Äntligen kan jag hålla den fina fysiska boken I sorgens famn i min hand efter att i månader ha umgåtts med den via datorn. Elisabeth Lindström, som är författare till boken, kommer för alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och det beror inte enbart på att vi är förlagskollegor på Grim förlag och tryggt kan luta oss mot vår förläggare Annika Bengtsson, så fort vi grubblar över något, utan vårt förhållande har fler parametrar än så.

Elisabeth medverkar nämligen i min reportagebok Våra älskade orkade inte leva och hon var den första jag tog kontakt med när jag hade börjat fundera på att skriva en bok om hur anhöriga upplever ett självmord i familjen. Jag fick via en sluten grupp på Facebook veta av Elisabeth att det inte fanns någon bok om att vara anhörig till någon som tagit sitt liv och därför hade hon börjat bearbeta sina dagboksanteckningar under det första året sedan hon mist sin son David i suicid för att så småningom ge ut dem i bokform. Jag frågade om hon kunde tänka sig att låta sig intervjuas i min bok och blev väldigt glad över att hon utan betänkligheter tackade ja.

En solig sommardag begav jag mig till Gimo för att träffa Elisabeth IRL och det var så härligt att få möta den kloka, varma och fina kvinna som jag lärt känna via mejl och statusuppdateringar på Facebook. Vi klickade direkt och under flera timmar pratade vi om något av det allra svåraste och värsta som kan drabba en förälder – att ens älskade barn avslutar sitt liv på egen hand.

Parallellt med arbetet med min egen bok har jag varit redaktör för Elisabeths och sett boken växa fram dag för dag. Och nu är den äntligen här. Genom den kommer David att leva för alltid för nu finns snart boken om honom på Kungliga biblioteket där all litteratur i Sverige sedan hundratals år lagras.

Det känns riktigt fint.