Nu är jag tillbaka på jobbet igen efter två underbara veckor med familjen på den soliga och härliga grekiska ön Karpathos. Det har varit fullständigt ljuvligt att få bada och sola hela dagarna och på kvällarna ta en tur till stan för att köpa en och annan handgjord skål som souvenir och få fantastisk mat serverad på en mysig restaurang.

Något av det allra bästa med den här typen av resor är just att jag blir så totalt bortskämd när det gäller maten. Jag behöver inte planera den, handla den, tillaga den eller diska efter den. Jag bara sätter mig på en stol, bläddrar i menyn, beställer det som för tillfället lockar mig mest och äter med god aptit. Jag behöver inte ens plocka bort min tallrik efteråt. Det är verkligen lyxigt och jag njuter i fulla drag.

Något annat jag uppskattar på just resan till Karpathos är att det är lite som att komma till vår sommarstuga. Det är nämligen sjunde året i rad som vi besöker samma ö och samma hotell och vi är inte ensamma om att återvända dit utan vi är stort gäng som gläds åt att återse varandra efter ett helt år på olika håll. De flesta av mina hotellvänner är från Holland och kvällarna går ofattbart fort när vi berättar vad som hänt sedan senast vi sågs.

Anledningen till att vi alla kommer tillbaka år efter år är att de som äger hotellet Sound of the Sea är så varma och fina människor. De pysslar verkligen om oss alla och redan första gången vi var där kände jag att vi verkligen blev vänner. Hur ofta känner man det på ett hotell man tillbringar några få dagar av sitt liv på?

Varje gång jag kommer ut med en ny bok tar jag med mig den som en gåva till hotellet och ställer den i deras bibliotek. Då kan vem som helst låna den och läsa den under sin semester. På första sidan skriver jag att boken tillhör hotellet men att vem som helst får läsa den under förutsättning att de ställer tillbaka den efter lånet.

Första gången jag gjorde det var det tyvärr någon som tog med sig boken hem, trots texten jag skrivit, så jag fick ta med mig en ny nästa gång jag kom. Kanske ska jag ta det som en komplimang?

Nu står i alla fall Våra älskade orkade inte leva i bokhyllan och väntar på nya läsare. Det känns väldigt bra att en liten, liten bit av mig är kvar på hotellet när jag nu sitter i mitt arbetsrum framför datorn igen. Då och då tittar jag ut genom fönstret, men mest blir det skärmen jag tittar på. Så måste det vara för annars blir det ingen ny bok skriven.

Och det ska det ju bli.