Det är alltid spännande inför en föreläsning där ingen föranmälan krävs för då har man ingen aning om hur många kan kan förvänta sig i publiken. Igår var en sådan dag. Då föreläste Ulrika Jannert Kallenberg och jag om självmord med utgångspunkt från våra respektive böcker Döden ingen talar om och Våra älskade orkade inte leva på biblioteket på Frölunda kulturhus.

Vi skulle börja klockan 19, så redan vid 17-tiden träffades Ulrika och jag för att äta något ihop och gå igenom våra föreläsningspunkter. Redan när klockan just passerat 18 fick vi besked om att några personer redan hade bänkat sig vid scenen där vi skulle prata. Det kändes fantastiskt kul med denna iver.

När vi väl började prata hade vi lagt upp programmet så att vi gick i varandra och pratade ungefär lika länge var innan den andra tog över och fortsatte. Jag tyckte att det funkade väldigt bra med övergångarna och de kändes hela tiden naturliga. Det är också ett bra koncept att Ulrika är en nära anhöriga, då hennes pappa tog sitt liv när hon var fyra år, medan jag är den objektiva journalisten som står för statistiken och kan berätta om flera olika fall.

Mot slutet av föreläsningen kom många frågor och det uppskattade vi mycket för det skapade ett liv i lokalen som vi tycker att ämnet mår bra av. Fler måste våga prata och det var exakt det som hände igår när publiken kände sig trygg. Flera av gästerna berättade om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa och att vara anhörig till någon som tagit sitt liv.

Även efteråt fortsatte diskussionen och en kvinna kom fram till mig och berättade att hon läst min bok och tyckt att den var så väldigt bra. Hon sa att jag måste ha lyssnat väldigt väl och varit en mycket inkännande intervjuare för att få de anhöriga att öppna sig så mycket som de gjorde. Boken var så fint skriven. Åh, så glad jag blev över hennes ord! Det är en av de allra finaste komplimanger jag har fått i hela mitt yrkesliv.

En av besökarna hade både Ulrika och jag träffat förut på Bokmässan i Göteborg och det var riktigt roligt att se henne igen. Tänk att hon återkommer för att träffa oss! Jag blev så glad över att jag till och med mindes hennes namn. Det kändes väldigt bra.

Även arrangörerna tyckte att det blev en intressant och viktig kväll med stort och djupt innehåll och det är både Ulrika och jag tacksamma över.

Tusen tack till alla er som kom igår och hoppas vi ses igen!