De senaste dagarna har jag föreläst om psykisk ohälsa och självmord vid några olika tillfällen och jag måste säga att jag tycker att det är något av det viktigaste jag gör just nu. Under årens lopp har jag samlat på mig enormt mycket kunskap och jag ser det som en stor förmån att få möjlighet att berätta hur vi alla kan hjälpas åt att rädda liv. För det är det som mina föreläsningar går ut på. Tillsammans räddar vi nämligen liv genom att vi vågar lyfta frågan om att livet ibland är så svårt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag brukar börja med en bakgrund för att sätta in suicid i ett större sammanhang och därefter går jag över till att prata om varningssignaler, avliva myter och blicka framåt. Eftersom alla mina föreläsningar är målgruppsanpassade skiljer de sig en hel del från varandra och det gör att varje föreläsning känns spännande och intressant även för mig som håller i den.

Föreläsningarna förra veckan riktade sig mot gymnasieungdomar och då visade jag även några videor som finns på Youtube. Det blev också intressanta gruppdiskussioner där eleverna själva fick fundera lite på vad i samhället som gör att allt fler unga drabbas av psykisk ohälsa och att det i värsta fall leder till att man får tankar på att ta sitt liv. De fick också komma med förslag på hur man kan minska kraven och pressen och hur vi som medmänniskor kan ta hand om varandra. Vi hade tre timmar på oss att fördjupa oss i ämnet och det kändes väldigt modigt och värdefullt av skolan att satsa en hel temadag (en grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen) på detta viktiga ämnen. Det önskar jag att fler gjorde, för det behövs!

Föreläsningen igår var av ett annat slag för då var jag inbjuden till ett Inner Wheel-möte och där var samtliga kvinnor i åldern 60-80 år ungefär. Så mycket härlig kvinnokraft på ett ställe – mycket inspirerande!  Jag utgår mycket ifrån mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet när jag föreläser för då får jag perfekta exempel hämtade direkt ur verkligheten och det tyckte jag passade extra med tanke på all den livserfarenhet som fanns i lokalen denna afton.

När jag igår skulle berätta att jag fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016 hörde jag själv hur rösten darrade till när jag skulle förklara att priset betydde så mycket för mig just för mina fantastiska intervjupersoners skull. I När mörkret viker undan för livet delar åtta människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök med sig av sina livserfarenheter och ibland slår det mig hur allvarligt det är att alla dessa åtta tänkte att avsluta sitt liv en gång i tiden. Flera försökte till och med. Upprepade gånger.

De tänkte att deras liv inte var värt att leva. Att de inte orkade mer. Och så får de detta fina kvitto av Suicide Zero. De får veta att de är superviktiga och att deras historier betyder så mycket att de faktiskt får pris för att de berättar dem. Det gör mig så rörd. Och stolt över att jag fått förvalta deras värdefulla berättelser.

Efter föreläsningarna får jag ofta positiv feedback om att det varit lättare och intressantare att lyssna än de trott med tanke på det allvarliga och djupa ämnet och det uppskattar jag mycket. En sak som jag ofta betonar mot slutet är det faktum att hela 85-90 procent av alla som gör ett självmordsförsök dör långt senare i livet av helt andra orsaker. Den informationen ger hopp och visar att vi faktiskt kan hjälpa varandra. Det går att rädda liv om man får hjälp. Få av oss är terapeuter, men vi kan ändå bidra med vår empati och vår omsorg.

Stort tack till alla drygt 200 personer som tagit del av mina föreläsningar de senaste dagarna. Det betyder mycket för mig att ni velat lyssna!