I måndags var jag så nöjd och lycklig. Jag hade lunchmöte med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och vi gick till ett av mina absoluta favoritmatställen. Ja, ni vet. Jag har skrivit om denna ljuvliga dag.

Så fort jag fick boken i min hand var jag lyrisk. Jag tyckte att den var så otroligt vacker. Både i färg och form. Det fanns absolut ingenting alls att klaga på. När man håller sin bebis i famnen för första gången är ju livet toppen och bebisen är det vackraste och mest fulländande som någonsin funnits.

Men så är det ju som det är här i livet och i den konstnärliga processen. Osäkerheten kommer krypande…

Jag tyckte att ansiktet på framsidan av Våra älskade orkade inte leva var lite för långt till höger. Och var inte färgerna väl dunkla, trots allt? De såg ju ljusare ut på skärmen?

Inte blev läget bättre av att jag råkade se att andra omslag under veckan fick kritik. “Klassisk kiosklitteratur” och “hemmasnickrat standardomslag” var omdömen jag såg om två olika böcker. Vill man signalera klassisk kiosklitteratur med sin debutbok? Är det så är omdömet en ren komplimang, men jag lägger tyvärr en negativ värdering i det. Och hemmasnickrat är säkert okej bland vänner, men som författare har man nog högre ambitioner än så. Dessutom vill väl ingen ha ett standardomslag? Lite mer personlighet än så önskar man nog sin bebis.

Det blev verkligen inte bättre av att jag faktiskt tyckte om de båda omslagen. Båda var snygga, verkade passa innehållet och hade rent av kunnat få mig att köpa böckerna. Betyder det att jag saknar omdöme? Har jag dålig smak?

Suck. Jag tog kontakt med min kloka förläggare Annika och vi hade ett långt samtal. Hon sa att det inte var några problem att skjuta ansiktet lite åt vänster, så det kunde hon lätt fixa och i övrigt var väl vi båda nöjda med omslaget? Ja, svarade jag uppriktigt, jag tycker ju att det signalerar så mycket av det jag vill säga. Att det är lite dunkelt i verkligheten jämfört med på skärmen kanske rent av är positivt med tanke på att boken handlar om självmord?

Men tänk om det blir så att jag får kritik för att jag breder ut mig inom två områden? Både som författare och konstnär? Konstnär skulle jag i och för sig aldrig kalla mig, men jag har alltid tyckt om att teckna och måla även om det ofta är svårt att hinna med det.

Självporträttet här bredvid målade jag i akvarell 2008 och sedan gick åren ända till 2015 då jag bestämde mig för att måla en tavla med tre ugglor på. Så många år hinner passera när tiden inte räcker till.

Nu sitter jag här med hela själen utvikt och väntar på reaktioner och bedömningar. Att skriva så att andra kan läsa, även om det den här gången är en reportagebok och fokus ligger på de medverkande betydligt mer än på mig själv, är alltid utlämnande och den här gången visar jag dessutom offentligt upp en tavla som förvandlats till bokomslag.

Jantelagen gör sig påmind. Jag ska absolut inte tro att jag är någon. Nope, inte alls.

Det är inte konstigt att jag kämpar mot ångesten …