Idag uppmärksammas den internationella suicidpreventiva dagen runt om i världen och det är också exakt ett år sedan min senaste reportagebok När mörkret viker undan för livet släpptes.

I fredags ägde en konferens rum på Hotel Hilton Slussen i Stockholm och då delade generalsekreteraren Alfred Skogberg på Suicide Zero ut priser för bästa rapportering av självmord under 2016. Redan klockan 4 på morgonen ringde väckarklockan för att jag skulle hinna ta 6-tåget från Göteborg till huvudstaden för att vara med under prisceremonin. Det var det värt!

Vann gjorde Niklas Ekdal med sin bok Hur jag dog. Pia Minati fick hedersomnämnande för sin bok Vem som helst men inte Magdalena och även jag fick ett hedersomnämnande för När mörkret viker undan för livet.

Så här lyder den fina motiveringen:

”Genom intervjuer med personer som på olika sätt kommit i kontakt med psykologiska olycksfall/självmord får läsaren insikter om att de cirka 1500 årliga tragedierna får enorma konsekvenser. En viktig bok som ökar förståelsen kring något som för många är oförståeligt.”

Jag är så stolt, glad och tacksam! Det betyder mycket för mig att boken får detta fina erkännande för det visar att mina fantastiska intervjupersoner inte öppnat sina hjärtan förgäves när de låtit mig ta del av deras gripande livshistorier. Att de vågat prata om något av det allra svåraste som finns, att livet ibland är så svårt och så svart att det inte verkar vara värt att leva, gör skillnad och det är denna fina utmärkelse ett flott bevis på.

Utan alla generösa och öppenhjärtiga medverkande i När mörkret viker undan för livet hade det inte blivit någon bok, så detta hedersomnämnande är minst lika mycket deras som mitt.

Jag är också väldigt tacksam över att min förläggare Annika Bengtsson har velat ge ut både Våra älskade orkade inte leva och När mörkret viker undan för livet på Grim förlag. Hon tyckte redan från början att båda reportageböckerna om självmord var viktiga och det kändes väldigt värdefullt att jag kunde säga till mina intervjupersoner att det faktiskt kommer att bli en bok. Det var avgörande att ha den tryggheten från början, så ingen blottade sig för mig i flera timmar för att sedan landa i ett manus som gick i papperskorgen.

Tusen tack, alla som varit inblandade! Vi gjorde det tillsammans och nu har vi fått vårt erkännande – vi gjorde det bra!