Jag blir lika glad varje gång någon beställer reportageboken Våra älskade orkade inte leva, för jag tycker att det är en väldigt viktig bok. De anhöriga som medverkar i den delar så fint med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter sedan en eller flera familjemedlemmar tagit sitt liv att jag verkligen vill att boken ska nå ut. Alla drabbade anhöriga behöver en röst och vi måste hjälpas åt att motverka de tabun som fortfarande finns kring självmord. Vi måste våga tala om något av det allra svåraste som finns – att människor inte orkar leva utan ser döden som den enda utvägen. Det är inget val de gör, utan döden är den sista utvägen när ångesten blir för stor.

Ändå gör det mig så ofta ont när en beställning kommer. När jag får veta att min bok nämns i slutna Facebookgrupper för föräldrar som mist sina barn och att det är därför de skriver till mig får jag en klump i magen. Ibland namnger de sina änglabarn i mejlen till mig och vill att jag dedikerar boken till dem. Det gör jag naturligtvis gärna.

Men det gör lika ont varje gång.

Idag har jag skickat böcker till flera mammor som förlorat sina barn genom självmord och lyckan i att jag når ut står genast i skarp kontrast till sorgen jag känner när jag tänker på vad dessa människor gått, och fortfarande går, igenom.