Category Archives: Uncategorized

Intervju på intervju till nya boken

IMG_9710Resten av året är helt fullbokat med intervjuer till min nya reportagebok och det är så spännande att vara igång med den på allvar. I går morse skrev jag färdigt ett av reportagen jag var så gott som klar med och på eftermiddagen träffade jag sedan en ny intervjuperson med en alldeles egen berättelse.

Idag hade jag telefonmöte med ytterligare en person som med sina alldeles speciella erfarenheter också kommer att bidra till bokens breda mix. Det är så fantastiskt att ett sammanhållande tema ändå kan rymma så många olika historier. Det är verkligen sant det man brukar säga; inom varje människa finns uppslag till en hel bok.

Förra veckan var jag på resande fot och hade mig mig datorn så jag kunde skriva på det reportage som jag skrev klar i går och visst tog jag ett par bilder på jobbdatorn i trevlig miljö. Med facit i hand är de bilderna dock inte i närheten av den som får pryda det här inlägget.

Vi matade nämligen ekorrarna i Park Lazenki i Warzawa förra veckan i strålande höstväder och här är en av de små bedårande varelserna som håller så fint i en brödbit som den fick av oss.

En ekorre som äter ciabatta i höstsolen slår vilken datorbild som helst.

Advertisements

Fina ord om Våra älskade orkade inte leva

IMG_9409Jag har inte för vana att googla vare sig mitt namn eller mina olika boktitlar, men nu gjorde jag det och hittade en jättefin och lång recension av Våra älskade orkade inte levaGoodreads. Jag blir alltid lika glad när jag får höra att boken har berört någon och alltid lika tacksam när jag får hjälp att sprida den för jag tycker att den förtjänar många läsare.

Merkurius skrev redan i augusti både insiktsfullt och personligt kring suicid och boken och det är intressant och viktig läsning hela vägen. Det är härligt med någon som sätter in boken i ett större sammanhang för där passar den verkligen bra.

Jag brukar alltid framhålla mina fantastiska intervjupersoner för utan dem skulle boken över huvud taget inte blivit till. Tack vare att de öppnade sig så och delade med sig så ärligt och generöst av sina erfarenheter kring självmord i familjen kryper boken nära läsarna och det är omöjligt att inte bli berörd.

Trots detta måste jag erkänna att det är väldigt roligt att också själv få beröm för det arbete som jag lagt ner på boken och för att jag faktiskt tagit mod till mig att beröra detta tabubelagda ämne som självmord fortfarande i mångt och mycket är, även om vi sakta börjar bli bättre på att tala om det. Att få positiva ord och höra att mitt arbete är viktigt är otroligt glädjande.

Så här fint avslutar Merkurius sin reflekterande och läsvärda recension:

Suicid är alltid ett problem – oavsett om det rör sig om fem eller 1500 fall – och det är ett stort samhällsproblem att det är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. Det beror på samhällsstrukturer, och när inte ens psykvården är behändig att hjälpa till att ge stöd åt de människorna som lider av utanförskap, kriser och psykisk sjukdom tappar man faktiskt lite hopp.

Av den anledningen är Joanna Björkqvists reportagebok så oerhört viktig. Vi kan inte fortsätta att vara tysta om det här. Vi måste tala, vi måste våga låta detta vara en högaktuell politisk fråga och vi får aldrig, aldrig någonsin, låta detta bli till ett tabubelagt ämne i vårt samhälle. En av personerna som Björkqvist intervjuade sa att “[…] vi svenskar är så rädda för döden att vi inte vågar prata om den och nästan inte ens vågar tänka på den. Men det vi skulle må bra av, […] är att ta döden i ena handen och livet i den andra och sedan påbörja vår vandring, för döden är en del av livet”. Det tycker jag låter rimligt, och genom att uppmärksamma självmord på detta sätt som Joanna Björkqvist gör, är att långsamt minska ner på den suicidstigmatisering som finns i Sverige. Att hon dessutom lyckas göra det ur ett nytt perspektiv och även visa bristerna med den hjälp som de anhöriga får – det vill säga, inte får – ger henne en hög position på listan över svenska författare som faktiskt vågar tillföra någonting i debatten kring tabubelagda ämnen”. Bör jag kanske tillägga att det är ytterst få författare på den där listan?

Ni förstår väl min glädje? Vilka härliga ord och vilket fint erkännande! Jag blir så glad och känner att mitt arbete med den nya reportageboken (temat är lite hemligt ännu) blir både ännu mer inspirerande och ännu viktigare. Jag har redan bokat in flera intervjupersoner så hela hösten är alldeles full av nya, spännande möten som jag sedan ska förvalta och göra en ny bok av. Någon gång under 2016 kommer den och jag återkommer med besked om exakt när det blir.

Tusen tack, Merkurius, för att du tagit dig tid att både läsa boken och skriva så fint om den.

Trevlig helg till både dig och alla andra!

En velig författare byter bild

IMG_8137 - version 5_3För två dagar sedan skrev jag att jag hade valt vilken bild jag skulle ha på väggen i vår monter B04:73 på Bokmässan om några veckor. Nu råkar det dock vara så att jag är norra Europas allra veligaste person när det gäller ungefär allt som finns att ta ställning till, så bara för att jag tyckte en sak för ett par dagar sedan behöver det inte alls betyda att jag tycker samma sak nästa gång tanken dyker upp hos mig.

Jag tror faktiskt att jag ska välja en annan bild i den månghövdade bildserien min syster var snäll och tog på mig för några dagar sedan. Dessutom tror jag att jag ska välja ett filter med lite mildare toner. Jag tycker inte om att manipulera och fotoshoppa bilder egentligen, men jag gillar att dra lite i kontraster och jag tycker om när det ser mjukt och fint ut.

På den här nya bilden har jag dessutom bättre vinkel på ansiktet så det inte blir så mörkt. Och så lutar jag lite, utan att ha ändrat i efterhand. Det ser lite levande ut, tycker jag.

Filtret jag har här på bilden heter Antikt och passar väl bra för någon som är 47 år och fyller 48 på Bokmässans sista dag för i år? Lite antik kommer jag nog att känna mig bland alla yngre författarkollegor, men jag tröstar mig lite med att jag faktiskt bidrar till att dra ner medelåldern i vår monter. Där är jag näst yngst av oss sex som ställer ut. Slagen av en kollega som är åtta månader yngre.

Det är inte ofta jag är näst yngst längre.

PS. För den som inte vill bläddra bland blogginläggen är det dessa två bilder jag velar mellan just nu …

Den första jag valde:                                                                          Den jag tror jag vill ha nu:

IMG_8137 - version 5_3

IMG_8138_6

Porträttbild till Bokmässan

IMG_8138_6Vi kommer att vara sex författare i vår monter B04:73 på Bokmässan i Göteborg och alla sex kommer att ha porträtt i A4-storlek uppsatta på väggen för att skapa lite hemtrevnad och visa vilka som hör hemma i montern även om man råkar vara iväg på lunch eller så. Jag tycker att det är en väldigt trevlig idé. Särskilt när det gäller de andra författarna. Det är värre när det gäller mig själv.

Ett av mina största intressen i livet är fotografering och jag tar oerhört många bilder hela tiden. Två veckor i Grekland i somras resulterade i över 1 460 bilder och då har vi ändå varit där sex år i rad, så många bilder är redan tagna, så att säga. Mina barn har vuxit upp med en kameralins mot ansiktet nästan konstant och innan jag började fotografera digitalt gick halva föräldrapengen åt till att lösa ut alla fantastiska bilder jag tagit på mina bedårande bebisar.

Jag älskar att vara bakom kameran och tar alla författarporträtt för Grim förlag. Även mina vänner ber mig emellanåt att ta porträttbilder på dem när de ska söka nya jobb eller uppdatera sina hemsidor.

Men så är det ju det här med att jag inte alltid får vara bakom kameran utan måste vara framför. Det är inte alls lika roligt. Igår var min syster så snäll att hon kom hem till mig och hjälpte mig att ta nya bilder inför Bokmässan. Jag hade sett ut två olika platser i trädgården som vi kunde ta bilderna på för där var ljuset bäst.

Jag vill självklart se snygg ut på bilderna, för det vill ju alla, men ännu viktigare är det att det känns att det är JAG på bilden. Jag ser inte ett fotografi enbart som ett foto utan som en spegelbild av själen och då är det viktigt att bilden känns äkta och sann så man får en känsla av mig som person.

Då är kläderna en viktig del av bilden. Jag klär mig ofta i glada färger och tvekar inte inför att sätta på mig en glitterkjol en alldeles vanlig dag på jobbet. På bild kan detta dock bli lite mycket, även om jag trivs så IRL. Därför valde jag en svart enkel tröja som bas igår och adderade en cerise sjal. Det tycker jag blir en lagom kompromiss.

Mitt hår är en väldigt stor del av mitt utseende och jag beskrivs ofta som “hon med det lockiga håret, du vet”. Det ser lite olika ut från dag till dag och är det blåsigt kan det bli hur tokigt som helst. Men igår var det lugnt och stilla här hemma, så det var en bra dag för mitt burr.

Jag sa till syrran att smattra på med kameran för jag vet att man måste ta ganska många bilder för att få en eller ett par som funkar riktigt bra och hon lydig och gjorde som jag sa. Dessutom rättade hon till sjalen lite då och då för den åkte lite hit och dit när jag rörde mig.

Efter att ha matat in ett par hundra bilder i datorn och kikat noga på var och en valde jag den som syns i inlägget. Färgglad med mycket hår och ändå rätt seriös, hoppas jag. Hoppas den funkar tillsammans med de andra fem bilderna på kollegorna.

Välkomna till monter B04:73 för att se alla bilderna och oss författare IRL!

 

Reportageboken i Grekland

IMG_7651Nu är jag tillbaka på jobbet igen efter två underbara veckor med familjen på den soliga och härliga grekiska ön Karpathos. Det har varit fullständigt ljuvligt att få bada och sola hela dagarna och på kvällarna ta en tur till stan för att köpa en och annan handgjord skål som souvenir och få fantastisk mat serverad på en mysig restaurang.

Något av det allra bästa med den här typen av resor är just att jag blir så totalt bortskämd när det gäller maten. Jag behöver inte planera den, handla den, tillaga den eller diska efter den. Jag bara sätter mig på en stol, bläddrar i menyn, beställer det som för tillfället lockar mig mest och äter med god aptit. Jag behöver inte ens plocka bort min tallrik efteråt. Det är verkligen lyxigt och jag njuter i fulla drag.

Något annat jag uppskattar på just resan till Karpathos är att det är lite som att komma till vår sommarstuga. Det är nämligen sjunde året i rad som vi besöker samma ö och samma hotell och vi är inte ensamma om att återvända dit utan vi är stort gäng som gläds åt att återse varandra efter ett helt år på olika håll. De flesta av mina hotellvänner är från Holland och kvällarna går ofattbart fort när vi berättar vad som hänt sedan senast vi sågs.

Anledningen till att vi alla kommer tillbaka år efter år är att de som äger hotellet Sound of the Sea är så varma och fina människor. De pysslar verkligen om oss alla och redan första gången vi var där kände jag att vi verkligen blev vänner. Hur ofta känner man det på ett hotell man tillbringar några få dagar av sitt liv på?

Varje gång jag kommer ut med en ny bok tar jag med mig den som en gåva till hotellet och ställer den i deras bibliotek. Då kan vem som helst låna den och läsa den under sin semester. På första sidan skriver jag att boken tillhör hotellet men att vem som helst får läsa den under förutsättning att de ställer tillbaka den efter lånet.

IMG_7647Första gången jag gjorde det var det tyvärr någon som tog med sig boken hem, trots texten jag skrivit, så jag fick ta med mig en ny nästa gång jag kom. Kanske ska jag ta det som en komplimang?

Nu står i alla fall Våra älskade orkade inte leva i bokhyllan och väntar på nya läsare. Det känns väldigt bra att en liten, liten bit av mig är kvar på hotellet när jag nu sitter i mitt arbetsrum framför datorn igen. Då och då tittar jag ut genom fönstret, men mest blir det skärmen jag tittar på. Så måste det vara för annars blir det ingen ny bok skriven.

Och det ska det ju bli.

Sommarkampanj på Våra älskade orkade inte leva

Just nu har jag en sommarkampanj på reportageboken Våra älskade orkade inte leva. På bokens Facebooksida finns kampanjen i sin helhet och jag kopierar den även här, så även ni, mina kära bloggläsare, får möjlighet att köpa boken till specialpris!

IMG_0517

SOMMARPRIS ENDAST 130 KRONOR INKL PORTO!

Är du intresserad av människors liv och öden? Eller känner du någon som tagit sitt liv? Då är reportageboken ”Våra älskade orkade inte leva” perfekt för dig.

Tio personer med nära erfarenhet av självmord intervjuas i djupa och gripande samtal med utgångspunkt från en speciell känsla de upplevt.

“Våra älskade orkade inte leva” kan vara årets viktigaste bok och det här är några citat ur boken:

”SKAMMEN har varit fruktansvärd och jag har fått bära den offentligt i många år. En trippelskam dessutom, eftersom tre familjemedlemmar tog livet av sig. Först min storebror, sedan min mormor och slutligen, som kronan på verket, min mamma.”

syster, barnbarn och dotter

”Jag har känt en oerhörd SKULD. Om man har ett barn som inte orkar leva, vilken rutten och dålig förälder är man inte då? Skulden är så stor att den kan döda.”

mamma

”Jag kände LÄTTNAD när mamma slutligen lyckades ta sitt liv, för när hon tog sitt kunde jag börja leva mitt.”

dotter

”När min syster tog sitt liv ett år efter min mammas självmord blev jag vansinnig. Jag kände en enorm VREDE. Inte minst för min dotters skull som drabbades oerhört hårt och mådde fruktansvärt dåligt.”

son och bror

”Jag har full FÖRSTÅELSE för att min pappa tog sitt liv. Jag har själv mått fruktansvärt dåligt och vet hur det känns att vara djupt deprimerad. Mina egna upplevelser gör att jag ser självmord som ett sätt att dö. Precis som man kan dö av cancer.”

son

Nästa helg ses vi på Färjenäs

IMG_9973Jag har tidigare berättat att min reportagebok Våra älskade orkade inte leva kommer att finnas till försäljning på vårens AVTRYCK i Färjenäs på Hisingen nästa helg och nu kan jag avslöja att böckerna redan är på plats. Det var härligt att få träffa den kreativa och ambitiösa keramikern Ulrica Elmberg igen och hon var som vanligt så vacker i sitt arbetsförkläde när hon välkomnade mig i dörren till sin över hundra år gamla lokal.

Vi pratade lite om vad vad jag skulle sätta för pris på boken och efter att ha diskuterat med både min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och Ulrica bestämde vi oss för att ha ett riktigt kanonerbjudande. Det är trots allt en mässa där ett tjugotal skickliga hantverkare deltar (jag är så glad över att Ulrica ser skrivande som ett hantverk för det är det verkligen och med sitt målade omslag smälter Våra älskade orkade inte leva in perfekt i mixen) och ett lockande mässpris måste man ha i dessa lägen. Alla gillar ju att fynda på mässor!

Bokus kostar Våra älskade orkade inte leva 184 kronor och på Adlibris 186 kronor, men nästa helg kan ni köpa boken till det facila priset av 140 kronor. Det går dessutom utmärkt att få den signerad av mig. Jag kommer nämligen att finnas på plats på söndag mellan klockan 13.30 och 15.00 då hantverkshelgen är över. De som köper boken innan dess kan lämna kvar den hos Ulrica, så signerar jag den när jag dyker upp.

Varmt välkomna att inspireras av vackra saker, hitta praktiska prylar och pynta ert hem. Och köpa en bok ni aldrig glömmer, såklart!