Category Archives: funderingar

Om att ta helg som författare

Branäs_2009_A 070Gör man egentligen någonsin det som författare? Tar helg? Kopplar bort allt som har med skrivande och författarskapet att göra och bara ägnar sig åt annat?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig gör det.

Jag menar inte att det betyder att jag konstant sitter framför datorn, även om gudarna ska veta att det händer många timmar varenda helg även de gånger jag försöker låta bli, utan jag menar allt det där andra man gör som författare. Det finns ju så mycket som sker undermedvetet eller lite dolt under ytan. Ibland till och med dolt för en själv.

När jag sitter på middag med mina vänner kan jag få idéer som jag stoppar in i ett kommande manus. Eller så får jag inspiration av den ljuvliga skaldjurssoppan och bestämmer mig för att den känslan ska petas in under en kommande middag hos en fiktiv karaktär.

Jag kan också gå en promenad i vinterkylan och få en massa kloka idéer när hjärnan syresätts på det där friska sättet som aldrig händer framför datorn. Idéer som så snart jag kommer hem antecknas på små lappar eller skrivs in ett dokument.

Eller så är det rent av så att en av mina vänner i något av våra trevliga samtal kommer på att hon känner någon som skulle passa fullkomligt förträffligt som intervjuperson i min kommande reportagebok och så börjar vi att prata om det istället för allt annat vi brukar dryfta.

Och varje gång jag berättar om boken Våra älskade orkade inte leva och säger att den släpps den 16 februari känner jag mig som en säljare i tjänst.

Ledig är jag liksom aldrig.

Om att vara synlig reporter

IMG_9073Under några intressanta och lärorika år på 1990-talet gick jag på Journalistprogrammet på JMG – Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Jag lärde mig massor av spännande saker som jag har nytta och användning för så gott som dagligen – vare sig jag arbetar eller är ledig.

När vi vid något tillfälle pratade om konsten att skriva längre reportage hade kursledaren plockat fram några reportage som vi fick läsa och diskutera. Det ena fick kritik av kursansvarige för att reportern var för synlig. Han tyckte att en bra reporter ska låta den intervjuade stå i fokus och inte själv breda ut sig.

Reportaget inleddes med hur journalisten begav sig till den person texten skulle handla om och just detta tyckte vår lärare var fullständigt förkastligt eftersom vi läsare vill läsa om den person det ska handla om, inte om den som skrivit. Jag grubblade lite över det där redan då och även två decennier senare finns tankarna på just det reportaget kvar hos mig. Hade kursledaren verkligen rätt?

Under arbetet med reportageboken Våra älskade orkade inte leva har jag tänkt på kursledarens ord väldigt många gånger. Och ändå har jag valt att göra exakt tvärtemot vad han rekommenderade. Jag har valt att vara väldigt synlig i reportagen och jag inleder dessutom varje möte med kapitlets huvudperson genom att berätta om hur jag tar mig dit.

Självklart är detta mycket väl genomtänkt, inte minst eftersom jag haft de gamla orden om att dölja sig själv ringande i öronen. Bakgrunden till mitt val är att jag vill bjuda in läsaren av boken att följa med mig på intervjun. Jag vill komma nära den jag intervjuar och jag vill att läsaren ska få känna samma sak och också komma nära. Då tycker jag att det passar utmärkt att etablera hur vi tillsammans tar oss till dagens intervjuperson per bil eller till fots genom ett somrigt svenskt landskap eller i grådaskigt duggregn.

Då var det ett lösryckt tidningsreportage som kritiserades, men i min bok blir greppet istället ett sätt att binda ihop de olika berättelserna. En vacker röd tråd som väver samman ett gripande öde med ett annat.

Och vi gör ju den här resan tillsammans – mina intervjupersoner, mina kommande läsare och jag.

PS. Som illustration till det här inlägget har jag valt en bild på mig där inte riktigt hela mitt ansikte syns utan göms lite bakom en fluffig halsduk och där solljuset som kommer utifrån luddar till det hela ytterligare. Allt för att ni inte ska tycka att jag breder ut mig alltför mycket, utan åtminstone håller mig lite, lite dold.

Om att nå nya läsare

Statistik jan 2015Den 11:e januari i år hade jag här och var sett att vi är ganska många som både skriver böcker och bloggar, så i en sluten grupp på Facebook frågade jag om andra skrivarsjälar var intresserade av att blogga hos varandra. Att gästblogga borde vara en bra grej för oss alla.

Gensvaret var stort och när jag nu kollar på statistiken är det fullständigt uppenbart att vi betyder en hel del för varandra. Gästbloggandet har verkligen fungerat!

Jag har bloggat hos många nya bekantskaper och de har bloggat hos mig. Vartenda inlägg har varit mycket intressant att läsa och förhoppningsvis når vi via bloggvärlden ett snäpp längre med våra böcker. För att vi skriver bra böcker är jag helt säker på.

Det gäller bara att sprida dem.

Provboken och ångesten

omslag_våra_älskade_framsidaI måndags var jag så nöjd och lycklig. Jag hade lunchmöte med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och vi gick till ett av mina absoluta favoritmatställen. Ja, ni vet. Jag har skrivit om denna ljuvliga dag.

Så fort jag fick boken i min hand var jag lyrisk. Jag tyckte att den var så otroligt vacker. Både i färg och form. Det fanns absolut ingenting alls att klaga på. När man håller sin bebis i famnen för första gången är ju livet toppen och bebisen är det vackraste och mest fulländande som någonsin funnits.

Men så är det ju som det är här i livet och i den konstnärliga processen. Osäkerheten kommer krypande…

Jag tyckte att ansiktet på framsidan av Våra älskade orkade inte leva var lite för långt till höger. Och var inte färgerna väl dunkla, trots allt? De såg ju ljusare ut på skärmen?

Inte blev läget bättre av att jag råkade se att andra omslag under veckan fick kritik. “Klassisk kiosklitteratur” och “hemmasnickrat standardomslag” var omdömen jag såg om två olika böcker. Vill man signalera klassisk kiosklitteratur med sin debutbok? Är det så är omdömet en ren komplimang, men jag lägger tyvärr en negativ värdering i det. Och hemmasnickrat är säkert okej bland vänner, men som författare har man nog högre ambitioner än så. Dessutom vill väl ingen ha ett standardomslag? Lite mer personlighet än så önskar man nog sin bebis.

Det blev verkligen inte bättre av att jag faktiskt tyckte om de båda omslagen. Båda var snygga, verkade passa innehållet och hade rent av kunnat få mig att köpa böckerna. Betyder det att jag saknar omdöme? Har jag dålig smak?

Suck. Jag tog kontakt med min kloka förläggare Annika och vi hade ett långt samtal. Hon sa att det inte var några problem att skjuta ansiktet lite åt vänster, så det kunde hon lätt fixa och i övrigt var väl vi båda nöjda med omslaget? Ja, svarade jag uppriktigt, jag tycker ju att det signalerar så mycket av det jag vill säga. Att det är lite dunkelt i verkligheten jämfört med på skärmen kanske rent av är positivt med tanke på att boken handlar om självmord?

IMG_8049_2Men tänk om det blir så att jag får kritik för att jag breder ut mig inom två områden? Både som författare och konstnär? Konstnär skulle jag i och för sig aldrig kalla mig, men jag har alltid tyckt om att teckna och måla även om det ofta är svårt att hinna med det.

Självporträttet här bredvid målade jag i akvarell 2008 och sedan gick åren ända till 2015 då jag bestämde mig för att måla en tavla med tre ugglor på. Så många år hinner passera när tiden inte räcker till.

Nu sitter jag här med hela själen utvikt och väntar på reaktioner och bedömningar. Att skriva så att andra kan läsa, även om det den här gången är en reportagebok och fokus ligger på de medverkande betydligt mer än på mig själv, är alltid utlämnande och den här gången visar jag dessutom offentligt upp en tavla som förvandlats till bokomslag.

Jantelagen gör sig påmind. Jag ska absolut inte tro att jag är någon. Nope, inte alls.

Det är inte konstigt att jag kämpar mot ångesten …

IMG_8924

Så föddes titeln

version5_nyskugga kopia 2Titeln till reportageboken Våra älskade orkade inte leva har varit nästan likadan under hela processen, men med två väsentliga förändringar längs vägen.

Min första tanke var att kalla boken Vår älskade ville inte leva, men det strök jag efter den inledande mejlkontakten med min första intervjuperson. Hon påpekade att det ytterst sällan är viljan att leva som saknas utan att det istället handlar om att man inte orkar leva. Det tog jag självklart till mig och då fick boken istället titeln Vår älskade orkade inte leva.

Efter ett par månaders grubblande på det första ordet bestämde jag mig för att ändra det från singularis till pluralis. Det är trots allt en reportagebok om flera olika personer som tagit sina liv och vissa anhöriga är till och med dubbelt eller trippelt drabbade.

Så blev namnet till slut Våra älskade orkade inte leva och jag tycker att det är en fin titel som säger vad boken handlar om.