I våras var jag på besök på Fontänhuset Göteborg för att se hur deras verksamhet fungerar och jag blev genast så förtjust i hela stället. Det gamla charmiga huset, som är det äldsta på Andra Långgatan i Göteborg, bjöd på en härlig atmosfär och den kom sig självklart av de personer som var där. I samma stund som jag klev innanför dörren kände jag mig välkommen och inkluderad.

Innan jag började skriva på reportageboken När mörkret viker undan för livet hade jag inte hört talas om organisationen Fontänhusen, eller Fountain House som det hette när rörelsen startade i New York 1948 för att så småningom spridas till resten av världen, men det visade sig bli en mycket trevlig bekantskap.

Till Fontänhusen runt om i världen är människor som drabbats av psykisk ohälsa välkomna för att bryta den isolering som ofta omger en person som inte mår bra psykiskt. Dörren är alltid öppen, åtminstone de allra flesta dagar, som bilden så symboliskt visar. Fokus ligger på det friska hos varje individ och modellen är både den sociala gemenskapen och att alla bidrar med någon form av arbetsinsats som ger en känsla av samhörighet och att man behövs.

Idag var jag tillbaka för första gången på flera månader och det var så härligt att se att allt var sig precis likt. Jag visste exakt hur det går till när man kliver innan för dörren; alla som kommer skriver in sig i pärmen med namn och specifikt klockslag och därefter hänger man av sig ytterkläderna i hallen, för att markera att man inte är på väg någon annanstans utan att det är här och nu som gäller. Jag gillar den filosofin.

Som vanligt träffade jag fantastiska människor under mitt besök, både några som var med i reportaget i min bok och nya bekantskaper som hjärtligt tog i hand och välkomnade mig i gemenskapen.

Snart närmade sig klockan 16 och det blev dags att bryta upp. Skämtsamma kommentarer i kapprummet blandades med ömsinta knuffar och varma kramar. Så som det ofta är i en familj.

När jag satte mig i bilen, som stod parkerad mitt emot Fontänhuset, och sakta svängde ut från min ficka tittade jag mot trottoaren på andra sidan gatan och där såg jag ett tiotal personer som glatt vinkade åt mig och log. Jag vinkade ivrigt tillbaka och kände hur hela kroppen fylldes av en genomströmmande värme.

Tusen tack för idag, Fontänhuset Göteborg. Jag kommer så gärna tillbaka och tankar energi och värme!