Idag är det Mors dag och jag tänker lite extra på alla mammor som förlorat sina barn och på alla barn som förlorat sina mammor, mormödrar och farmödrar. Flera av dem finns med i reportageboken Våra älskade orkade inte leva och där delar de med sig av sina gripande historier på ett fantastiskt sätt.

Själv är jag oerhört glad och tacksam över att min egen underbara lilla mamma fortfarande finns i livet och vi pratar med varandra så gott som dagligen i telefonen. Idag kommer dessutom mina två småsyskon att ringa henne och gratulera på dagen.

Men min älskade storebror, hennes och pappas första barn, kommer inte att ringa och det gör mig så ont. För drygt tre år sedan omkom han i en trafikolycka och även om det inte var ett självmord så kom det lika plötsligt och chockartat som ett suicid oftast gör. Vi hade enormt svårt att ta till oss den hemska nyheten och våra liv förändrades på djupet för alltid.

Glädjen över att våra älskade funnits finns alltid där men den går hand i hand med sorgen och saknaden…

Det gör så ont när en älskad person lämnar oss oavsett vad orsaken är, men jag tror ändå att de på något sätt ändå finns med oss i våra liv. Genom våra tankar, våra handlingar och små tecken här och var.

Som en ängel som vakar över oss.

(Den vackra ängeln på bilden är tovad av Tina Olsson)