fått förvalta deras värdefulla berättelser.

Efter föreläsningarna får jag ofta positiv feedback om att det varit lättare och intressantare att lyssna än de trott med tanke på det allvarliga och djupa ämnet och det uppskattar jag mycket. En sak som jag ofta betonar mot slutet är det faktum att hela 85-90 procent av alla som gör ett självmordsförsök dör långt senare i livet av helt andra orsaker. Den informationen ger hopp och visar att vi faktiskt kan hjälpa varandra. Det går att rädda liv om man får hjälp. Få av oss är terapeuter, men vi kan ändå bidra med vår empati och vår omsorg.

Stort tack till alla drygt 200 personer som tagit del av mina föreläsningar de senaste dagarna. Det betyder mycket för mig att ni velat lyssna!