Category Archives: Uncategorized

När mörkret viker undan för livet är tryckt!

IMG_3221Jag befinner mig just nu på resande fot och hur underbart det än är att få vara på semester finns det stunder då man ändå väldigt gärna skulle vilja vara hemma en par timmar igen. Som idag när min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag mejlar mig och berättar att min nya reportagebok När mörkret viker undan för livet just kommit från tryckeriet. Då vill jag beama mig i bästa Star Trek-stil till Tvååker, där vi brukar träffas, för att få några lådor böcker att klappa på. Jag är ju så nyfiken!

Som tur är finns det bilder och Annika har varit snäll nog att skicka ett par så jag med egna ögon kan se att boken ser fin ut och det gör den verkligen. I alla fall framsidan. Den är det enda jag sett än så länge.

Det känns så fantastiskt bra att den är klar nu och jag vet hur laddade alla de 305 sidorna är. I min värld är detta årets viktigaste bok. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och vi måste våga prata om att livet ibland är så svårt och nattsvart att den enda utväg som finns för att bli kvitt ångesten verkar vara att ta sitt liv. Men så är det inte. Det finns andra utvägar. Det går att få hjälp. Det går att få mörkret att vika undan för livet och det är samtliga medverkande i boken lysande exempel på.

Boken släpps officiellt på den internationella suicidpreventiva dagen 10 september, men redan nu går det att bevaka den på Adlibris, som jag berättat om tidigare. Det kommer också självklart att vara möjligt att köpa den direkt ifrån mig och få den signerad om man så vill. Detta återkommer jag till om ett par veckor. Just nu är jag bara så himla glad över att allt har rullat på i tryckerivärlden, så boken faktiskt finns rent fysiskt redan nu.

Hurra!!!

Trevlig artikel i Kungsbacka-Posten

imageIdag finns en trevlig artikel på en hel sida om min kommande bok När mörkret viker undan för livet i Kungsbacka-Posten. Kungsbacka-Posten är, som vanligt, den första tidningen som skriver om en bok som jag har på gång och det tycker jag är trevligt eftersom jag var krönikör på tidningen i över sju år. Precis som förra gången är det Emma Hellström som skrivit artikeln och jag tycker alltid att hon skriver bra.

Det kanske känns lite hemskt att få den här artikeln rätt i nyllet en lördagsmorgon när semestern just har börjat för många människor, men det som står i rubriken är verkligen sant. Vi måste prata mer om självmord, för att våga lyfta ämnet räddar faktiskt liv. Och finns det något viktigare? Svaret på den retoriska frågan är nej.

På sommaren ökar dessutom antalet självmord, så våga fråga. Om du har någon i din närhet som inte verkar må bra behöver du inte vara rädd för att fråga hur det är. Alla som jag intervjuat genom åren vill få en sådan fråga. De behöver få bekräftelse och de vill bli sedda. Forskare slår till och med fast att en så konkret fråga som “Funderar du på att ta ditt liv?” är av godo. Om svaret är nej, är ingen skada skedd. Ingen som inte bär på dessa tankar ser det som ett tips. Däremot om tankarna finns kan frågan vara en första väg ut ur den ensamhet och det mörker som ofta omger suicidala.

Tillsammans, genom att bry oss om varandra, kan vi göra livet lite lättare för någon annan och till och med rädda liv.

Det känns fint så här i sommartid.

Ny författarbild till kommande boken

IMG_2735Jag vill gärna ha en bild på mig på den bakre fliken på mina böcker, för jag tycker själv att det är roligt att se hur en författare jag läser en bok av ser ut. Vissa är ju så kända att en bild egentligen inte behövs, för som läsare vet man ändå hur hen ser ut, men även då tycker jag att det är trevligt med en bild, för jag tänker att den signalerar något som passar till just den bok som jag håller i handen.

Idag var det hög tid för mig att ta en bild till min kommande reportagebok för om bara ett par, tre veckor går den iväg till tryckeriet. Jag har väntat in i det sista av flera skäl. Det första är att jag vill att den ska vara så aktuell som möjligt. Inte för att jag tror att mitt utseende kommer att förändras direkt drastiskt på några få veckor, men som gammal nyhetsjournalist finns alltid det där med aktualiteten med.

Ett annat skäl är att jag gärna ville ha lite solbränna, för jag har varit så rysligt blek under vintermånaderna och boken kommer trots allt ut efter sommaren. Då vill jag inte att det ska se ut som om jag suttit inne vid datorn precis hela tiden sommaren och snarare antagit en blåaktig nyans än en ljusbrun.

Slutligen hängde det på håret. Bokstavligt talat. Dels ville jag inte ha någon gräslig utväxt så jag var tvungen att ha varit hos frisören hyfsat nyligen och dels är min naturliga lockar olika från dag till dag. Ibland är de hyfsade och ser rätt prydliga ut tros sin bångstyrighet, men ibland är de enbart trolliknande. Idag tyckte jag de verkade tämligen vänligt inställda, så jag ville gärna passa på.

Vädret är en väsentlig parameter när bilder ska tas, inte minst porträttbilder. Det ska helst inte vara direkt solljus för då blir skuggorna så skarpa och det är lätt att ögonpartiet påminner om en tvättbjörn.Det ska heller inte blåsa, för hår i kastvindar kan vara roligt, men speciellt seriöst eller tjusigt är det sällan.

Idag var det strålande sol. Men åtminstone vindstilla. Alltid något. Vid tiotiden på förmiddagen tog jag mig en tur i trädgården för att hitta lite skugga där vi kunde ta bilden. Vi har sågat ner nästan alla träd på tomten, men ett par har vi kvar och där tänkte jag att det kunde passa att ta några bilder.

Min snälle fjortonårige son ställde upp som fotograf och enligt tydliga instruktioner ställde han sig lite här och lite där medan jag poserade för glatta (nåja, jag försökte i alla fall att inte se alltför plågad ut) livet. Han knäppte bild efter bild.

Spänningen var stor när jag gick in till datorn för att kika på hur de blev. Jag laddade in dem och klickade sedan fram en efter en. Och de var faktiskt inte så dumma. Flera var helt okej rent av. Några tyckte jag till och med var fina. Jag som alltid hellre står bakom kameran var plötsligt rätt nöjd.

Så efter en stund velande bestämde jag mig för en som jag genast skickade till min förläggare Annika Bengtsson som är den som formger omslaget rent formellt, även om vi diskuterar tusentals gånger hur det ska se ut. Glädjen var stor när även Annika tyckte att bilden var fin.

Nu är det inte mycket kvar innan boken är klar och kommer ut på Grim förlag. Jag ser så mycket fram emot att få berätta vad den handlar om och också få visa omslaget. Det kommer jag att göra om bara ett par veckor, så håll ut. Men idag är jag glad över min författarbild. Det känns bra att den är klar och förmodligen blir det den jag kommer att ha på Bokmässan i Göteborg till hösten också.

Så lätt är det inte att få en författarbild man gillar så jag tror jag kör på denna hela året.

Hoppas ni tycker den är fin!

 

Närmare dig – med på årets bokrea

Närmare dig - reaIdag börjar årets stora, härliga bokrea och i år är min roman Närmare dig utvald att vara med – hurra! Jag hoppas att den hittar många nya läsare, för det är den värd, tycker jag. Den går självklart att köpa i det härliga formatet storpocket både på Adlibris och Bokus och min förläggare Annika Bengtsson har redan lämnat rapporter om förhandsbeställningar som kommit in till Grim förlag, så vi hoppas på rekordförsäljning. Igen. Så klart vi gör det!

Det är nämligen inte enbart min roman som är representerad på årets rea utan även Kråkprinsessan, Glömskelunden och Sorgbägare av Annika själv samt Bara business av Björn Jutendahl. Fem riktigt bra böcker till galet låga priser. Fast jag redan har läst alla och har dem hemma i bokhyllan funderar jag på att beställa åtminstone ett par av varje. Jag vet ju hur bra de är och hur mycket de skulle uppskattas som present – istället för en blomma eller en flaska vin, ni vet.

Tjohoo för årets grymma bokrea!

Ett år sedan Våra älskade orkade inte leva släpptes

IMG_2958Idag är det exakt ett år sedan reportageboken Våra älskade orkade inte leva släpptes på Grim förlag och det har varit ett mycket spännande år på många sätt. De flesta stora saker som hänt har jag skrivit om här på bloggen allteftersom och det har varit trevligt för mig att skrolla igenom bloggposterna idag och kika på allt kul. TACK till alla er som varit med mig på resan på olika sätt genom att komma med glada tillrop, köpa boken, sprida den i era kanaler och allt annat ni gör! TACK – det betyder så mycket!

Boken är dock inte det minsta död efter ett år på marknaden, utan den lever fortfarande i högsta välmåga. Min förläggare Annika Bengtsson rapporterade för några timmar sedan att det kommit in nya beställningar just idag, så det var mycket glädjande.

Två föreläsningar är dessutom inplanerade där boken är en av huvudingredienserna. Först ut är utbildningsdagen på Dalheimers hus i Göteborg måndag den 7 mars. Där har det blivit förändringar i deltagarlistan sedan Ebba Range lämnat återbud av personliga skäl, så mitt förra blogginlägg har blivit lite inaktuellt. Istället blir det Claes Jenninger som deltar tillsammans med Ulrika Jannert Kallenberg och mig.

Claes medverkar i min reportagebok där han berättar historien om sin son Måns som tog sitt liv vid 13 års ålder efter flera år av svår mobbning. Det är ett av de reportage som jag fått mest respons kring för det går inte att vara oberörd när man läser om det som hände för drygt ett decennium sedan.

För ett par månader sedan kom Claes med en viktigt bok som ska hjälpa till att liknande saker upprepas. Den heter En skola fri från mobbning: Kunskap, inspiration, tips och råd till föräldrar, lärare och alla som vill förändra och den kommer han att berätta mer om den 7 mars. Jag ser mycket fram emot den här viktiga dagen och tycker att vi tre blir en perfekt treklöver med våra olika perspektiv på det angelägna ämnet självmord. Välkomna dit!

I övrigt har jag ägnat hela dagen åt att måla omslaget till min nästa reportagebok. Det kändes som ett fint sätt att tillbringa ettårsdagen på. Tyvärr kan jag inte visa resultatet ännu, men jag tog i alla fall en fin bild på mina målarsaker innan jag satte igång och det får duga idag. Och jag tror att bilden blir ganska bra. Hoppas det i alla fall.

Håll gärna tummarna för att min förläggare säger okej till den framöver!

 

Intervju på intervju till nya boken

IMG_9710Resten av året är helt fullbokat med intervjuer till min nya reportagebok och det är så spännande att vara igång med den på allvar. I går morse skrev jag färdigt ett av reportagen jag var så gott som klar med och på eftermiddagen träffade jag sedan en ny intervjuperson med en alldeles egen berättelse.

Idag hade jag telefonmöte med ytterligare en person som med sina alldeles speciella erfarenheter också kommer att bidra till bokens breda mix. Det är så fantastiskt att ett sammanhållande tema ändå kan rymma så många olika historier. Det är verkligen sant det man brukar säga; inom varje människa finns uppslag till en hel bok.

Förra veckan var jag på resande fot och hade mig mig datorn så jag kunde skriva på det reportage som jag skrev klar i går och visst tog jag ett par bilder på jobbdatorn i trevlig miljö. Med facit i hand är de bilderna dock inte i närheten av den som får pryda det här inlägget.

Vi matade nämligen ekorrarna i Park Lazenki i Warzawa förra veckan i strålande höstväder och här är en av de små bedårande varelserna som håller så fint i en brödbit som den fick av oss.

En ekorre som äter ciabatta i höstsolen slår vilken datorbild som helst.

Fina ord om Våra älskade orkade inte leva

IMG_9409Jag har inte för vana att googla vare sig mitt namn eller mina olika boktitlar, men nu gjorde jag det och hittade en jättefin och lång recension av Våra älskade orkade inte levaGoodreads. Jag blir alltid lika glad när jag får höra att boken har berört någon och alltid lika tacksam när jag får hjälp att sprida den för jag tycker att den förtjänar många läsare.

Merkurius skrev redan i augusti både insiktsfullt och personligt kring suicid och boken och det är intressant och viktig läsning hela vägen. Det är härligt med någon som sätter in boken i ett större sammanhang för där passar den verkligen bra.

Jag brukar alltid framhålla mina fantastiska intervjupersoner för utan dem skulle boken över huvud taget inte blivit till. Tack vare att de öppnade sig så och delade med sig så ärligt och generöst av sina erfarenheter kring självmord i familjen kryper boken nära läsarna och det är omöjligt att inte bli berörd.

Trots detta måste jag erkänna att det är väldigt roligt att också själv få beröm för det arbete som jag lagt ner på boken och för att jag faktiskt tagit mod till mig att beröra detta tabubelagda ämne som självmord fortfarande i mångt och mycket är, även om vi sakta börjar bli bättre på att tala om det. Att få positiva ord och höra att mitt arbete är viktigt är otroligt glädjande.

Så här fint avslutar Merkurius sin reflekterande och läsvärda recension:

Suicid är alltid ett problem – oavsett om det rör sig om fem eller 1500 fall – och det är ett stort samhällsproblem att det är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. Det beror på samhällsstrukturer, och när inte ens psykvården är behändig att hjälpa till att ge stöd åt de människorna som lider av utanförskap, kriser och psykisk sjukdom tappar man faktiskt lite hopp.

Av den anledningen är Joanna Björkqvists reportagebok så oerhört viktig. Vi kan inte fortsätta att vara tysta om det här. Vi måste tala, vi måste våga låta detta vara en högaktuell politisk fråga och vi får aldrig, aldrig någonsin, låta detta bli till ett tabubelagt ämne i vårt samhälle. En av personerna som Björkqvist intervjuade sa att “[…] vi svenskar är så rädda för döden att vi inte vågar prata om den och nästan inte ens vågar tänka på den. Men det vi skulle må bra av, […] är att ta döden i ena handen och livet i den andra och sedan påbörja vår vandring, för döden är en del av livet”. Det tycker jag låter rimligt, och genom att uppmärksamma självmord på detta sätt som Joanna Björkqvist gör, är att långsamt minska ner på den suicidstigmatisering som finns i Sverige. Att hon dessutom lyckas göra det ur ett nytt perspektiv och även visa bristerna med den hjälp som de anhöriga får – det vill säga, inte får – ger henne en hög position på listan över svenska författare som faktiskt vågar tillföra någonting i debatten kring tabubelagda ämnen”. Bör jag kanske tillägga att det är ytterst få författare på den där listan?

Ni förstår väl min glädje? Vilka härliga ord och vilket fint erkännande! Jag blir så glad och känner att mitt arbete med den nya reportageboken (temat är lite hemligt ännu) blir både ännu mer inspirerande och ännu viktigare. Jag har redan bokat in flera intervjupersoner så hela hösten är alldeles full av nya, spännande möten som jag sedan ska förvalta och göra en ny bok av. Någon gång under 2016 kommer den och jag återkommer med besked om exakt när det blir.

Tusen tack, Merkurius, för att du tagit dig tid att både läsa boken och skriva så fint om den.

Trevlig helg till både dig och alla andra!