Ett hundratal besökare kom till Stadsmissionen i Göteborg på den Suicidpreventiva dagen i torsdags och den värdefulla eftermiddagen inleddes med att jag blev intervjuad  på scenen om reportageboken Våra älskade orkade inte leva. Jag fick berätta lite om bland annat varför jag valde att måla en bild som användes till omslaget, hur jag fick idén till bokens tema och om det var jobbigt att skriva boken med tanke på det tunga ämnet.

Jag avslutade med att läsa inledningen till några av reportagen och när jag skulle runda av med den allra sista raden brast rösten och ögonen tårades ännu en gång. Det var nämligen just på den Suicidpreventiva dagen för exakt ett år sedan som jag träffade den fantastiska kvinna vars historia jag läste och även i år satt hon i publiken. Det blev så rörande att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka och när jag tittade ut över publikhavet såg jag att ett par till torkade bort en tår i ögonvrån. Det kändes skönt att jag inte var ensam om att bli känslosam.

Eftermiddagen fortsatte med olika seminarier, som jag också gärna hade gått på, men jag valde ändå att stå kvar vid mitt fina bokbord utifall att någon ville prata om min bok eller kanske köpa den. Så länge seminarierna pågick var det lite ensamt vid bordet, men så fort det var paus kom många människor och ville både prata och köpa en bok. Det var så trevligt att möta dessa personer och också få ta del av deras egna historier kring självmord och sorgearbete.

Fler kände jag igen från SPES-mötet som jag var på i december förra året. Det var ett så varmt och fint möte att jag fortfarande minns både personerna jag träffade och historierna som de delade. Några av dem pratade jag med och jag berättade att jag flera gånger tänkt att komma på ett nytt möte för att visa att boken jag skrev när jag var där förra gången faktiskt blev klar och att SPES fick ett eget kapitel i boken.

Anledningen till att jag inte dykt upp är att jag inte vill att det ska kännas som om jag är där för att tjäna pengar på deras olycka, det vill säga sälja böcker av girighet. Jag är inte alls den typen och jag vill inte uppfattas så. Samtidigt vill jag ändå gärna berätta i alla möjliga sammanhang att boken finns, så alla som vill kan köpa den eller låna den på biblioteket. Det är en svår balansgång, men när jag pratade med två av dem som gått på SPES-möten i hela 17 år sa de att jag var väldigt välkommen att besöka ytterligare en sammankomst, så jag måste verkligen ta mig dit igen. Jag blev så glad över värmen jag kände från dessa fina personer som gör så mycket gott genom att år efter år gå på möten och finnas där för andra i samma situation.

Året suicidpreventiva dag blev väldigt fin på alla sätt, tycker jag, och jag tror faktiskt inte att jag någon gång sålt så många böcker på ett och samma event (möjligen bortsett från mina releasefester) så det var med stolthet jag rapporterade dagens försäljning till min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag.

Jag tog också med mig ett trettiotal visitkort som jag lade vid böckerna och det var inte ett enda kvar när jag packade ihop för dagen. Redan nu har jag fått mejl från besökare som tagit ett visitkort och sedan kontaktat mig via mejladressen på kortet. Det blir jag jätteglad över.

Tack så mycket, alla berörda, för en fin dag, den vackra blomsterbuketten och för alla varma möten!