Category Archives: Suicidpreventiva dagen

Fin artikel i Göteborgs-Posten

För en månad sedan träffade jag frilansjournalisten Ingemo Orstadius på ett kafé i Göteborg. Hon skulle skriva en personporträttsserie i tre delar med anledning av den nationella konferensen om suicidprevention som äger rum i Göteborg den 12-13 september och i den serien fick jag som volontär på konferensen vara med.

Jag kommer att vara på plats under båda dagarna och ansvara för en inspirerande bokhörna där man kan få tips om all möjlig litteratur på temat självmord och psykisk ohälsa. Det kommer också att vara möjligt att köpa mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet på plats. Det hoppas jag att många tar tillfället i akt att göra, men framför allt hoppas jag på att det kommer många människor för att prata böcker med mig, för det kommer verkligen att finnas ett imponerande stort utbud av litteratur.

Ingemo Orstadius och jag hade ett mycket trevligt samtal på fiket och hon hade fullt sjå att skriva ner allt jag sa, för som vanligt babblade jag på i ett rasande tempo. Ibland fick jag sakta ner svadan lite, men det var ändå imponerande hur väl hon fångade mig och hur mycket hon faktiskt fick med i reportaget.

Först ut i reportageserien var Else-Marie Törnberg, som är verksamhetschef på SPIV (Suicidprevention i Väst) och en oerhört trevlig person, som jag har haft nöjet att träffa vid några tillfällen. Det blev en fin och intressant artikel  med fantastiska bilder i lördags.

Igår var det forskaren Franz James tur och även denna artikel var mycket intressant och bilderna riktigt spännande.

Därför var jag mycket nyfiken på den tredje och avslutande delen som kom idag, för den skulle handla om mig. Jag hade fått läsa texten innan, så jag visste att den var både korrekt och välskriven, men det är alltid skillnad att läsa den när den är klar, trots allt. Med stor spänning klickade jag fram länken på mobilen redan innan jag steg upp ur sängen, för att se hur allt såg ut och det såg så bra ut så.

Bilderna hade jag inte sett innan de publicerades, så jag hade ingen aning om hur de skulle se ut. Jag trivs betydligt bättre bakom kameran än framför, så jag ser kanske lite skeptisk ut på ena bilden, men det är i alla fall inte fotografen Nicklas Elmrins fel. Tvärtom tycker jag att han fick till speglingen i skyltfönstret riktigt fint och på nätet ligger även en bild där jag tittar fram i en portuppgång. Också lite kul.

Det känns roligt att mina reportageböcker uppmärksammas på så många olika ställen och i så olika sammanhang nu. Ena dagen får jag hedersomnämnande av Suicide Zero och andra dagen nästan ett helt uppslag i GP.

Nu ska jag packa ner både mina och andra författares böcker för att tidigt imorgon bitti bege mig till Svenska mässan i Göteborg.

Kanske kommer någon av mina läsare dit? Hoppas det!

Advertisements

1 478 självmord under 2016

Det är med förtvivlan jag tar del av Socialstyrelsens senaste statistik över antalet självmord i Sverige. Under 2016 tog 1 478 personer sitt liv. Även om det är en välkommen nedgång med 76 personer jämfört med 2015 är det fortfarande alldeles för många.

Varje självmord är en tragedi. Inte bara för personen som inte finns mer utan även för alla anhöriga och vänner. Ofta lämnas de med tusen frågor surrande i huvudet. Varför? Kunde de förhindrat det?

På söndag är det den 10 september och då uppmärksammas ett av de största samhällsproblemen vi har i såväl Sverige som i resten av världen, för då är det den internationella suicidpreventiva dagen. I vårt land tar en person sitt liv var sjätte timme. Varje dag, året runt. Globalt är siffran en person var 40:e sekund. Det är ofattbara siffror.

Men det är inte bara siffror – det handlar om människor. Människor som du och jag. Människor som har både bra och dåliga dagar, men som av olika skäl råkar ut för ett psykiskt olycksfall.

Forskningen kring suicid har gått framåt och vi vet idag att många självmord faktiskt går att förhindra om hjälp sätts in i tid. Förra året skrev jag en debattartikel, som publicerades i Aftonbladet, där jag uppmanade landets politiker att göra verklighet av den nollvision som riksdagen antog redan 2008. Debattartikeln är fortfarande aktuell, för ännu är det inte inskrivet under rektorns ansvar att psykisk hälsa, precis som miljöfrågor, sex och samlevnad samt jämställdhet, ska behandlas i skolan.

Det hade betytt mycket att få till denna lagändring.

I väntan på att något drastiskt ska ske är tyvärr mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva (om att vara anhörig till någon som tagit sitt liv) och När mörkret viker undan för livet (om att själv bära på allvarliga självmordstankar eller ha gjort ett eller flera självmordsförsök) skrämmande aktuella.

Önskedrömmen vore att de i framtiden känns främmande. Vore inte det fantastiskt om man en vacker dag sa “Va? Ta sitt liv? Det har jag aldrig hört talas om att någon har gjort eller försökt att göra.”

Reportageböcker som uppföljning till tv-serie

Ikväll sänds sista delen av Sveriges Televisions viktiga tv-serie 30 liv i veckan. Titeln är mycket välvald, för exakt så illa är det. I Sverige tar varje vecka 30 personer sitt liv. Ungefär tio gånger så många försöker, det vill säga 300 personer försöker avsluta sitt liv för egen hand. Det är ofattbara siffror. Men det är inte bara siffror. Det är verkliga människor det handlar om.

Människor som finns i ett sammanhang. Människor som lämnar enorma tomrum efter sig, men som just där och då inte orkar mer utan ser självmord som den enda lösningen på sin ångest.

Idag har forskningen kommit så långt att det finns sätt att rädda liv. Ett av dem är att redan i unga år hjälpa barn att sätta ord på sina känslor och våga uttrycka det de upplever och känner. Om detta skrev jag i en debattartikel publicerad i Aftonbladet på den internationella suicidpreventiva dagen 10 september förra året. Det är dags för politikerna att visa att de menade allvar med den nolltolerans mot självmord som antogs redan 2008. Det måste initialt få kosta pengar att rädda liv, för i längden är det enbart en besparing och dessutom på så ofattbart många plan, där det mänskliga är det viktigaste.

Bara för att tv-serien tar slut får vi inte sluta prata om det som skaver och gör ont. Det som faktiskt i slutänden kan leda till suicidtankar, suicidförsök och i allra värsta fall ett fullbordat suicid. Det är viktigt att veta att det genom öppenhet och vård faktiskt går att rädda liv. Av dem som gjort ett självmordsförsök dör hela 85-90 procent senare i livet av helt andra orsaker och det visar att det går att rädda liv.

Jag har skrivit två reportageböcker på temat suicid och sammanlagt intervjuar jag i dessa tjugo fantastiska människor, som för alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Genom böckerna kan debatten leva vidare. Den får inte ta slut nu när den kommit igång. Vi får inte sluta prata om hur vi kan rädda liv.

I min senaste bok När mörkret viker undan för livet delar åtta personer generöst med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter av att ha levt med allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök. De visar att det går att kämpa sig tillbaka till livet, även om det är tufft och även om de behöver hjälp för att klara av det. Två personer som arbetar med suicidprevention intervjuas också, en psykiatriambulanssjuksköterska och en professor som arbetat med suicidprevention i över femtio år.

Även i min förra reportagebok Våra älskade orkade inte leva delar åtta personer generöst med sig av sin tankar, känslor och erfarenheter, men då som nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. I denna bok intervjuas även två personer som kommer i kontakt med både de suicidala och de anhöriga, en psykoterapeut och en präst.

Båda böckerna är tänkta att ge stöd och vara en spegelbild för andra människor i liknande situation. De lyfter de svåra frågorna om vad som hände och hur det blev efteråt. Jag vill att böckerna ska vara en vän att hålla i handen och ge läsaren något att bära med sig, vare sig man är direkt berörd som anhörig eller suicidal eller är indirekt berörd som inkännande medmänniska.

Böckerna kan också ses som långa debattinlägg, där jag som journalist och författare drivs att vilja åstadkomma en förändring. Jag drivs av att vilja göra världen mer begriplig och till en bättre plats för oss alla. Jag är övertygad om att det går om vi på alla möjliga tänkbara nivåer samarbetar och är öppna.

Tillsammans kan vi rädda liv. Låt oss göra det.

Tjusigt nyhetsbrev från Adlibris

adlibris-reklam-10-septVilken makalös dag det var igår! Releasen av min nya reportagebok När mörkret viker undan för livet sammanföll precis som planerat med den internationella suicidpreventiva dagen och dagen till ära fick jag också min debattartikel införd i såväl pappersutgåvan som nätupplagan av Aftonbladet. Debattartikeln delades friskt på sociala medier och av alla som gjorde sin röst hörd efter att ha läst artikeln höll över 90 procent med mig om att vi behöver en ändring i skollagen för att rädda liv. Helt fantastiskt att få uppleva detta.

På eftermiddagen fick jag som vanligt nyhetsbrevet från Adlibris. Jag prenumererar på det sedan flera år och brukar alltid kika i det efter intressanta nyheter. Igår var det dock så mycket annat hela dagen att jag inte öppnade mejlet förrän på kvällskvisten och då  höll jag på att svimma av glädje. Min nya bok fanns med i brevet! Och inte nog med det – det fanns en direktlänk till den på Adlibris, så om någon blev intresserad kunde de bara klicka på boken och skutta vidare till Adlibris för att läsa mer eller rent av lägga en beställning.

Jag kan inte låta bli att undra hur många tusen nyhetsbrevet går ut till och självklart undrar jag också om det kommer att märkas i försäljningsstatistiken framöver. Men allra mest är jag glad över att just min bok blivit utvald att få vara med i nyhetsbrevet.

Vilken lycka!

 

Vinn När mörkret viker undan för livet

vinn-nmNu börjar det närmar sig den 10 september då vi uppmärksammar den internationella suicidpreventiva dagen. Då är det också officiell releasedag för När mörkret viker undan för livet. som dagen till ära kommer ut på Grim förlag.

Med anledning av detta kommer ett reportage finnas i veckotidningen Allas, som kommer ut i butik imorgon, och jag uppskattar verkligen att tidningen för andra året i rad vågar ta upp det fortfarande så tabubelagda ämnet självmord och självmordsförsök. Även förra året hade ett par av mina intervjupersoner i reportageboken Våra älskade orkade inte leva och jag förmånen att få vara med i tidningen just denna vecka. Det är så värdefullt att våga lyfta ämnet och ännu en gång visar Allas att de vågar.

Precis som förra gången lottar tidningen ut fem exemplar av boken och mer om hur du ska göra för att ha en chans att vinna boken finns redan nu HÄR.

Efter smygreleasefesten förra veckan har responsen börjat droppa in, eftersom vissa ivriga bokköpare redan hunnit läsa hela När mörkret viker undan för livet och så här skrev en av dem till mig efteråt:

Din utan tvekan bästa bok. Omöjlig att lägga ifrån sig och att sluta prata om. Ett mästerverk om du frågar mig. Grymt imponerad.

Jag blev så otroligt glad över dessa ord. Alla ord gjorde mig både stolt och lycklig, men kanske blev jag allra mest glad över att hen tyckte att det var omöjligt att sluta prata om den. Då känns det som om något är på väg att hända för det är ju ett av syftena med boken – att glänta på dörren till det tabubelagda rummet märkt med suicid och våga prata.

Vi måste prata om psykisk ohälsa, självmord och självmordsförsök, för det räddar liv.

När mörkret viker undan för livet är tryckt!

IMG_3221Jag befinner mig just nu på resande fot och hur underbart det än är att få vara på semester finns det stunder då man ändå väldigt gärna skulle vilja vara hemma en par timmar igen. Som idag när min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag mejlar mig och berättar att min nya reportagebok När mörkret viker undan för livet just kommit från tryckeriet. Då vill jag beama mig i bästa Star Trek-stil till Tvååker, där vi brukar träffas, för att få några lådor böcker att klappa på. Jag är ju så nyfiken!

Som tur är finns det bilder och Annika har varit snäll nog att skicka ett par så jag med egna ögon kan se att boken ser fin ut och det gör den verkligen. I alla fall framsidan. Den är det enda jag sett än så länge.

Det känns så fantastiskt bra att den är klar nu och jag vet hur laddade alla de 305 sidorna är. I min värld är detta årets viktigaste bok. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och vi måste våga prata om att livet ibland är så svårt och nattsvart att den enda utväg som finns för att bli kvitt ångesten verkar vara att ta sitt liv. Men så är det inte. Det finns andra utvägar. Det går att få hjälp. Det går att få mörkret att vika undan för livet och det är samtliga medverkande i boken lysande exempel på.

Boken släpps officiellt på den internationella suicidpreventiva dagen 10 september, men redan nu går det att bevaka den på Adlibris, som jag berättat om tidigare. Det kommer också självklart att vara möjligt att köpa den direkt ifrån mig och få den signerad om man så vill. Detta återkommer jag till om ett par veckor. Just nu är jag bara så himla glad över att allt har rullat på i tryckerivärlden, så boken faktiskt finns rent fysiskt redan nu.

Hurra!!!

Suicidpreventiva dagen i backspegeln

IMG_1124Ett hundratal besökare kom till Stadsmissionen i Göteborg på den Suicidpreventiva dagen i torsdags och den värdefulla eftermiddagen inleddes med att jag blev intervjuad  på scenen om reportageboken Våra älskade orkade inte leva. Jag fick berätta lite om bland annat varför jag valde att måla en bild som användes till omslaget, hur jag fick idén till bokens tema och om det var jobbigt att skriva boken med tanke på det tunga ämnet.

Jag avslutade med att läsa inledningen till några av reportagen och när jag skulle runda av med den allra sista raden brast rösten och ögonen tårades ännu en gång. Det var nämligen just på den Suicidpreventiva dagen för exakt ett år sedan som jag träffade den fantastiska kvinna vars historia jag läste och även i år satt hon i publiken. Det blev så rörande att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka och när jag tittade ut över publikhavet såg jag att ett par till torkade bort en tår i ögonvrån. Det kändes skönt att jag inte var ensam om att bli känslosam.

IMG_1121Eftermiddagen fortsatte med olika seminarier, som jag också gärna hade gått på, men jag valde ändå att stå kvar vid mitt fina bokbord utifall att någon ville prata om min bok eller kanske köpa den. Så länge seminarierna pågick var det lite ensamt vid bordet, men så fort det var paus kom många människor och ville både prata och köpa en bok. Det var så trevligt att möta dessa personer och också få ta del av deras egna historier kring självmord och sorgearbete.

Fler kände jag igen från SPES-mötet som jag var på i december förra året. Det var ett så varmt och fint möte att jag fortfarande minns både personerna jag träffade och historierna som de delade. Några av dem pratade jag med och jag berättade att jag flera gånger tänkt att komma på ett nytt möte för att visa att boken jag skrev när jag var där förra gången faktiskt blev klar och att SPES fick ett eget kapitel i boken.

Anledningen till att jag inte dykt upp är att jag inte vill att det ska kännas som om jag är där för att tjäna pengar på deras olycka, det vill säga sälja böcker av girighet. Jag är inte alls den typen och jag vill inte uppfattas så. Samtidigt vill jag ändå gärna berätta i alla möjliga sammanhang att boken finns, så alla som vill kan köpa den eller låna den på biblioteket. Det är en svår balansgång, men när jag pratade med två av dem som gått på SPES-möten i hela 17 år sa de att jag var väldigt välkommen att besöka ytterligare en sammankomst, så jag måste verkligen ta mig dit igen. Jag blev så glad över värmen jag kände från dessa fina personer som gör så mycket gott genom att år efter år gå på möten och finnas där för andra i samma situation.

IMG_1126Året suicidpreventiva dag blev väldigt fin på alla sätt, tycker jag, och jag tror faktiskt inte att jag någon gång sålt så många böcker på ett och samma event (möjligen bortsett från mina releasefester) så det var med stolthet jag rapporterade dagens försäljning till min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag.

Jag tog också med mig ett trettiotal visitkort som jag lade vid böckerna och det var inte ett enda kvar när jag packade ihop för dagen. Redan nu har jag fått mejl från besökare som tagit ett visitkort och sedan kontaktat mig via mejladressen på kortet. Det blir jag jätteglad över.

Tack så mycket, alla berörda, för en fin dag, den vackra blomsterbuketten och för alla varma möten!