Monthly Archives: May 2017

Reportageböcker som uppföljning till tv-serie

Ikväll sänds sista delen av Sveriges Televisions viktiga tv-serie 30 liv i veckan. Titeln är mycket välvald, för exakt så illa är det. I Sverige tar varje vecka 30 personer sitt liv. Ungefär tio gånger så många försöker, det vill säga 300 personer försöker avsluta sitt liv för egen hand. Det är ofattbara siffror. Men det är inte bara siffror. Det är verkliga människor det handlar om.

Människor som finns i ett sammanhang. Människor som lämnar enorma tomrum efter sig, men som just där och då inte orkar mer utan ser självmord som den enda lösningen på sin ångest.

Idag har forskningen kommit så långt att det finns sätt att rädda liv. Ett av dem är att redan i unga år hjälpa barn att sätta ord på sina känslor och våga uttrycka det de upplever och känner. Om detta skrev jag i en debattartikel publicerad i Aftonbladet på den internationella suicidpreventiva dagen 10 september förra året. Det är dags för politikerna att visa att de menade allvar med den nolltolerans mot självmord som antogs redan 2008. Det måste initialt få kosta pengar att rädda liv, för i längden är det enbart en besparing och dessutom på så ofattbart många plan, där det mänskliga är det viktigaste.

Bara för att tv-serien tar slut får vi inte sluta prata om det som skaver och gör ont. Det som faktiskt i slutänden kan leda till suicidtankar, suicidförsök och i allra värsta fall ett fullbordat suicid. Det är viktigt att veta att det genom öppenhet och vård faktiskt går att rädda liv. Av dem som gjort ett självmordsförsök dör hela 85-90 procent senare i livet av helt andra orsaker och det visar att det går att rädda liv.

Jag har skrivit två reportageböcker på temat suicid och sammanlagt intervjuar jag i dessa tjugo fantastiska människor, som för alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Genom böckerna kan debatten leva vidare. Den får inte ta slut nu när den kommit igång. Vi får inte sluta prata om hur vi kan rädda liv.

I min senaste bok När mörkret viker undan för livet delar åtta personer generöst med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter av att ha levt med allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök. De visar att det går att kämpa sig tillbaka till livet, även om det är tufft och även om de behöver hjälp för att klara av det. Två personer som arbetar med suicidprevention intervjuas också, en psykiatriambulanssjuksköterska och en professor som arbetat med suicidprevention i över femtio år.

Även i min förra reportagebok Våra älskade orkade inte leva delar åtta personer generöst med sig av sin tankar, känslor och erfarenheter, men då som nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. I denna bok intervjuas även två personer som kommer i kontakt med både de suicidala och de anhöriga, en psykoterapeut och en präst.

Båda böckerna är tänkta att ge stöd och vara en spegelbild för andra människor i liknande situation. De lyfter de svåra frågorna om vad som hände och hur det blev efteråt. Jag vill att böckerna ska vara en vän att hålla i handen och ge läsaren något att bära med sig, vare sig man är direkt berörd som anhörig eller suicidal eller är indirekt berörd som inkännande medmänniska.

Böckerna kan också ses som långa debattinlägg, där jag som journalist och författare drivs att vilja åstadkomma en förändring. Jag drivs av att vilja göra världen mer begriplig och till en bättre plats för oss alla. Jag är övertygad om att det går om vi på alla möjliga tänkbara nivåer samarbetar och är öppna.

Tillsammans kan vi rädda liv. Låt oss göra det.

Advertisements