Monthly Archives: July 2015

Och nästa då?

IMG_4585Det låter säkert förmätet och kaxigt men många som läst Våra älskade orkade inte leva undrar hur jag ska bära mig åt för att toppa den boken. Jag får faktiskt frågan då och då – både IRL, via mejl och via kommentarer på sociala medier. Hur ska jag lyckas skriva en bok som berör lika starkt och gärna dessutom säljer lika bra som den som handlade om självmord i familjen? För jag vill väl skriva ytterligare en grym bok, undrar folk intresserat och nyfiket.

Jag förstår helt grubblerierna. Jag grubblar ju själv över exakt samma sak. Självklart funderar även jag över vilket ämne som kan vara lika angeläget och viktigt som suicid hos dem man älskar. Och givetvis vill jag skriva en bok till. Till hösten tänker jag börja på den.

Jag har funderat lite fram och tillbaka och har några rätt bra uppslag som det skulle fungera att spinna vidare på, men innan jag avslöjar något av dessa vore det väldigt spännande att få veta vad ni tycker. Jag skulle bli otroligt glad om ni ville komma med åsikter, tankar och funderingar. Kanske har du själv erfarenheter av något som skulle passa att dela med sig av och som skulle fungera som en del i en större helhet?

Tanken är att det behövs ett tema och att jag utifrån det intervjuar olika personer med erfarenhet inom detta specifika område. Så mina frågor är:

1. Vilket tema borde nästa reportagebok ha?

2. Har du förslag på vem eller vad du vill läsa om inom temat?

Jag uppskattar alla tips, så kommentera gärna inlägget här eller mejla mig på joanna@bjorkqvist.org.

Tack på förhand!

 

Advertisements

Viljan att berätta är tidlös

IMG_6052Jag tror att vi människor föds med en vilja att uttrycka oss, berätta historier och förmedla känslor, upplevelser och tankar till andra människor. Förmodligen var det just därför det var så pass enkelt att få mina intervjupersoner att ställa upp i reportageboken Våra älskade orkade inte leva trots att ämnet var så svårt och tungt som självmord inom familjen.

Vi har ett behov av att få ge vår version av vad som hänt och vi behöver också få spegla det vi upplever i våra liv genom andras öden. Säkert är det därför min bok blivit så läst och uppskattad som den har blivit och det inte enbart av andra drabbade anhöriga utan också av människor som i största allmänhet är intresserade av sina medmänniskor.

Jag har sett hällristningarna i norra Bohuslän förut och även besökt Vitlycke museum tidigare, men när jag nu var där igen var det på något sätt med nya ögon jag såg det som våra förfäder huggit in under bronsåldern. De som suttit där timme efter timme och huggit ville säga något. De ville berätta om sina liv. Kanske tänkte de inte på oss som skulle dyka upp sommaren 2015, men jag tror inte att det är enbart för sin egen skull de ristat sina berättelser, utan för varandra och andra. Det är onekligen spännande att fundera över vad de tänkte medan de arbetade. Vad upptog deras tankar? Vad kände de?

IMG_6087Sedan 1994 finns hällristningsområdet i Tanum med på Unescos världsarvslista tack vare att området är så rikt på bilder. På 510 platser finns sammanlagt 10 000-tals bilder och man känner verkligen historiens vingslag när man tittar på konstverken. Det är mestadels män, men även kvinnor och barn, fötter, båtar, djur och vapen. Störst av alla är Spjutguden som är hela 230 cm hög.

När jag ser alla omsorgsfullt ristade figurer kan jag inte låta bli att göra en koppling till dagens samhälle. De ville berätta något precis som vi vill idag. På det sättet tror jag inte att vi människor förändrats speciellt mycket trots att det gått hundratals år.

Men tänk så mycket fortare det går, och så mycket enklare det är, att skriva en statusrad på Facebook eller posta en bild på Instagram.

Såphalka och lingontuvor – ny anhörigbok

IMG_5567Sedan jag började arbetet med min reportagebok Våra älskade orkade inte leva har jag fått vara med om så många spännande saker. Boken tar mig med på alldeles egna äventyr och jag försöker hänga med i svängarna.

En kvinna som hittat mig tack vare boken är Maiellen Stensmark som själv förlorat sin äldsta dotter i självmord. För drygt ett decennium tog Ida, blott 21 år, sitt liv och hennes mamma har nu skrivit en bok om att hantera smärtan och sorgen efter sin älskade dotter och också om att förebygga självmord. Såphalka och lingontuvor heter Maiellens öppenhjärtiga och viktiga bok om hur hon har kämpat sig igenom den fysiskt utmattande sorgen för att bli en hel människa igen.

När Maiellen nåddes av beskedet att Ida tagit sitt liv bodde hon på Gran Canaria och dotterns död kom som en fullständig chock. När hon tvingats ordna allt kring begravningen i Sverige  och åkt tillbaka till hemmet i solparadiset kom insikten att hon måste flytta tillbaka till det forna hemlandet igen för hon kan inte sörja på spanska. Ett halvår efter Idas död hjälpte Maiellens ex-man henne och deras dotter att flytta tillbaka till Sverige för att sörja på sitt modersmål.

Förutom Idas suicid har Maiellen varit hårt drabbad även av annat elände. Bland annat har hon varit med om en trafikolycka och också ramlat i en trappa så illa att ryggen tog mycket stor skada. På grund av allt som Maiellen upplevt går hon igenom en stor personlig och andlig utveckling och den får vi ta del av genom boken.

Författaren ifrågasätter även psykiatrin och varför de anhöriga till en ung vuxen inte kontaktas även om den unga patienten själv inte vill det.

Såphalka och lingontuvor har getts ut av Maiellen Stensmark eget förlag Jordmånen förlag och förmedlas via SPES hemsida (blekinge@spes.se) till självkostnadspris. Boken är på 96 sidor och kostar endast 40 kronor, men porto på 42 kronor tillkommer om boken behöver skickas.

Maiellen och flera andra anhöriga som också skrivit böcker om suicid kommer att finnas med på Bokmässan i Göteborg den 24-27 september i en egen monter och Maiellen kommer även att hålla ett föredrag på Hälsa- och livsstilsscenen någon av dagarna.

Det är verkligen glädjande att allt fler vågar prata om och skriva om något av de allra svåraste som finns, nämligen självmord. Vi behöver motverka de tabun som fortfarande finns och våga tala om psykisk ohälsa och vad den i värsta fall kan leda till.

Tillsammans kan vi göra skillnad.

 

Intervju med mig på Boktugg.se

BoktuggNicole Löv har intervjuat mig om reportageboken Våra älskade orkade inte leva och arbetsprocessen kring den. Idag publiceras artikeln på Boktugg.se och det är alltid trevligt att få uppmärksamhet för sitt arbete, så jag blev mycket smickrad över att få vara med på sajten.

Jag tycker att det blev en fin artikel även om jag är alldeles för ödmjuk för att säga att jag kan allt om att genomföra intervjuer, som det står i texten. Det är klart att jag efter över två decennier då jag intervjuat bland annat statsministrar, popstjärnor, företagsledare och andra spännande personer känner mig oerhört trygg i journalistrollen, men allt skulle jag ändå inte själv våga påstå att jag kan eftersom hela livet bjuder på mer och mer fördjupning och ökad kunskap. Men nu när det ändå står så ler jag glatt och tackar mjukast.

Och jag verkar faktiskt lite kaxig i slutet av artikeln för jag fick frågan vilken bok av de fyra böcker som bär mitt namn på ryggen jag skulle vilja rekommendera. Av dessa fyra väljer jag helt klart Våra älskade orkade inte leva med just den motivering som står i texten, men urvalet var ju lite mindre än det verkar som …

Så jag är fortfarande en rätt försynt person som inte törs skrika alltför högt. Det innebär dock inte att jag inte är stolt över det jag gör, för det är jag och jag kan mycket rak i ryggen säga att jag är stolt över Våra älskade orkade inte leva.

Men utan de fantastiska intervjupersonerna jag har haft lyckan och turen att få träffa hade den inte varit någonting alls och det är jag medveten om. Kanske hade den inte ens publicerats om det inte varit för Annika Bengtsson på Grim förlag som genast nappade på min idé och ville ge ut den.

Tillsammans kan vi människor göra riktigt bra saker!

Jag är redaktör också

IMG_5479Det finns så mycket som jag tycker om att göra och det mesta som handlar om ord och text hör dit. Därför är jag inte bara journalist och författare utan även redaktör. Det är min förläggare Annika Bengtsson som fått in mig på banan av den enkla anledningen att hon behövde en. Då var det ju praktiskt att fråga mig som redan fanns som samarbetspartner på Grim förlag. Utmärkt idé, tyckte jag.

Sagt och gjort. Jag läste manuset till Sorgbägare under några soliga sommardagar i Grekland och så var banan inledd. Ganska raskt bestämde Annika och jag att jag skulle vara redaktör för andra böcker som kommer ut inom förlaget, för hon var mycket nöjd med mitt arbete, och det har varit väldigt roligt. Vilken ynnest att få medverka till att ett redan bra manus blir ännu bättre. De tre på bilden är böcker jag har varit redaktör för och samtliga har fått mycket fin kritik så det gläder mig mycket.

Jag har även fått uppdrag från externa författare och det är alltid lite pirrigt att börja läsa. Vanligen har jag bara fått veta vilken genre manuset kan tänkas tillhöra. I övrigt är det oftast helt blankt. Min iver är alltid stor och alla sinnen totalt vidöppna när jag tar mig an texten.

Nyligen läste jag ett manus av Stefan Wallner och lika spännande som det är att börja läsa minst lika nervöst är det att lämna över den digra manushögen fullklottrad med kommentarer. Hur ska mina tankar, åsikter och funderingar landa? Hur stor distans har författaren till den egna texten? Kan hen frikoppla sig tillräckligt för att ta åt sig av såväl ris som ros?

Hittills är min erfarenhet att det går över förväntan. Trots att jag lägger mig i så gott som allt möts jag av förståelse och ödmjuka nickningar.

Idag har Stefan Wallner skrivit ett både intressant och bra blogginlägg om hur värdefullt det är att anlita en lektör och det är så fina ord att jag blir alldeles varm om hjärtat. Det är så härligt att höra att han är nöjd med det jag har gjort. Det kommer helt säkert att bli en mycket bra bok!

Vi har ju samma mål, författaren och redaktören; manuset ska bli så bra som det någonsin är möjligt och genom samarbete ökar möjligheterna för det.