Gör man egentligen någonsin det som författare? Tar helg? Kopplar bort allt som har med skrivande och författarskapet att göra och bara ägnar sig åt annat?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig gör det.

Jag menar inte att det betyder att jag konstant sitter framför datorn, även om gudarna ska veta att det händer många timmar varenda helg även de gånger jag försöker låta bli, utan jag menar allt det där andra man gör som författare. Det finns ju så mycket som sker undermedvetet eller lite dolt under ytan. Ibland till och med dolt för en själv.

När jag sitter på middag med mina vänner kan jag få idéer som jag stoppar in i ett kommande manus. Eller så får jag inspiration av den ljuvliga skaldjurssoppan och bestämmer mig för att den känslan ska petas in under en kommande middag hos en fiktiv karaktär.

Jag kan också gå en promenad i vinterkylan och få en massa kloka idéer när hjärnan syresätts på det där friska sättet som aldrig händer framför datorn. Idéer som så snart jag kommer hem antecknas på små lappar eller skrivs in ett dokument.

Eller så är det rent av så att en av mina vänner i något av våra trevliga samtal kommer på att hon känner någon som skulle passa fullkomligt förträffligt som intervjuperson i min kommande reportagebok och så börjar vi att prata om det istället för allt annat vi brukar dryfta.

Och varje gång jag berättar om boken Våra älskade orkade inte leva och säger att den släpps den 16 februari känner jag mig som en säljare i tjänst.

Ledig är jag liksom aldrig.