Category Archives: Fontänhusen

Tusen tack för 2017

Nu går 2017 mot sitt slut och det börjar bli dags att se fram emot 2018. Jag vill passa på att tacka alla som gjort 2017 till ett intressant, spännande och givande år för mig.

Det största och mest glädjande som hände var självklart när jag fick hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord för min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet. Jag blev så oerhört glad och tacksam, framför allt för mina intervjupersoners skull. Alla åtta som medverkar i boken har burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att avsluta sitt liv, för att livet varit så svårt och tungt att det inte verkar vara värt att leva. Jag ser priset som en upprättelse för dem. Nu vet vi att alla att deras liv är viktiga och att deras berättelser är värdefulla.

Även de två yrkesverksamma som på olika sätt arbetar med de sucidala, en psykiatrisjuksköterska och en professor, som arbetat i över ett halv sekel med suicidprevention, bidrog starkt med sin expertis för att ge boken det djup den behövde. Mina besök på Fontänhuset i Göteborg och Ångestsyndromsällskapet ingav också hopp och värme som smittade av sig i boken.

Under året har jag också varit ansvarig för bokhörnan under den nationella suicidpreventiva konferensen och deltagit på Bokmässan. Båda eventen ägde rum i Göteborg och innebar många fina möten som jag bär med mig i mitt hjärta. Stort tack till alla som kommit för att prata och/eller köpa böcker. Det betyder mycket för mig.

Jag har också fått möjlighet att föreläsa om psykisk ohälsa, självmord och hur vi tillsammans kan rädda liv för ett par hundra personer och det ser jag som ett mycket viktigt arbete, för vi måste våga tala om något av det svåraste som finns – att ibland är livet så tungt och besvärligt att det faktiskt inte verkar vara värt att kämpa för. Men det är det! Att ta sitt liv är aldrig den bästa utvägen, tvärtom finns det hjälp att få. Våga fråga och våga berätta – det räddar liv.

I min bokhylla finns inte bara reportageböcker om suicid utan jag har också skrivit Närmare dig, som är en feelgood med djup. Jag blev väldigt glad när min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag nyligen hörde av sig för att berätta att hela upplagan var slutsåld och att hon nu skulle beställa en ny omgång böcker. Enligt härliga rapporter har böckerna nu anlänt till förlaget och går att köpa igen – hurra! Massor av glada tack till alla er som köpt och läst!

En annan viktig sak under 2017 är att jag fått läsa många manus som redaktör, lektör och coach. Det är ett arbete som jag tycker är otroligt kul och inspirerande. Inget manus är det andra likt och varje manus är sin alldeles egen utmaning. En del är på fyra sidor (barnböcker) och en del är på några hundra (vanligen thrillers) och jag tar mig an alla med lika stor aptit. Jag känner mig både stolt och utvald när jag får  läsa och kommentera en blivande eller redan etablerad författares verk. Vilket äventyr!

Jag har redan fyra manus i kö inför 2018, men jag hoppas på många, många fler, för än är det mesta av 2018 just som det ska vara de sista skälvande dagarna av 2017 – ett oskrivet blad.

Jag önskar er alla ett fint 2018 och hoppas vi får ta del av varandras liv på något sätt under året. Var rädda om er och varandra. Tänk alltid på att det är tillsammans vi räddar liv och det är tillsammans vi kan hjälpa varandra i både smått och stort.

Tack för i år och GOTT NYTT ÅR!

PS. Bilden är tagen på stranden på Tybee Island, Georgia, USA, där vi tillbringade ett par fantastiskt avkopplande och sköna juldagar.

Återbesök på Fontänhuset

img_3824I våras var jag på besök på Fontänhuset Göteborg för att se hur deras verksamhet fungerar och jag blev genast så förtjust i hela stället. Det gamla charmiga huset, som är det äldsta på Andra Långgatan i Göteborg, bjöd på en härlig atmosfär och den kom sig självklart av de personer som var där. I samma stund som jag klev innanför dörren kände jag mig välkommen och inkluderad.

Innan jag började skriva på reportageboken När mörkret viker undan för livet hade jag inte hört talas om organisationen Fontänhusen, eller Fountain House som det hette när rörelsen startade i New York 1948 för att så småningom spridas till resten av världen, men det visade sig bli en mycket trevlig bekantskap.

Till Fontänhusen runt om i världen är människor som drabbats av psykisk ohälsa välkomna för att bryta den isolering som ofta omger en person som inte mår bra psykiskt. Dörren är alltid öppen, åtminstone de allra flesta dagar, som bilden så symboliskt visar. Fokus ligger på det friska hos varje individ och modellen är både den sociala gemenskapen och att alla bidrar med någon form av arbetsinsats som ger en känsla av samhörighet och att man behövs.

Idag var jag tillbaka för första gången på flera månader och det var så härligt att se att allt var sig precis likt. Jag visste exakt hur det går till när man kliver innan för dörren; alla som kommer skriver in sig i pärmen med namn och specifikt klockslag och därefter hänger man av sig ytterkläderna i hallen, för att markera att man inte är på väg någon annanstans utan att det är här och nu som gäller. Jag gillar den filosofin.

Som vanligt träffade jag fantastiska människor under mitt besök, både några som var med i reportaget i min bok och nya bekantskaper som hjärtligt tog i hand och välkomnade mig i gemenskapen.

Snart närmade sig klockan 16 och det blev dags att bryta upp. Skämtsamma kommentarer i kapprummet blandades med ömsinta knuffar och varma kramar. Så som det ofta är i en familj.

När jag satte mig i bilen, som stod parkerad mitt emot Fontänhuset, och sakta svängde ut från min ficka tittade jag mot trottoaren på andra sidan gatan och där såg jag ett tiotal personer som glatt vinkade åt mig och log. Jag vinkade ivrigt tillbaka och kände hur hela kroppen fylldes av en genomströmmande värme.

Tusen tack för idag, Fontänhuset Göteborg. Jag kommer så gärna tillbaka och tankar energi och värme!