Redan när jag började fundera på att skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva hade jag det formmässiga upplägget helt klart för mig. Jag ville ha djupa och långa intervjuer med nära anhöriga till människor som tagit sitt liv.

Det skulle finnas utrymme att berätta hela historien – inte bara nudda vid ytan, som det så ofta handlar om i den nyhetsvärld jag arbetat i som journalist. I en bok finns det gott om plats och den kan man dessutom återvända till på ett helt annat sätt än man kan göra till en tidningsartikel eller ett radio- eller tv-inslag.

Jag ville att alla avsnitt skulle börja på en högersida och där skulle de intervjuade presenteras med namn, ålder, bostadsort och yrke, så att man snabbt får en liten bild av vem man kommer att få läsa om. Denna information ville jag placera mitt på sidan, som en faktaruta utan själva rutan.

Överst ville jag ha ett kärnfullt citat, som avslöjar vilken specifik känsla just den aktuella intervjupersonen symboliserar. Alla drabbade har naturligtvis en mängd olika känslor, men jag ville renodla i just citatet och låta en känsla, satt i fet stil, komma fram lite extra för varje person. Citatet skulle vara i lite större stil än övriga texten, så det fick drag av en rubrik. När min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag satte inlagan gjorde hon ett stort ljusgrått citattecken som botten till citatet och det tyckte jag blev väldigt tjusigt.

Längst ner på sidan skulle ingressen ligga. Den inledning som skulle bli kilen in i berättelsen.

Själva reportaget skulle sedan börja på nästa högersida. Där ville jag börja med att jag beger mig till intervjupersonen. Det kan verka egocentriskt att inleda med sig själv, men jag ville bjuda in läsaren att följa med på resan och det tyckte jag att jag gjorde bäst genom att placera oss i tid och rum.

När jag nu suttit med den färdiga pdf-filen och granskat boken under lupp måste jag säga att det blev precis så bra som jag hade hoppats på. Det är både lättöverskådligt och grafiskt snyggt, tycker jag.

Sidorna känns, det svåra ämnet till trots, luftiga och i varje reportage varvas både citat och löpande text på ett sätt som gör att texterna är lätta att läsa. Även om boken kan locka till tårar, det gör den fortfarande på mig, är den inte tung eller svårläst på det klassiska sättet. Tvärtom har jag varit mån om att den ska vara lättillgänglig och lättläst, eftersom så många varje år drabbas av att en älskad person tar sitt liv.

Då behövs en bok man faktiskt orkar läsa.