Min reportagebok Våra älskade orkade inte leva befinner sig fortfarande på tryckeriet och landar inte i min famn förrän nästa vecka. Det är en snudd på olidligt lång väntan för en otålig och nyfiken författarsjäl.

Att väntan lätt leder till ångest har jag berättat om här i bloggen och jag kan säga att den inte alls mildras allteftersom dagarna går. Snarare tvärtom. Inte minst med tanke på alla fantastiska intervjupersoner som medverkar i boken. För deras skull vill jag att boken ska bli en succé på alla plan – för deras och andra anhörigas skull. Jag vill att boken ska bli en vän att hålla i handen. En spegelbild att känna igen sig i. En öppnad dörr till att våga tala om det svåra och tabubelagda ämnet självmord.

Jag är i alla fall glad åt att jag sa till min tålmodiga förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag att ansiktet på framsidan skulle skjutas lite mer åt vänster, för det är trots allt så tavlan är målad från början. Nu kommer det röda i högerkanten fram mer och det känns fint. Jämfört med det förra omslaget här bredvid kanske det inte känns som så vansinnigt stor skillnad, men den är i alla fall inte oväsentlig, tycker jag.

Det är de små detaljerna och de fina nyanserna som gör det mesta här i livet.