För några dagar sedan var jag i England och besökte bland annat Stonehenge. Jag har velat se detta byggnadsverk från bronsåldern ända sedan jag var liten, så det kändes helt fantastiskt att äntligen få komma dit och dessutom få uppleva det i strålande solsken.

Man kunde nästan höra historiens vingslag på promenaden runt de enorma stenarna. Troligen byggdes stensättningen mellan 2500 f.Kr och 2000 f.Kr och det är alltså minst sådär fyra tusen år sedan. Ofattbart länge sedan! Dessutom är stenarna av en sort som egentligen inte alls finns i området så det finns mycket mystik kring Stonehenge.

Jag är inte ensam om att fascineras av “de hängande stenarna” (namnet Stonehenge kommer från det fornengelska ordet Stanhengist som betyder just det). Det går bussar i skytteltrafik ungefär var femte minut och turisthop på turisthop står hänförd och beundrar det förhistoriska monumentet. Avspärrningarna runt de fem-sex meter höga stenarna är så pass långt ifrån själva byggnadsverket att det är lätt att få fina bilder utan att en massa människor står i vägen och det uppskattar jag mycket. På bilden ovan kan man se några turister som små myror på ena sidan och där kan de få vara för det gör bara att man förstår hur enormt Stonehenge faktiskt är.

Andra personer som trollbundits av Stonehenge är bröderna Ylvis och jag tycker att deras video är fruktansvärt rolig.

Men en liten spontan semesterresa varar inte för evigt och nu är jag tillbaka på jobbet igen. Jag har flera intervjuer inbokade de närmaste månaderna och dessa kommer under nästa år att publiceras i min kommande reportagebok, som får vara lite hemlig ett tag till. Det känns härligt att vara igång med en ny bok igen, även om jag fortfarande ägnar en del tid åt min förra reportagebok Våra älskade orkade inte leva och jag har även redaktörsjobb på gång.

Först ut är min förläggare Annika Bengtssons nya roman Kvinnor, vin och vänner. Jag har redan läst ett femtiotal sidor, men lyckats vara tyst om mina tankar så här långt, för jag vill alltid läsa färdig hela manuset innan jag fäller en massa kommentarer. Om ett par veckor räknar jag med att vara klar och då ska vi ses igen och gå igenom sida för sida, precis som vi brukar.

Att vara redaktör är ett noggrant arbete där varje ord och varje formulering nagelfars. Om jag inte sköter mig får jag smisk – det har hon minsann skrivit – så det är bäst att jag slår mig ner i en bekväm läsställning och tar tag i manusbunten direkt. Det ska bli riktigt trevligt för som omväxling har Annika satsat på en roman som är mer feelgood än hon brukar skriva.

Det passar ju bra en fredag.