Jag vill gärna ha en bild på mig på den bakre fliken på mina böcker, för jag tycker själv att det är roligt att se hur en författare jag läser en bok av ser ut. Vissa är ju så kända att en bild egentligen inte behövs, för som läsare vet man ändå hur hen ser ut, men även då tycker jag att det är trevligt med en bild, för jag tänker att den signalerar något som passar till just den bok som jag håller i handen.
Idag var det hög tid för mig att ta en bild till min kommande reportagebok för om bara ett par, tre veckor går den iväg till tryckeriet. Jag har väntat in i det sista av flera skäl. Det första är att jag vill att den ska vara så aktuell som möjligt. Inte för att jag tror att mitt utseende kommer att förändras direkt drastiskt på några få veckor, men som gammal nyhetsjournalist finns alltid det där med aktualiteten med.
Ett annat skäl är att jag gärna ville ha lite solbränna, för jag har varit så rysligt blek under vintermånaderna och boken kommer trots allt ut efter sommaren. Då vill jag inte att det ska se ut som om jag suttit inne vid datorn precis hela tiden sommaren och snarare antagit en blåaktig nyans än en ljusbrun.
Slutligen hängde det på håret. Bokstavligt talat. Dels ville jag inte ha någon gräslig utväxt så jag var tvungen att ha varit hos frisören hyfsat nyligen och dels är min naturliga lockar olika från dag till dag. Ibland är de hyfsade och ser rätt prydliga ut tros sin bångstyrighet, men ibland är de enbart trolliknande. Idag tyckte jag de verkade tämligen vänligt inställda, så jag ville gärna passa på.
Vädret är en väsentlig parameter när bilder ska tas, inte minst porträttbilder. Det ska helst inte vara direkt solljus för då blir skuggorna så skarpa och det är lätt att ögonpartiet påminner om en tvättbjörn.Det ska heller inte blåsa, för hår i kastvindar kan vara roligt, men speciellt seriöst eller tjusigt är det sällan.
Idag var det strålande sol. Men åtminstone vindstilla. Alltid något. Vid tiotiden på förmiddagen tog jag mig en tur i trädgården för att hitta lite skugga där vi kunde ta bilden. Vi har sågat ner nästan alla träd på tomten, men ett par har vi kvar och där tänkte jag att det kunde passa att ta några bilder.
Min snälle fjortonårige son ställde upp som fotograf och enligt tydliga instruktioner ställde han sig lite här och lite där medan jag poserade för glatta (nåja, jag försökte i alla fall att inte se alltför plågad ut) livet. Han knäppte bild efter bild.
Spänningen var stor när jag gick in till datorn för att kika på hur de blev. Jag laddade in dem och klickade sedan fram en efter en. Och de var faktiskt inte så dumma. Flera var helt okej rent av. Några tyckte jag till och med var fina. Jag som alltid hellre står bakom kameran var plötsligt rätt nöjd.
Så efter en stund velande bestämde jag mig för en som jag genast skickade till min förläggare Annika Bengtsson som är den som formger omslaget rent formellt, även om vi diskuterar tusentals gånger hur det ska se ut. Glädjen var stor när även Annika tyckte att bilden var fin.
Nu är det inte mycket kvar innan boken är klar och kommer ut på Grim förlag. Jag ser så mycket fram emot att få berätta vad den handlar om och också få visa omslaget. Det kommer jag att göra om bara ett par veckor, så håll ut. Men idag är jag glad över min författarbild. Det känns bra att den är klar och förmodligen blir det den jag kommer att ha på Bokmässan i Göteborg till hösten också.
Så lätt är det inte att få en författarbild man gillar så jag tror jag kör på denna hela året.
Hoppas ni tycker den är fin!