Category Archives: Suicide zero

Föreläsningar om psykisk ohälsa och suicid

De senaste dagarna har jag föreläst om psykisk ohälsa och självmord vid några olika tillfällen och jag måste säga att jag tycker att det är något av det viktigaste jag gör just nu. Under årens lopp har jag samlat på mig enormt mycket kunskap och jag ser det som en stor förmån att få möjlighet att berätta hur vi alla kan hjälpas åt att rädda liv. För det är det som mina föreläsningar går ut på. Tillsammans räddar vi nämligen liv genom att vi vågar lyfta frågan om att livet ibland är så svårt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag brukar börja med en bakgrund för att sätta in suicid i ett större sammanhang och därefter går jag över till att prata om varningssignaler, avliva myter och blicka framåt. Eftersom alla mina föreläsningar är målgruppsanpassade skiljer de sig en hel del från varandra och det gör att varje föreläsning känns spännande och intressant även för mig som håller i den.

Föreläsningarna förra veckan riktade sig mot gymnasieungdomar och då visade jag även några videor som finns på Youtube. Det blev också intressanta gruppdiskussioner där eleverna själva fick fundera lite på vad i samhället som gör att allt fler unga drabbas av psykisk ohälsa och att det i värsta fall leder till att man får tankar på att ta sitt liv. De fick också komma med förslag på hur man kan minska kraven och pressen och hur vi som medmänniskor kan ta hand om varandra. Vi hade tre timmar på oss att fördjupa oss i ämnet och det kändes väldigt modigt och värdefullt av skolan att satsa en hel temadag (en grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen) på detta viktiga ämnen. Det önskar jag att fler gjorde, för det behövs!

Föreläsningen igår var av ett annat slag för då var jag inbjuden till ett Inner Wheel-möte och där var samtliga kvinnor i åldern 60-80 år ungefär. Så mycket härlig kvinnokraft på ett ställe – mycket inspirerande!  Jag utgår mycket ifrån mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet när jag föreläser för då får jag perfekta exempel hämtade direkt ur verkligheten och det tyckte jag passade extra med tanke på all den livserfarenhet som fanns i lokalen denna afton.

När jag igår skulle berätta att jag fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016 hörde jag själv hur rösten darrade till när jag skulle förklara att priset betydde så mycket för mig just för mina fantastiska intervjupersoners skull. I När mörkret viker undan för livet delar åtta människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök med sig av sina livserfarenheter och ibland slår det mig hur allvarligt det är att alla dessa åtta tänkte att avsluta sitt liv en gång i tiden. Flera försökte till och med. Upprepade gånger.

De tänkte att deras liv inte var värt att leva. Att de inte orkade mer. Och så får de detta fina kvitto av Suicide Zero. De får veta att de är superviktiga och att deras historier betyder så mycket att de faktiskt får pris för att de berättar dem. Det gör mig så rörd. Och stolt över att jag fått förvalta deras värdefulla berättelser.

Efter föreläsningarna får jag ofta positiv feedback om att det varit lättare och intressantare att lyssna än de trott med tanke på det allvarliga och djupa ämnet och det uppskattar jag mycket. En sak som jag ofta betonar mot slutet är det faktum att hela 85-90 procent av alla som gör ett självmordsförsök dör långt senare i livet av helt andra orsaker. Den informationen ger hopp och visar att vi faktiskt kan hjälpa varandra. Det går att rädda liv om man får hjälp. Få av oss är terapeuter, men vi kan ändå bidra med vår empati och vår omsorg.

Stort tack till alla drygt 200 personer som tagit del av mina föreläsningar de senaste dagarna. Det betyder mycket för mig att ni velat lyssna!

Advertisements

Viktig konferens och gripande möten

Den 12-13 september ägde den nationella suicidpreventiva konferensen rum på Svenska mässan i Göteborg. Det var den elfte gången konferensen arrangerades och om två år är det dags igen och då är det Norrköping som är värdstad.

Mitt uppdrag, som jag fick av Suicidprevention i väst, under konferensens två dagar var att ansvara för en bokhörna full av böcker på temat självmord, psykisk ohälsa och död/sorg. Det blev en riktigt fin mix av böcker och i första hand handlade det om barnböcker, ungdomsböcker och skönlitteratur och inte så mycket om kurslitteratur, så det mesta var mycket lättillgängligt även för dem som inte är så insatta i de olika ämnena.

Många böcker kom från Suicidprevention i västs egen välfyllda bokhylla. Under årens lopp har de samlat på sig ett ansenligt bibliotek med boktitlar av olika slag och dessa fyllde utan problem två hela rader i den ena bokhyllan i bokhörnan.

Jag mejlade även Idus förlag, Gilla böcker/Lilla piratförlaget och Lava förlag, som alla ställde upp med värdefulla böcker, som besökarna kunde bläddra i. Det var gott om besökare i vår mysiga hörna, så jag hoppas att många fick upp ögonen för all fin litteratur som finns inom de viktiga områden som konferensen omfattade. TACK, till er på förlagen som så generöst bidrog med böcker! Det betyder mycket att ni ger ut den här typen av böcker och dessutom skickar dem, så fler kan få veta att de faktiskt finns. Jag visade flera av dem för besökarna och de var imponerade över att till och med bilderböcker för småbarn kan innehålla så allvarliga ämnen.

Förutom att ansvara för bokhörnan som helhet sålde jag även mina egna reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet. Jag hade också med mig mitt fina hedersomnämnande från Suicide Zero för bästa rapportering om självmord och det var många som gratulerade mig till utmärkelsen, vilket gladde mig mycket och gjorde mig stolt ännu en gång.

När man står i en bokhörna full av berättelser om självmord, psykisk ohälsa och död faller det sig ganska naturligt att även samtalsämnena rör sig kring dessa områden. Jag fick ta del av många gripande historier under de två dagarna och allra mest berörd blev jag när en kvinna berättade att hon engagerat sig i SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd) sedan hennes man tagit sitt liv.

När hennes make var 52 år blev han brutalt nedslagen och rånad av ett ungdomsgäng beväpnade med basebollträ klockan 16.30 en vanlig eftermiddag mitt på stan. Han blev så svårt skadad att han blev förlamad till 95 procent. Efter fyra år av plågor bestämde han sig för att avsluta sitt liv och gjorde det på ett sätt som han klarade av trots sin omfattande förlamning. Det gjorde mig så otroligt ont. Hur kan vi ha ett samhälle där ett gäng ungdomar gör så hemska saker? Jag blir förtvivlad bara jag tänker på det. Så fruktansvärt onödigt, förskräckligt och avskyvärt.

Något som däremot var väldigt roligt för mig var att jag fick återse inte mindre än åtta av mina fantastiska intervjupersoner från mina två reportageböcker. Det var underbart att få ses igen och det blev ett riktigt kramkalas. Åh, vad det värmde mitt hjärta att Claes, Lena, Marcus, Sandra, Jan, Jessica, Sara och Susanne dök upp!

En annan trevlig sak var att Ulrika Jannert Kallenberg, som kommer att finnas med i Grim förlags monter B04:79 på Bokmässan i Göteborg 28 september – 1 oktober, fanns på plats vid ett bokbord alldeles bredvid hörnan. Ulrika fick Suicide Zeros hedersomnämnande förra året och i år var det ju min tur, så passade på att posera lite med våra böcker och det syns på bilden hur glada vi är över den fina utmärkelsen.

Stort och varmt TACK till alla som besökte bokhörnan under konferensen!

Fint hedersomnämnande för reportagebok

Idag uppmärksammas den internationella suicidpreventiva dagen runt om i världen och det är också exakt ett år sedan min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet släpptes.

I fredags ägde en konferens rum på Hotel Hilton Slussen i Stockholm och då delade generalsekreteraren Alfred Skogberg på Suicide Zero ut priser för bästa rapportering av självmord under 2016. Redan klockan 4 på morgonen ringde väckarklockan för att jag skulle hinna ta 6-tåget från Göteborg till huvudstaden för att vara med under prisceremonin. Det var det värt!

Vann gjorde Niklas Ekdal med sin bok Hur jag dog. Pia Minati fick hedersomnämnande för sin bok Vem som helst men inte Magdalena och även jag fick ett hedersomnämnande för När mörkret viker undan för livet.

Så här lyder den fina motiveringen:

”Genom intervjuer med personer som på olika sätt kommit i kontakt med psykologiska olycksfall/självmord får läsaren insikter om att de cirka 1500 årliga tragedierna får enorma konsekvenser. En viktig bok som ökar förståelsen kring något som för många är oförståeligt.”

Jag är så stolt, glad och tacksam! Det betyder mycket för mig att boken får detta fina erkännande för det visar att mina fantastiska intervjupersoner inte öppnat sina hjärtan förgäves när de låtit mig ta del av deras gripande livshistorier. Att de vågat prata om något av det allra svåraste som finns, att livet ibland är så svårt och så svart att det inte verkar vara värt att leva, gör skillnad och det är denna fina utmärkelse ett flott bevis på.

Utan alla generösa och öppenhjärtiga medverkande i När mörkret viker undan för livet hade det inte blivit någon bok, så detta hedersomnämnande är minst lika mycket deras som mitt.

Jag är också väldigt tacksam över att min förläggare Annika Bengtsson har velat ge ut både Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livetGrim förlag. Hon tyckte redan från början att båda reportageböckerna om självmord var viktiga och det kändes väldigt värdefullt att jag kunde säga till mina intervjupersoner att det faktiskt kommer att bli en bok. Det var avgörande att ha den tryggheten från början, så ingen blottade sig för mig i flera timmar för att sedan landa i ett manus som gick i papperskorgen.

Tusen tack, alla som varit inblandade! Vi gjorde det tillsammans och nu har vi fått vårt erkännande – vi gjorde det bra!

Grattis, kära kollega Ulrika!

imageIdag har vi fått veta att Ulrika Jannert Kallenberg fått Suicide Zeros hedersomnämnande när det gäller den bästa rapporteringen om självmord under 2015. Jag är så otroligt glad för hennes skull och tycker att hon verkligen är värd utmärkelsen.

Jag har läst hennes viktiga och utmärkta bok Döden ingen talar om, som är en självbiografisk roman om hur det var att växa upp i skuggan av sin pappas självmord. Ulrika var bara fyra år när hennes pappa tog sitt liv och när det hände var det som om han aldrig funnits. Hon fick inte veta någonting alls, varken om hans liv eller död, och det påverkade henne djupt. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till henne när jag hade läst boken och det gav en ännu bättre bild av vad hon upplevde och känner idag.

Vi har föreläst tillsammans vid ett par tillfällen (mycket givande för både oss och publiken vågar jag faktiskt påstå) och på Bokmässan om tre veckor kommer vi stå i samma monter B04:73. Det gör mig både stolt och glad. Tillsammans arbetar vi för att det ska mindre tabubelagt att prata om psykisk ohälsa och självmord.

Stort grattis, Ulrika, till ditt välförtjänta omnämnande! Du är grym!