Idag gläds jag med Bob Dylan och hela den textälskande världen. Jag är så glad över att Bob Dylan har fått nobelpriset i litteratur och är övertygad om att Alfred Nobel ler i sin himmel. Örats poesi – ja, exakt så!

För mig är det så värdefullt att känna att kulturen finns överallt. I luften vi andas, i våra uttryck, mitt i bland oss i vardagen … Och inte bara kulturen finns överallt, utan också orden, som är en del av vår kultur. De kastas ut och fångas upp, de skriks och viskas, älskas och hatas. Hörs och vägrar låta sig tystas.

Orden. De laddade. De värdefulla. De viktiga. De som betyder något på riktigt. De som gör skillnad och får något att hända. De som säger något om oss som människor, om mig som person. Just DE orden. De som definierar världen – eller mig.

Många ord talas. Sägs av en person till en annan. Eller av en person till många. På en mängd olika språk.

En del ord hamnar på papper och några av alla dem som hamnar på papper blir oförglömliga. Några bär vi med oss för alltid. Långt inne i vårt medvetande finns de där – orden vi aldrig kan glömma. De som etsat sig fast.

En del ord sjungs.

Bob Dylan – en man som de allra flesta känner till, har fått nobelpriset i litteratur. Det är stort. Jag är absolut inget inbitet fan. Inte alls på det sättet att jag alltid lyssnar på honom eller stoppar in honom på alla mina spellistor på Spotify. Inte alls, faktiskt.

Men han har alltid ändå funnits i bakgrunden. Några av hans låtar ligger som ett soundtrack över mitt liv. Blowin’ in the Wind är definitivt en sådan. Den sjöng vi mycket under min mellanstadietid. Och Knockin’ on Heaven’s Door är en helt fantastisk låt, även om jag ärligt ska säga att jag mestadels hört den i Guns’n’roses makalösa version.

Det bästa med dagens pris är att Svenska akademien slår fast att litteratur inte måste komma i bokform. Trots att jag själv är författare och skriver just böcker inser jag att god litteratur kommer i många olika former. Oftast i böcker. Men också i låtar. Som poesi, helt enkelt. Tonsatt poesi.

Det kan nästan inte bli mer fantastiskt än så.

Vackra ord är ju som ljuv musik.