Author Archives: joannabq

Jag gästbloggar hos Jenny Eriksson

Jenny Eriksson var bara tio år när hennes pappa fick diagnosen alzheimers. När hon själv var tjugotvå märkte hon att hennes egen hjärna inte längre fungerade som den skulle och att hon drabbats av utmattningssyndrom. Hon var med på TV4 i söndags och berättade sin gripande historia. I hennes självbiografiska debutroman Försvinner och stannar kvar kan vi läsa om hennes uppväxt med en pappa som blir allt sjukare och hur det påverkar henne på djupet.

Jenny har en blogg där hon bjuder in gästbloggare och idag är det jag som fått äran att gästblogga hos henne. Hon vill ta upp känsliga ämnen i sin blogg och ge en bild av hur det är att skriva om dem. Därför hittade hon mig och frågade om jag ville ge min syn på hur det är att skriva om något av det allra svåraste som finns; att livet ibland är så besvärligt och tungt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag får väldigt ofta frågan om hur jag orkar arbeta så mycket med självmord och såg detta som ett utmärkt tillfälle att få förklara hur viktigt mitt arbete är, för forskning visar att genom att bryta det tabu som finns räddar vi liv. Och tabut bryts genom att vi vågar sätta ord på det svåra och vågar fråga hur någon faktiskt mår. Om vi törs tala om psykisk ohälsa kan fler känna igen sig och söka hjälp innan det är för sent. Genom att någon berättar märker en annan att den inte är ensam om sina tankar och att det faktiskt finns hjälp att få.

Det gör mitt arbete så otroligt värdefullt.

Advertisements

Dags att bredda mitt manusläsande

Sedan flera år tillbaka arbetar jag som lektör och redaktör för både blivande och etablerade författare. Jag anlitas av både enskilda skribenter och förlag och läser de flesta genrer. Barnböcker, ungdomsböcker, romaner, thrillers – varje genre har sin speciella charm och jag gillar mixen. Att läsa ett par barnböcker i början av veckan för att mot slutet övergå till en polisroman är stimulerande och håller mig ständigt alert.

Det är  väldigt roligt och intressant att få gå på djupet med karaktärer, handling och språk. Varje manus är en alldeles egen utmaning och jag tycker om att jag får chansen att hjälpa författarna med precis det som just de behöver. Lyhördhet och fingertoppskänsla är tillsammans med falkögon och engagemang det viktigaste för mig när jag manusläser.

Under hösten har jag också lett en skrivkurs på Medborgarskolan och där mejlar kursdeltagarna mig fem-tio sidor som de får respons på efter varje kurstillfälle. Eftersom det finns poänger med den typen av läsning och respons har jag nu bestämt mig för att bredda mitt manusläsande. Jag har i några år funderat på att coacha författare och inte enbart läsa manusen när de är klara, men inte riktigt kommit mig för förrän nu. Nu visar det sig dessutom att det finns önskemål om coachning och då passar det utmärkt att lansera den nya tjänsten.

Vill du veta mer om mitt arbete som skrivcoach eller som redaktör är det bara att klicka på länkarna här i inlägget eller på flikarna ovan.

Välkommen att höra av dig om du har frågor eller är intresserad av att anlita mig! Mejla mig gärna på joanna@bjorkqvist.org.

Gripande tankar väckta av Närmare dig

Under årens lopp har jag fått höra mycket positivt om min roman Närmare dig och jag blir väldigt glad för varje fint ord. Men idag blev jag extra berörd när jag läste Åsa Perssons långa blogginlägg om vilka tankar boken hade väckt inom henne. Det gjorde mig faktiskt riktigt rörd och jag fick lite svårt att andas. Jag fick ta ett djupt andetag och samla mig. Tänk att mina ord berört någon så!

När jag arbetar som redaktör läser jag andra författares manus och en av de saker som jag ofta påpekar är att i den bästa av världar skapar författaren ungefär sjuttio procent av boken medan läsaren lägger till sina personliga trettio procent utifrån hens alldeles egen verklighet och uppfattning. Först då blir boken helt färdig.

Åsa har gjort just det. Hon har tagit till sig min grundberättelse och applicerat den på sitt eget liv. Saga Allerlövs liv fick henne att fundera över sitt eget och sin egen familj. Det är ju det allra bästa som kan hända. Särskilt om det får en att gå vidare på något sätt.

“… det här kommer att ändra en del av mitt eget tänkande. Hur vet jag inte ännu men jag känner att det kommer att hända något.”

Åsa skriver också att hon mycket väl känner igen sig i det som handlar om att man, även som nyförlöst mamma, förväntas vara både snygg och sexsugen.

“Jag förstår precis hur Saga upplevde det och lite till. Där har jag också varit och fy fan vad hemskt det är!”

Åsa skriver också öppenhjärtigt och fint om sin syster, hennes psykiska sjukdom och hennes självmord. Jag som skrivit två böcker om just suicid blir självklart extra berörd av Åsas gripande ord, men även personer som inte upplevt självmord på så nära håll tror jag kommer att känna ett skarpt stråk av smärta i hjärtat. Det gör ont att läsa om Åsas erfarenheter, som hon nu gläntar på efter att ha läst om Sagas liv.

Blogginlägget avslutas med en uppmaning om att läsa boken och det gör mig så glad, för även om den kan sätta igång jobbiga tankar, trots att det i grunden är en feelgoodroman, så vill jag gärna att fler personer lär känna Saga, Solveig, Johan, Hanna, Majken, Isabella och de andra i Närmare dig. De betyder så mycket för mig och får de betyda något för någon annan blir jag så varm om hjärtat. Jag har ju levt med dem så länge att de för mig känns som fullständigt verkliga människor.

Tack, Åsa, för att du läst och för att du så generöst delar med dig av dina tankar. Dina slutord får avsluta även mitt blogginlägg:

“Ni kan se de ovanstående inre nästan för privata tankarna som spoilers eller som bevis på att saker sker inombords när man läser – mig kvittar det – men jag tycker ni ska läsa boken och se mina ord som en varning.
Läs boken. Den är otroligt vacker, viktig och speciell.”

 

 

Föreläsningar om psykisk ohälsa och suicid

De senaste dagarna har jag föreläst om psykisk ohälsa och självmord vid några olika tillfällen och jag måste säga att jag tycker att det är något av det viktigaste jag gör just nu. Under årens lopp har jag samlat på mig enormt mycket kunskap och jag ser det som en stor förmån att få möjlighet att berätta hur vi alla kan hjälpas åt att rädda liv. För det är det som mina föreläsningar går ut på. Tillsammans räddar vi nämligen liv genom att vi vågar lyfta frågan om att livet ibland är så svårt att det inte verkar vara värt att leva.

Jag brukar börja med en bakgrund för att sätta in suicid i ett större sammanhang och därefter går jag över till att prata om varningssignaler, avliva myter och blicka framåt. Eftersom alla mina föreläsningar är målgruppsanpassade skiljer de sig en hel del från varandra och det gör att varje föreläsning känns spännande och intressant även för mig som håller i den.

Föreläsningarna förra veckan riktade sig mot gymnasieungdomar och då visade jag även några videor som finns på Youtube. Det blev också intressanta gruppdiskussioner där eleverna själva fick fundera lite på vad i samhället som gör att allt fler unga drabbas av psykisk ohälsa och att det i värsta fall leder till att man får tankar på att ta sitt liv. De fick också komma med förslag på hur man kan minska kraven och pressen och hur vi som medmänniskor kan ta hand om varandra. Vi hade tre timmar på oss att fördjupa oss i ämnet och det kändes väldigt modigt och värdefullt av skolan att satsa en hel temadag (en grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen) på detta viktiga ämnen. Det önskar jag att fler gjorde, för det behövs!

Föreläsningen igår var av ett annat slag för då var jag inbjuden till ett Inner Wheel-möte och där var samtliga kvinnor i åldern 60-80 år ungefär. Så mycket härlig kvinnokraft på ett ställe – mycket inspirerande!  Jag utgår mycket ifrån mina reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet när jag föreläser för då får jag perfekta exempel hämtade direkt ur verkligheten och det tyckte jag passade extra med tanke på all den livserfarenhet som fanns i lokalen denna afton.

När jag igår skulle berätta att jag fått hedersomnämnande av Suicide Zero för bästa rapportering om självmord under 2016 hörde jag själv hur rösten darrade till när jag skulle förklara att priset betydde så mycket för mig just för mina fantastiska intervjupersoners skull. I När mörkret viker undan för livet delar åtta människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök med sig av sina livserfarenheter och ibland slår det mig hur allvarligt det är att alla dessa åtta tänkte att avsluta sitt liv en gång i tiden. Flera försökte till och med. Upprepade gånger.

De tänkte att deras liv inte var värt att leva. Att de inte orkade mer. Och så får de detta fina kvitto av Suicide Zero. De får veta att de är superviktiga och att deras historier betyder så mycket att de faktiskt får pris för att de berättar dem. Det gör mig så rörd. Och stolt över att jag fått förvalta deras värdefulla berättelser.

Efter föreläsningarna får jag ofta positiv feedback om att det varit lättare och intressantare att lyssna än de trott med tanke på det allvarliga och djupa ämnet och det uppskattar jag mycket. En sak som jag ofta betonar mot slutet är det faktum att hela 85-90 procent av alla som gör ett självmordsförsök dör långt senare i livet av helt andra orsaker. Den informationen ger hopp och visar att vi faktiskt kan hjälpa varandra. Det går att rädda liv om man får hjälp. Få av oss är terapeuter, men vi kan ändå bidra med vår empati och vår omsorg.

Stort tack till alla drygt 200 personer som tagit del av mina föreläsningar de senaste dagarna. Det betyder mycket för mig att ni velat lyssna!

Summering av Bokmässan 2017

Bokmässan i Göteborg är över för i år och som vanligt blev det fyra dagar med många känslor och upplevelser. Den här gången blev det självklart extra speciellt på lördagen när NMR hade fått tillstånd att demonstrera och de aldrig kom iväg den bestämda rutten, utan stoppades effektivt av polisen sedan de brutit mot de flesta regler som faktiskt fanns.

Resultatet blev att de var alldeles utanför Bokmässan och att demonstrationen till slut stoppades innan den egentligen hann börja. Jag var uppe på andra våningen vid ett par tillfällen och tyckte att det var mycket otäckt att allt kom så nära.

Inne på Bokmässan märktes det tydligt att något var annorlunda. Enligt uppgifter var det 35 procent färre besökare denna lördag jämfört med förra året och jämfört med guldåret 2003 var siffrorna i det närmaste katastrofala detta år. Om vi på Grim förlag jämför med lördagen för två år sedan sålde vi hela 80 procent mindre i år är på lördagen 2015. Det säger en del om tillströmningen.

Med Bokmässan är det alltid så att ytterst få förlag kan räkna med att gå med vinst, utan det är andra värden som styr och gör att man väljer att vara på plats. Först och främst är det Sveriges största kulturevent och bara genom det känner jag att det är härligt att få finnas där och vara en i gänget. Jag har varit besökare på mässan i tjugo år innan jag blev utställare och jag älskar känslan som böcker, författare, kreativitet och kultur ger. Det är bara så. Det är ett värde som inte går att mäta i pengar och det är en del av mig som person.

Jag tycker att det är så värdefullt att alla mina tre böcker som kommit ut på Grim förlag faktiskt finns att köpa på mässan. Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet är de mest populära, men faktum är att Närmare dig sålt riktigt bra den senaste tiden, så det är faktiskt så roligt att det kommer att tryckas nya böcker i början av nästa år – hurra!

Så… När söndagen gick mot sitt slut hade min kära vän och förläggare Annika Bengtsson och jag ett allvarligt samtal. Vi hade helt bestämt oss för att detta fick vara sista gången på Bokmässan för ett tag framöver, för nu har vi gjort det år efter år och känner oss  rätt nöjda. Men. Detta lilla MEN.

Jag vet faktiskt inte hur det gick till egentligen, men plötsligt hade vi bestämt oss för att anmäla oss till nästa år.

Med det sagt, stort TACK till alla som kom i år. Det har varit både roligt och givande med alla varma möten. Det betyder så mycket för oss att ni kommer.

Den sista bilden lade jag upp på Instagram under helgen som en liten hyllning hyllning till min forna hemstad Trollhättan. Jag vinkar och säger:

– Godnatt, macken (montern)! Vi ses imorrn!

Vi ses igen nästa år, säger jag här och nu!

Välkomna 2018!

 

Packning pågår inför Bokmässan

Imorgon åker Annika Bengtsson och jag till Göteborg för att inreda Grim förlags monter B04:79 på Bokmässan. Det är ett litet pyssel att skruva ihop bokhyllan, ställa borden så vi både kan gömma väskor under dem och ändå få lite fri passage samt placera böckerna på ett lockande och trevligt sätt. På väggarna ska vi som vanligt ha porträtt att de författare som kommer att synas i montern.

På bokfronten för min egen del kommer Närmare dig, Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet att finnas till försäljning. Jag hoppas som vanligt att många människor hittar till vår monter och kommer för att prata om livet och böcker på det där speciella sättet som man gör på en bokmässan. De goda och djupa samtalen är minst lika värdefulla som att sälja böcker, tycker jag, och det beror säkert på att jag skrivit den typen av böcker som jag har.

Jag kommer även att ha med mig en bunt visitkort och inte minst de mycket populära bokmärkena. På konferensen jag deltog i för ett par veckor sedan var så gott som alla visitkorten kvar på bordet, men alla bokmärken tog slut. Kul att besökarna gillar dem, så denna gång ska jag ta med mig ännu fler.

På torsdag klockan 9 slår Bokmässan upp portarna för i år och därefter följer många spännande timmar och dagar innan det är dags att stänga igen klockan 17 på söndag.

Varmt välkommen till årets stora bokupplevelse och oss i monter B04:79!

Viktig konferens och gripande möten

Den 12-13 september ägde den nationella suicidpreventiva konferensen rum på Svenska mässan i Göteborg. Det var den elfte gången konferensen arrangerades och om två år är det dags igen och då är det Norrköping som är värdstad.

Mitt uppdrag, som jag fick av Suicidprevention i väst, under konferensens två dagar var att ansvara för en bokhörna full av böcker på temat självmord, psykisk ohälsa och död/sorg. Det blev en riktigt fin mix av böcker och i första hand handlade det om barnböcker, ungdomsböcker och skönlitteratur och inte så mycket om kurslitteratur, så det mesta var mycket lättillgängligt även för dem som inte är så insatta i de olika ämnena.

Många böcker kom från Suicidprevention i västs egen välfyllda bokhylla. Under årens lopp har de samlat på sig ett ansenligt bibliotek med boktitlar av olika slag och dessa fyllde utan problem två hela rader i den ena bokhyllan i bokhörnan.

Jag mejlade även Idus förlag, Gilla böcker/Lilla piratförlaget och Lava förlag, som alla ställde upp med värdefulla böcker, som besökarna kunde bläddra i. Det var gott om besökare i vår mysiga hörna, så jag hoppas att många fick upp ögonen för all fin litteratur som finns inom de viktiga områden som konferensen omfattade. TACK, till er på förlagen som så generöst bidrog med böcker! Det betyder mycket att ni ger ut den här typen av böcker och dessutom skickar dem, så fler kan få veta att de faktiskt finns. Jag visade flera av dem för besökarna och de var imponerade över att till och med bilderböcker för småbarn kan innehålla så allvarliga ämnen.

Förutom att ansvara för bokhörnan som helhet sålde jag även mina egna reportageböcker Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet. Jag hade också med mig mitt fina hedersomnämnande från Suicide Zero för bästa rapportering om självmord och det var många som gratulerade mig till utmärkelsen, vilket gladde mig mycket och gjorde mig stolt ännu en gång.

När man står i en bokhörna full av berättelser om självmord, psykisk ohälsa och död faller det sig ganska naturligt att även samtalsämnena rör sig kring dessa områden. Jag fick ta del av många gripande historier under de två dagarna och allra mest berörd blev jag när en kvinna berättade att hon engagerat sig i SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd) sedan hennes man tagit sitt liv.

När hennes make var 52 år blev han brutalt nedslagen och rånad av ett ungdomsgäng beväpnade med basebollträ klockan 16.30 en vanlig eftermiddag mitt på stan. Han blev så svårt skadad att han blev förlamad till 95 procent. Efter fyra år av plågor bestämde han sig för att avsluta sitt liv och gjorde det på ett sätt som han klarade av trots sin omfattande förlamning. Det gjorde mig så otroligt ont. Hur kan vi ha ett samhälle där ett gäng ungdomar gör så hemska saker? Jag blir förtvivlad bara jag tänker på det. Så fruktansvärt onödigt, förskräckligt och avskyvärt.

Något som däremot var väldigt roligt för mig var att jag fick återse inte mindre än åtta av mina fantastiska intervjupersoner från mina två reportageböcker. Det var underbart att få ses igen och det blev ett riktigt kramkalas. Åh, vad det värmde mitt hjärta att Claes, Lena, Marcus, Sandra, Jan, Jessica, Sara och Susanne dök upp!

En annan trevlig sak var att Ulrika Jannert Kallenberg, som kommer att finnas med i Grim förlags monter B04:79 på Bokmässan i Göteborg 28 september – 1 oktober, fanns på plats vid ett bokbord alldeles bredvid hörnan. Ulrika fick Suicide Zeros hedersomnämnande förra året och i år var det ju min tur, så passade på att posera lite med våra böcker och det syns på bilden hur glada vi är över den fina utmärkelsen.

Stort och varmt TACK till alla som besökte bokhörnan under konferensen!