Jag fotograferar väldigt mycket själv, men betydligt mer sällan befinner jag mig framför kameran. När jag behövde ett författarporträtt till Våra älskade orkade inte leva blev det därför lite bekymmersamt för mig.

Den bild jag haft på mina senaste böcker kändes för gammal och passade dessutom inte alls stilmässigt till en bok som handlar om något så känsligt, tungt och utlämnande som självmord. Den är alldeles för glättig och färgglad.

Den förra bilden tog jag själv och det brukar gå an när det ska vara en ansiktsbild, men det är svårare att få till om man vill ha helfigur och det var en tanke jag hade från början denna gång.

Därför bad jag min trettonårige son följa med mig ut i trädgården för att ta en ny bild på mig en lagom solig jullovsdag. Det skulle antagligen ge bilden den naturliga känsla jag ville eftersträva. Jag har inget emot arrangerade studiobilder, men det passar inte mig och jag ville att bilden skulle spegla mig mer än enbart vara snygg och proffsig.

Det var inte alldeles enkelt med ljuset denna dag, för det var ganska grått, men till slut blev det
en bild som jag tycker fungerar till bokens ämne och ger en rättvis bild av mig som person. Med lite fantasi kan bilden föra tankarna till att solen gått ner i de människors liv som trots allt utgör själva grunden för att boken blivit till.

Jag inser att jag fått bättre ljus i ansiktet om vi använt oss av en reflexskärm för att vinkla ljuset som nu istället kommer enbart bakifrån, men någon sådan har vi inte och jag tycker faktiskt att det blev lite fint när solljuset lyser genom mitt lockiga hår.

Kanske ser jag lite trollik ut, men det gör jag även i verkligheten, så det gör ingenting alls.