Monthly Archives: January 2015

Om att ta helg som författare

Branäs_2009_A 070Gör man egentligen någonsin det som författare? Tar helg? Kopplar bort allt som har med skrivande och författarskapet att göra och bara ägnar sig åt annat?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig gör det.

Jag menar inte att det betyder att jag konstant sitter framför datorn, även om gudarna ska veta att det händer många timmar varenda helg även de gånger jag försöker låta bli, utan jag menar allt det där andra man gör som författare. Det finns ju så mycket som sker undermedvetet eller lite dolt under ytan. Ibland till och med dolt för en själv.

När jag sitter på middag med mina vänner kan jag få idéer som jag stoppar in i ett kommande manus. Eller så får jag inspiration av den ljuvliga skaldjurssoppan och bestämmer mig för att den känslan ska petas in under en kommande middag hos en fiktiv karaktär.

Jag kan också gå en promenad i vinterkylan och få en massa kloka idéer när hjärnan syresätts på det där friska sättet som aldrig händer framför datorn. Idéer som så snart jag kommer hem antecknas på små lappar eller skrivs in ett dokument.

Eller så är det rent av så att en av mina vänner i något av våra trevliga samtal kommer på att hon känner någon som skulle passa fullkomligt förträffligt som intervjuperson i min kommande reportagebok och så börjar vi att prata om det istället för allt annat vi brukar dryfta.

Och varje gång jag berättar om boken Våra älskade orkade inte leva och säger att den släpps den 16 februari känner jag mig som en säljare i tjänst.

Ledig är jag liksom aldrig.

Om att vara synlig reporter

IMG_9073Under några intressanta och lärorika år på 1990-talet gick jag på Journalistprogrammet på JMG – Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Jag lärde mig massor av spännande saker som jag har nytta och användning för så gott som dagligen – vare sig jag arbetar eller är ledig.

När vi vid något tillfälle pratade om konsten att skriva längre reportage hade kursledaren plockat fram några reportage som vi fick läsa och diskutera. Det ena fick kritik av kursansvarige för att reportern var för synlig. Han tyckte att en bra reporter ska låta den intervjuade stå i fokus och inte själv breda ut sig.

Reportaget inleddes med hur journalisten begav sig till den person texten skulle handla om och just detta tyckte vår lärare var fullständigt förkastligt eftersom vi läsare vill läsa om den person det ska handla om, inte om den som skrivit. Jag grubblade lite över det där redan då och även två decennier senare finns tankarna på just det reportaget kvar hos mig. Hade kursledaren verkligen rätt?

Under arbetet med reportageboken Våra älskade orkade inte leva har jag tänkt på kursledarens ord väldigt många gånger. Och ändå har jag valt att göra exakt tvärtemot vad han rekommenderade. Jag har valt att vara väldigt synlig i reportagen och jag inleder dessutom varje möte med kapitlets huvudperson genom att berätta om hur jag tar mig dit.

Självklart är detta mycket väl genomtänkt, inte minst eftersom jag haft de gamla orden om att dölja sig själv ringande i öronen. Bakgrunden till mitt val är att jag vill bjuda in läsaren av boken att följa med mig på intervjun. Jag vill komma nära den jag intervjuar och jag vill att läsaren ska få känna samma sak och också komma nära. Då tycker jag att det passar utmärkt att etablera hur vi tillsammans tar oss till dagens intervjuperson per bil eller till fots genom ett somrigt svenskt landskap eller i grådaskigt duggregn.

Då var det ett lösryckt tidningsreportage som kritiserades, men i min bok blir greppet istället ett sätt att binda ihop de olika berättelserna. En vacker röd tråd som väver samman ett gripande öde med ett annat.

Och vi gör ju den här resan tillsammans – mina intervjupersoner, mina kommande läsare och jag.

PS. Som illustration till det här inlägget har jag valt en bild på mig där inte riktigt hela mitt ansikte syns utan göms lite bakom en fluffig halsduk och där solljuset som kommer utifrån luddar till det hela ytterligare. Allt för att ni inte ska tycka att jag breder ut mig alltför mycket, utan åtminstone håller mig lite, lite dold.

Det är de små detaljerna som gör det

Omslaget NYMin reportagebok Våra älskade orkade inte leva befinner sig fortfarande på tryckeriet och landar inte i min famn förrän nästa vecka. Det är en snudd på olidligt lång väntan för en otålig och nyfiken författarsjäl.

Att väntan lätt leder till ångest har jag berättat om här i bloggen och jag kan säga att den inte alls mildras allteftersom dagarna går. Snarare tvärtom. Inte minst med tanke på alla fantastiska intervjupersoner som medverkar i boken. För deras skull vill jag att boken ska bli en succé på alla plan – för deras och andra anhörigas skull. Jag vill att boken ska bli en vän att hålla i handen. En spegelbild att känna igen sig i. En öppnad dörr till att våga tala om det svåra och tabubelagda ämnet självmord.

omslag_våra_älskade_framsidaJag är i alla fall glad åt att jag sa till min tålmodiga förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag att ansiktet på framsidan skulle skjutas lite mer åt vänster, för det är trots allt så tavlan är målad från början. Nu kommer det röda i högerkanten fram mer och det känns fint. Jämfört med det förra omslaget här bredvid kanske det inte känns som så vansinnigt stor skillnad, men den är i alla fall inte oväsentlig, tycker jag.

Det är de små detaljerna och de fina nyanserna som gör det mesta här i livet.

Om att nå nya läsare

Statistik jan 2015Den 11:e januari i år hade jag här och var sett att vi är ganska många som både skriver böcker och bloggar, så i en sluten grupp på Facebook frågade jag om andra skrivarsjälar var intresserade av att blogga hos varandra. Att gästblogga borde vara en bra grej för oss alla.

Gensvaret var stort och när jag nu kollar på statistiken är det fullständigt uppenbart att vi betyder en hel del för varandra. Gästbloggandet har verkligen fungerat!

Jag har bloggat hos många nya bekantskaper och de har bloggat hos mig. Vartenda inlägg har varit mycket intressant att läsa och förhoppningsvis når vi via bloggvärlden ett snäpp längre med våra böcker. För att vi skriver bra böcker är jag helt säker på.

Det gäller bara att sprida dem.

Provboken och ångesten

omslag_våra_älskade_framsidaI måndags var jag så nöjd och lycklig. Jag hade lunchmöte med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och vi gick till ett av mina absoluta favoritmatställen. Ja, ni vet. Jag har skrivit om denna ljuvliga dag.

Så fort jag fick boken i min hand var jag lyrisk. Jag tyckte att den var så otroligt vacker. Både i färg och form. Det fanns absolut ingenting alls att klaga på. När man håller sin bebis i famnen för första gången är ju livet toppen och bebisen är det vackraste och mest fulländande som någonsin funnits.

Men så är det ju som det är här i livet och i den konstnärliga processen. Osäkerheten kommer krypande…

Jag tyckte att ansiktet på framsidan av Våra älskade orkade inte leva var lite för långt till höger. Och var inte färgerna väl dunkla, trots allt? De såg ju ljusare ut på skärmen?

Inte blev läget bättre av att jag råkade se att andra omslag under veckan fick kritik. “Klassisk kiosklitteratur” och “hemmasnickrat standardomslag” var omdömen jag såg om två olika böcker. Vill man signalera klassisk kiosklitteratur med sin debutbok? Är det så är omdömet en ren komplimang, men jag lägger tyvärr en negativ värdering i det. Och hemmasnickrat är säkert okej bland vänner, men som författare har man nog högre ambitioner än så. Dessutom vill väl ingen ha ett standardomslag? Lite mer personlighet än så önskar man nog sin bebis.

Det blev verkligen inte bättre av att jag faktiskt tyckte om de båda omslagen. Båda var snygga, verkade passa innehållet och hade rent av kunnat få mig att köpa böckerna. Betyder det att jag saknar omdöme? Har jag dålig smak?

Suck. Jag tog kontakt med min kloka förläggare Annika och vi hade ett långt samtal. Hon sa att det inte var några problem att skjuta ansiktet lite åt vänster, så det kunde hon lätt fixa och i övrigt var väl vi båda nöjda med omslaget? Ja, svarade jag uppriktigt, jag tycker ju att det signalerar så mycket av det jag vill säga. Att det är lite dunkelt i verkligheten jämfört med på skärmen kanske rent av är positivt med tanke på att boken handlar om självmord?

IMG_8049_2Men tänk om det blir så att jag får kritik för att jag breder ut mig inom två områden? Både som författare och konstnär? Konstnär skulle jag i och för sig aldrig kalla mig, men jag har alltid tyckt om att teckna och måla även om det ofta är svårt att hinna med det.

Självporträttet här bredvid målade jag i akvarell 2008 och sedan gick åren ända till 2015 då jag bestämde mig för att måla en tavla med tre ugglor på. Så många år hinner passera när tiden inte räcker till.

Nu sitter jag här med hela själen utvikt och väntar på reaktioner och bedömningar. Att skriva så att andra kan läsa, även om det den här gången är en reportagebok och fokus ligger på de medverkande betydligt mer än på mig själv, är alltid utlämnande och den här gången visar jag dessutom offentligt upp en tavla som förvandlats till bokomslag.

Jantelagen gör sig påmind. Jag ska absolut inte tro att jag är någon. Nope, inte alls.

Det är inte konstigt att jag kämpar mot ångesten …

IMG_8924

Gästbloggar hos Cecilia Svensson

Cecilia SIdag gästbloggar jag hos Cecilia Svensson om tillfälligheter i livet. Jag vill gärna tro att det är jag som styr mitt eget liv, men är det verkligen så enkelt? En hel del handlar faktiskt om rena rama tillfälligheter. Små detaljer och händelser gör att livet tar helt andra vägar än det var tänkt… Läs mer om mina tankar och erfarenheter kring detta i gästbloggsinlägget där jag också berättar att det ofta varit tillfälligheter som gjort att jag kommit i kontakt med de anhöriga som medverkar i Våra älskade orkade inte leva.

Det är också en rolig tillfällighet att jag fick stöta på Cecilia genom det här bloggsamarbetet som kom sig av ett upprop från mig i en Facebookgrupp som vi båda är med i. Eftersom vi är många som både är författare och bloggar föreslog jag att vi kunde gästblogga hos varandra och som ni sett här i bloggen var det en idé som gav ett fantastiskt gensvar.

Cecilia var en av dem som nappade och ringde upp mig för att prata lite. Eftersom google är en av mina mest konsulterade vänner, googlade jag Cecilias namn medan vi pratade och då såg jag en artikel om henne i Expressen från 2012. Jag läste artikeln när den var ny och blev så berörd av hennes berättelse att jag faktiskt tänkt på henne minst en gång varje månad under de två år som gått. Jag har tänkt på hur hon hela tiden planerade när hon kunde dricka alkohol och hur hon drack vin och sedan körde till dagis. Hela tiden har jag undrat så hur det har gått för henne sedan artikel skrevs.

Nu satt jag med henne i telefonen och blev så glad över att höra att det har gått bra. Äntligen fick jag veta det! Jag kommer säkert att fortsätta att tänka ofta på henne och hur hon hade det under sina svåra år som alkoholist, men jag kommer att göra det lättare till sinnet. Hon har kommit ut på andra sidan och det gjorde mig så glad att hon har kunnat hålla fast vid det.

Tusen tack, Cecilia för att jag fick gästblogga hos dig!

 

En reportagebok blir till

 

IMG_0084_2

Att arbeta med reportageboken har varit mycket givande och intressant på många plan. Jag har träffat fantastiska människor som berört mitt hjärta och hjälpt mig att rensa tårkanalerna.

Många undrar hur jag har hittat mina intervjupersoner och det har varit på olika sätt. Genom internet, vänner och möten har de en efter en kommit till mig och de allra flesta har inte tvekat en sekund utan genast velat medverka i Våra älskade orkade inte leva. De har tyckt att det är en viktig bok och kan de hjälpa någon genom att berätta sin historia så gör de gärna det.

Det har också hänt att anhöriga jag pratat med inte velat vara med och då har jag backat direkt. Det måste kännas hundra procent bra att medverka för jag vet att våra samtal kommer att röra upp många känslor och jag vet också att det kan bli ringar på vattnet tack vare att alla medverkar med sina riktiga namn. Om de inte är beredda på den uppmärksamheten kan det bli väldigt tufft.

Det har varit avgörande att alla är med på ett öppet sätt med sitt namn, för en del av bokens syfte är att motverka de tabun som finns och att våga tala om självmord. Om personerna då är anonyma förstärker det de tabun som finns, för då säger ju även vi att vi egentligen inte heller vågar eller orkar tala om suicid.

Under intervjuerna har jag fört anteckningar enligt gammal klassisk modell med block och penna. Jag tycker att det är oerhört mycket enklare att hitta bland papper än på en ljudupptagning, så jag jobbar alltid så. Dessutom är jag tacksam över att jag har ett gott minne, så jag kan fånga mer av intervjupersonernas korrekta citat än jag klottrat ner på pappret.

Efter samtalet har jag skrivit reportaget så raskt jag har förmått och sedan skickat det till den intervjuade för genomläsning och korrigering av eventuella sakfel. Alla medverkande har fått komma med åsikter på alla plan och det har varit väldigt värdefullt, för ibland är det snåriga historier och det är lätt att ett par händelser hamnar i fel ordning eller att jag missuppfattat någon detalj. Det har också hänt att saker den intervjuade sagt ser så svartvitt ut i skrift att de vill stryka det, även om det i sig varit helt korrekt skrivet.

Efter ett par turer mellan den intervjuade och mig har texten gått till min redaktör och förläggare Annika Bengtsson, som petat ytterligare i texten och sett till att det inte finns onödiga upprepningar, märkliga syftningar, oklarheter och annat ovälkommet i texterna.

Slutligen har det varit dags att skicka boken i sin helhet till några utvalda testläsare. Det var spännande eftersom inte ens jag själv vid det laget hade läst hela boken i ett svep i den ordning vi bestämt att texterna skulle ligga.

Testläsarna hittade några marginella småsaker, men tyckte att boken var välskriven, viktig och gripande. Det var förstås precis vad jag hoppades på och snart når den ännu fler läsare.

Det känns bra för ämnet är tyvärr alltför angeläget.