Under några intressanta och lärorika år på 1990-talet gick jag på Journalistprogrammet på JMG – Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Jag lärde mig massor av spännande saker som jag har nytta och användning för så gott som dagligen – vare sig jag arbetar eller är ledig.

När vi vid något tillfälle pratade om konsten att skriva längre reportage hade kursledaren plockat fram några reportage som vi fick läsa och diskutera. Det ena fick kritik av kursansvarige för att reportern var för synlig. Han tyckte att en bra reporter ska låta den intervjuade stå i fokus och inte själv breda ut sig.

Reportaget inleddes med hur journalisten begav sig till den person texten skulle handla om och just detta tyckte vår lärare var fullständigt förkastligt eftersom vi läsare vill läsa om den person det ska handla om, inte om den som skrivit. Jag grubblade lite över det där redan då och även två decennier senare finns tankarna på just det reportaget kvar hos mig. Hade kursledaren verkligen rätt?

Under arbetet med reportageboken Våra älskade orkade inte leva har jag tänkt på kursledarens ord väldigt många gånger. Och ändå har jag valt att göra exakt tvärtemot vad han rekommenderade. Jag har valt att vara väldigt synlig i reportagen och jag inleder dessutom varje möte med kapitlets huvudperson genom att berätta om hur jag tar mig dit.

Självklart är detta mycket väl genomtänkt, inte minst eftersom jag haft de gamla orden om att dölja sig själv ringande i öronen. Bakgrunden till mitt val är att jag vill bjuda in läsaren av boken att följa med mig på intervjun. Jag vill komma nära den jag intervjuar och jag vill att läsaren ska få känna samma sak och också komma nära. Då tycker jag att det passar utmärkt att etablera hur vi tillsammans tar oss till dagens intervjuperson per bil eller till fots genom ett somrigt svenskt landskap eller i grådaskigt duggregn.

Då var det ett lösryckt tidningsreportage som kritiserades, men i min bok blir greppet istället ett sätt att binda ihop de olika berättelserna. En vacker röd tråd som väver samman ett gripande öde med ett annat.

Och vi gör ju den här resan tillsammans – mina intervjupersoner, mina kommande läsare och jag.

PS. Som illustration till det här inlägget har jag valt en bild på mig där inte riktigt hela mitt ansikte syns utan göms lite bakom en fluffig halsduk och där solljuset som kommer utifrån luddar till det hela ytterligare. Allt för att ni inte ska tycka att jag breder ut mig alltför mycket, utan åtminstone håller mig lite, lite dold.