Category Archives: funderingar

Ljusare tider kan ge mörka perioder

IMG_1635Nu när våren är här på allvar är det inte bara till ljus och glädje för alla människor i vårt land. För många är det inte bara varmt, skönt och mysigt när solen tittar fram, utan istället kan man uppleva att kraven ökar. På vintern är det snudd på okej att kura ihop sig under en filt och gömma sig lite från världen, men när sommaren kommer då måste man ta till vara på de underbara dagarna. Även om de inte känns så värst underbara alla gånger.

Vi lever i en tid då det ställs stora krav på oss människor och via de sociala medierna ska vi framställa oss som oerhört lyckliga, positiva och glada. Vi ska hinna med allt, som till exempel arbeta (gärna övertid), träna allt ifrån yoga till styrketräning, skjutsa våra barn till allsköns aktiviteter och läger, engagera oss i barnens idrottslag genom att baka kakor eller sälja strumpor, laga fantastiska middagar, umgås med våra vänner, dricka vin på altanen i solnedgången, påta i den prunkande trädgården, vara inspirerade kärlekspartners och mitt i allt hitta oss själva och utvecklas som människor.

Det är verkligen inte konstigt om en och annan inte orkar med allt. Tyvärr visar forskning att antalet självmord ökar under sommarhalvåret och det beror dels på den sociala situationen, säger Danuta Wasserman, som är professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet, och dels också på biologiska faktorer. Hon berättar i en intervju med SVT att personer som är känsliga från början blir extra känsliga när dygnsrytmen förändras under sommaren för då förändras det hormon, melantonin, som reglerar sömn och vakenhet.

Efter att under lång tid ha arbetat med reportageboken Våra älskade orkade inte leva har jag fått en inblick i hur hårt ett självmord slår emot familjen och vännerna. Nu när vi går mot sommar igen och trycket ökar skulle jag därför vilja uppmana alla som mår dåligt att söka hjälp. Självmord är ingen lösning. Det är en stor katastrof. Det finns flera ideella föreningar som arbetar med suicidpreventiva åtgärder och det finns hjälp att få på många ställen.  I Våra älskade orkade inte leva finns en lång lista på ställen där du kan söka hjälp och även en lång lista med litteratur som på något sätt berör självmord. Här följer några tips på ställen du kan vända till dig om du eller någon du känner mår dåligt:

1177.se – samlingsplats för sjukvård och hälsa

Mind – en ideell organisation för psykisk hälsa

Jourhavande präst

Jourhavande medmänniska

SPES – SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd

Suicide Zero – en ideell organisation för att minska självmorden i Sverige

Var rädd om dig! Våga söka hjäp – det är du värd!

 

Intressant statistik per län

IMG_1962 - version 2Jag får ofta intressanta mejl från min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och idag kom ännu ett. Den här gången var det statistik som landade i min mejlkorg och där fanns spännande siffror över hur det går för min reportagebok Våra älskade orkade inte leva på nätbokhandeln Adlibris.

Ämnet för boken är ju att vara nära anhörig till någon eller några familjemedlemmar som tagit sitt liv och detta händer tyvärr dagligen runt om i vårt land. Vartenda dygn avslutar fyra personer sitt liv – en var sjätte timme – och de lämnar varje år tusentals chockade och förtvivlade anhöriga efter sig.

Ett självmord slår blint. Även om det inte är alldeles jämnt fördelat drabbar ett självmord såväl kvinnor som män och det sker både i norr och söder.

Ändå är statistiken jag läser så intressant. Av dem som köpt boken via Adlibris är 91,2 procent kvinnor och endast 8,8 % män. Allra bäst säljer boken i Västmanland, Värmland och Örebro län, medan den säljer minst i Jämtland, Västernorrland, Dalarna och på Gotland.

Att det är kvinnor som i första hand köper boken känns inte helt oväntat, även om differensen mellan könen är betydligt större än jag trodde. Men försäljningssiffrorna för de fyra sista länen jag räknade upp förvånar mig. Boken säljer i Västerbotten, men inte alls lika bra i grannlänen Jämtland och Västernorrland. Den säljer också i Värmland (riktigt bra dessutom) men knappt alls i grannlänet Dalarna. Och den säljer på Öland men inte på Gotland.

Eftersom de drabbade finns över hela landet, en blogg (som den här författarbloggen som talar om att boken finns) kan läsas var man än befinner sig och Adlibris också når ut till hela Sverige tycker jag att det är väldigt intressant. Och det får mig att fundera lite.

Vad beror detta på och hur skapar man en större balans?

Svar till Nyfiken och grubblande.

Lyckan och sorgen

IMG_9447Jag blir lika glad varje gång någon beställer reportageboken Våra älskade orkade inte leva, för jag tycker att det är en väldigt viktig bok. De anhöriga som medverkar i den delar så fint med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter sedan en eller flera familjemedlemmar tagit sitt liv att jag verkligen vill att boken ska nå ut. Alla drabbade anhöriga behöver en röst och vi måste hjälpas åt att motverka de tabun som fortfarande finns kring självmord. Vi måste våga tala om något av det allra svåraste som finns – att människor inte orkar leva utan ser döden som den enda utvägen. Det är inget val de gör, utan döden är den sista utvägen när ångesten blir för stor.

Ändå gör det mig så ofta ont när en beställning kommer. När jag får veta att min bok nämns i slutna Facebookgrupper för föräldrar som mist sina barn och att det är därför de skriver till mig får jag en klump i magen. Ibland namnger de sina änglabarn i mejlen till mig och vill att jag dedikerar boken till dem. Det gör jag naturligtvis gärna.

Men det gör lika ont varje gång.

Idag har jag skickat böcker till flera mammor som förlorat sina barn genom självmord och lyckan i att jag når ut står genast i skarp kontrast till sorgen jag känner när jag tänker på vad dessa människor gått, och fortfarande går, igenom.

 

Om att ta helg som författare

Branäs_2009_A 070Gör man egentligen någonsin det som författare? Tar helg? Kopplar bort allt som har med skrivande och författarskapet att göra och bara ägnar sig åt annat?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig gör det.

Jag menar inte att det betyder att jag konstant sitter framför datorn, även om gudarna ska veta att det händer många timmar varenda helg även de gånger jag försöker låta bli, utan jag menar allt det där andra man gör som författare. Det finns ju så mycket som sker undermedvetet eller lite dolt under ytan. Ibland till och med dolt för en själv.

När jag sitter på middag med mina vänner kan jag få idéer som jag stoppar in i ett kommande manus. Eller så får jag inspiration av den ljuvliga skaldjurssoppan och bestämmer mig för att den känslan ska petas in under en kommande middag hos en fiktiv karaktär.

Jag kan också gå en promenad i vinterkylan och få en massa kloka idéer när hjärnan syresätts på det där friska sättet som aldrig händer framför datorn. Idéer som så snart jag kommer hem antecknas på små lappar eller skrivs in ett dokument.

Eller så är det rent av så att en av mina vänner i något av våra trevliga samtal kommer på att hon känner någon som skulle passa fullkomligt förträffligt som intervjuperson i min kommande reportagebok och så börjar vi att prata om det istället för allt annat vi brukar dryfta.

Och varje gång jag berättar om boken Våra älskade orkade inte leva och säger att den släpps den 16 februari känner jag mig som en säljare i tjänst.

Ledig är jag liksom aldrig.

Om att vara synlig reporter

IMG_9073Under några intressanta och lärorika år på 1990-talet gick jag på Journalistprogrammet på JMG – Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Jag lärde mig massor av spännande saker som jag har nytta och användning för så gott som dagligen – vare sig jag arbetar eller är ledig.

När vi vid något tillfälle pratade om konsten att skriva längre reportage hade kursledaren plockat fram några reportage som vi fick läsa och diskutera. Det ena fick kritik av kursansvarige för att reportern var för synlig. Han tyckte att en bra reporter ska låta den intervjuade stå i fokus och inte själv breda ut sig.

Reportaget inleddes med hur journalisten begav sig till den person texten skulle handla om och just detta tyckte vår lärare var fullständigt förkastligt eftersom vi läsare vill läsa om den person det ska handla om, inte om den som skrivit. Jag grubblade lite över det där redan då och även två decennier senare finns tankarna på just det reportaget kvar hos mig. Hade kursledaren verkligen rätt?

Under arbetet med reportageboken Våra älskade orkade inte leva har jag tänkt på kursledarens ord väldigt många gånger. Och ändå har jag valt att göra exakt tvärtemot vad han rekommenderade. Jag har valt att vara väldigt synlig i reportagen och jag inleder dessutom varje möte med kapitlets huvudperson genom att berätta om hur jag tar mig dit.

Självklart är detta mycket väl genomtänkt, inte minst eftersom jag haft de gamla orden om att dölja sig själv ringande i öronen. Bakgrunden till mitt val är att jag vill bjuda in läsaren av boken att följa med mig på intervjun. Jag vill komma nära den jag intervjuar och jag vill att läsaren ska få känna samma sak och också komma nära. Då tycker jag att det passar utmärkt att etablera hur vi tillsammans tar oss till dagens intervjuperson per bil eller till fots genom ett somrigt svenskt landskap eller i grådaskigt duggregn.

Då var det ett lösryckt tidningsreportage som kritiserades, men i min bok blir greppet istället ett sätt att binda ihop de olika berättelserna. En vacker röd tråd som väver samman ett gripande öde med ett annat.

Och vi gör ju den här resan tillsammans – mina intervjupersoner, mina kommande läsare och jag.

PS. Som illustration till det här inlägget har jag valt en bild på mig där inte riktigt hela mitt ansikte syns utan göms lite bakom en fluffig halsduk och där solljuset som kommer utifrån luddar till det hela ytterligare. Allt för att ni inte ska tycka att jag breder ut mig alltför mycket, utan åtminstone håller mig lite, lite dold.

Om att nå nya läsare

Statistik jan 2015Den 11:e januari i år hade jag här och var sett att vi är ganska många som både skriver böcker och bloggar, så i en sluten grupp på Facebook frågade jag om andra skrivarsjälar var intresserade av att blogga hos varandra. Att gästblogga borde vara en bra grej för oss alla.

Gensvaret var stort och när jag nu kollar på statistiken är det fullständigt uppenbart att vi betyder en hel del för varandra. Gästbloggandet har verkligen fungerat!

Jag har bloggat hos många nya bekantskaper och de har bloggat hos mig. Vartenda inlägg har varit mycket intressant att läsa och förhoppningsvis når vi via bloggvärlden ett snäpp längre med våra böcker. För att vi skriver bra böcker är jag helt säker på.

Det gäller bara att sprida dem.

Provboken och ångesten

omslag_våra_älskade_framsidaI måndags var jag så nöjd och lycklig. Jag hade lunchmöte med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och vi gick till ett av mina absoluta favoritmatställen. Ja, ni vet. Jag har skrivit om denna ljuvliga dag.

Så fort jag fick boken i min hand var jag lyrisk. Jag tyckte att den var så otroligt vacker. Både i färg och form. Det fanns absolut ingenting alls att klaga på. När man håller sin bebis i famnen för första gången är ju livet toppen och bebisen är det vackraste och mest fulländande som någonsin funnits.

Men så är det ju som det är här i livet och i den konstnärliga processen. Osäkerheten kommer krypande…

Jag tyckte att ansiktet på framsidan av Våra älskade orkade inte leva var lite för långt till höger. Och var inte färgerna väl dunkla, trots allt? De såg ju ljusare ut på skärmen?

Inte blev läget bättre av att jag råkade se att andra omslag under veckan fick kritik. “Klassisk kiosklitteratur” och “hemmasnickrat standardomslag” var omdömen jag såg om två olika böcker. Vill man signalera klassisk kiosklitteratur med sin debutbok? Är det så är omdömet en ren komplimang, men jag lägger tyvärr en negativ värdering i det. Och hemmasnickrat är säkert okej bland vänner, men som författare har man nog högre ambitioner än så. Dessutom vill väl ingen ha ett standardomslag? Lite mer personlighet än så önskar man nog sin bebis.

Det blev verkligen inte bättre av att jag faktiskt tyckte om de båda omslagen. Båda var snygga, verkade passa innehållet och hade rent av kunnat få mig att köpa böckerna. Betyder det att jag saknar omdöme? Har jag dålig smak?

Suck. Jag tog kontakt med min kloka förläggare Annika och vi hade ett långt samtal. Hon sa att det inte var några problem att skjuta ansiktet lite åt vänster, så det kunde hon lätt fixa och i övrigt var väl vi båda nöjda med omslaget? Ja, svarade jag uppriktigt, jag tycker ju att det signalerar så mycket av det jag vill säga. Att det är lite dunkelt i verkligheten jämfört med på skärmen kanske rent av är positivt med tanke på att boken handlar om självmord?

IMG_8049_2Men tänk om det blir så att jag får kritik för att jag breder ut mig inom två områden? Både som författare och konstnär? Konstnär skulle jag i och för sig aldrig kalla mig, men jag har alltid tyckt om att teckna och måla även om det ofta är svårt att hinna med det.

Självporträttet här bredvid målade jag i akvarell 2008 och sedan gick åren ända till 2015 då jag bestämde mig för att måla en tavla med tre ugglor på. Så många år hinner passera när tiden inte räcker till.

Nu sitter jag här med hela själen utvikt och väntar på reaktioner och bedömningar. Att skriva så att andra kan läsa, även om det den här gången är en reportagebok och fokus ligger på de medverkande betydligt mer än på mig själv, är alltid utlämnande och den här gången visar jag dessutom offentligt upp en tavla som förvandlats till bokomslag.

Jantelagen gör sig påmind. Jag ska absolut inte tro att jag är någon. Nope, inte alls.

Det är inte konstigt att jag kämpar mot ångesten …

IMG_8924