För två dagar sedan skrev jag att jag hade valt vilken bild jag skulle ha på väggen i vår monter B04:73 på Bokmässan om några veckor. Nu råkar det dock vara så att jag är norra Europas allra veligaste person när det gäller ungefär allt som finns att ta ställning till, så bara för att jag tyckte en sak för ett par dagar sedan behöver det inte alls betyda att jag tycker samma sak nästa gång tanken dyker upp hos mig.

Jag tror faktiskt att jag ska välja en annan bild i den månghövdade bildserien min syster var snäll och tog på mig för några dagar sedan. Dessutom tror jag att jag ska välja ett filter med lite mildare toner. Jag tycker inte om att manipulera och fotoshoppa bilder egentligen, men jag gillar att dra lite i kontraster och jag tycker om när det ser mjukt och fint ut.

På den här nya bilden har jag dessutom bättre vinkel på ansiktet så det inte blir så mörkt. Och så lutar jag lite, utan att ha ändrat i efterhand. Det ser lite levande ut, tycker jag.

Filtret jag har här på bilden heter Antikt och passar väl bra för någon som är 47 år och fyller 48 på Bokmässans sista dag för i år? Lite antik kommer jag nog att känna mig bland alla yngre författarkollegor, men jag tröstar mig lite med att jag faktiskt bidrar till att dra ner medelåldern i vår monter. Där är jag näst yngst av oss sex som ställer ut. Slagen av en kollega som är åtta månader yngre.

Det är inte ofta jag är näst yngst längre.

PS. För den som inte vill bläddra bland blogginläggen är det dessa två bilder jag velar mellan just nu …

Den första jag valde:                                                                          Den jag tror jag vill ha nu:

Vi kommer att vara sex författare i vår monter B04:73 på Bokmässan i Göteborg och alla sex kommer att ha porträtt i A4-storlek uppsatta på väggen för att skapa lite hemtrevnad och visa vilka som hör hemma i montern även om man råkar vara iväg på lunch eller så. Jag tycker att det är en väldigt trevlig idé. Särskilt när det gäller de andra författarna. Det är värre när det gäller mig själv.

Ett av mina största intressen i livet är fotografering och jag tar oerhört många bilder hela tiden. Två veckor i Grekland i somras resulterade i över 1 460 bilder och då har vi ändå varit där sex år i rad, så många bilder är redan tagna, så att säga. Mina barn har vuxit upp med en kameralins mot ansiktet nästan konstant och innan jag började fotografera digitalt gick halva föräldrapengen åt till att lösa ut alla fantastiska bilder jag tagit på mina bedårande bebisar.

Jag älskar att vara bakom kameran och tar alla författarporträtt för Grim förlag. Även mina vänner ber mig emellanåt att ta porträttbilder på dem när de ska söka nya jobb eller uppdatera sina hemsidor.

Men så är det ju det här med att jag inte alltid får vara bakom kameran utan måste vara framför. Det är inte alls lika roligt. Igår var min syster så snäll att hon kom hem till mig och hjälpte mig att ta nya bilder inför Bokmässan. Jag hade sett ut två olika platser i trädgården som vi kunde ta bilderna på för där var ljuset bäst.

Jag vill självklart se snygg ut på bilderna, för det vill ju alla, men ännu viktigare är det att det känns att det är JAG på bilden. Jag ser inte ett fotografi enbart som ett foto utan som en spegelbild av själen och då är det viktigt att bilden känns äkta och sann så man får en känsla av mig som person.

Då är kläderna en viktig del av bilden. Jag klär mig ofta i glada färger och tvekar inte inför att sätta på mig en glitterkjol en alldeles vanlig dag på jobbet. På bild kan detta dock bli lite mycket, även om jag trivs så IRL. Därför valde jag en svart enkel tröja som bas igår och adderade en cerise sjal. Det tycker jag blir en lagom kompromiss.

Mitt hår är en väldigt stor del av mitt utseende och jag beskrivs ofta som “hon med det lockiga håret, du vet”. Det ser lite olika ut från dag till dag och är det blåsigt kan det bli hur tokigt som helst. Men igår var det lugnt och stilla här hemma, så det var en bra dag för mitt burr.

Jag sa till syrran att smattra på med kameran för jag vet att man måste ta ganska många bilder för att få en eller ett par som funkar riktigt bra och hon lydig och gjorde som jag sa. Dessutom rättade hon till sjalen lite då och då för den åkte lite hit och dit när jag rörde mig.

Efter att ha matat in ett par hundra bilder i datorn och kikat noga på var och en valde jag den som syns i inlägget. Färgglad med mycket hår och ändå rätt seriös, hoppas jag. Hoppas den funkar tillsammans med de andra fem bilderna på kollegorna.

Välkomna till monter B04:73 för att se alla bilderna och oss författare IRL!

Just nu har jag en sommarkampanj på reportageboken Våra älskade orkade inte leva. På bokens Facebooksida finns kampanjen i sin helhet och jag kopierar den även här, så även ni, mina kära bloggläsare, får möjlighet att köpa boken till specialpris!

SOMMARPRIS ENDAST 130 KRONOR INKL PORTO!

Är du intresserad av människors liv och öden? Eller känner du någon som tagit sitt liv? Då är reportageboken ”Våra älskade orkade inte leva” perfekt för dig.

Tio personer med nära erfarenhet av självmord intervjuas i djupa och gripande samtal med utgångspunkt från en speciell känsla de upplevt.

“Våra älskade orkade inte leva” kan vara årets viktigaste bok och det här är några citat ur boken:

”SKAMMEN har varit fruktansvärd och jag har fått bära den offentligt i många år. En trippelskam dessutom, eftersom tre familjemedlemmar tog livet av sig. Först min storebror, sedan min mormor och slutligen, som kronan på verket, min mamma.”

syster, barnbarn och dotter

”Jag har känt en oerhörd SKULD. Om man har ett barn som inte orkar leva, vilken rutten och dålig förälder är man inte då? Skulden är så stor att den kan döda.”

mamma

”Jag kände LÄTTNAD när mamma slutligen lyckades ta sitt liv, för när hon tog sitt kunde jag börja leva mitt.”

dotter

”När min syster tog sitt liv ett år efter min mammas självmord blev jag vansinnig. Jag kände en enorm VREDE. Inte minst för min dotters skull som drabbades oerhört hårt och mådde fruktansvärt dåligt.”

son och bror

”Jag har full FÖRSTÅELSE för att min pappa tog sitt liv. Jag har själv mått fruktansvärt dåligt och vet hur det känns att vara djupt deprimerad. Mina egna upplevelser gör att jag ser självmord som ett sätt att dö. Precis som man kan dö av cancer.”

son

Jag har tidigare berättat att min reportagebok Våra älskade orkade inte leva kommer att finnas till försäljning på vårens AVTRYCK i Färjenäs på Hisingen nästa helg och nu kan jag avslöja att böckerna redan är på plats. Det var härligt att få träffa den kreativa och ambitiösa keramikern Ulrica Elmberg igen och hon var som vanligt så vacker i sitt arbetsförkläde när hon välkomnade mig i dörren till sin över hundra år gamla lokal.

Vi pratade lite om vad vad jag skulle sätta för pris på boken och efter att ha diskuterat med både min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och Ulrica bestämde vi oss för att ha ett riktigt kanonerbjudande. Det är trots allt en mässa där ett tjugotal skickliga hantverkare deltar (jag är så glad över att Ulrica ser skrivande som ett hantverk för det är det verkligen och med sitt målade omslag smälter Våra älskade orkade inte leva in perfekt i mixen) och ett lockande mässpris måste man ha i dessa lägen. Alla gillar ju att fynda på mässor!

På Bokus kostar Våra älskade orkade inte leva 184 kronor och på Adlibris 186 kronor, men nästa helg kan ni köpa boken till det facila priset av 140 kronor. Det går dessutom utmärkt att få den signerad av mig. Jag kommer nämligen att finnas på plats på söndag mellan klockan 13.30 och 15.00 då hantverkshelgen är över. De som köper boken innan dess kan lämna kvar den hos Ulrica, så signerar jag den när jag dyker upp.

Varmt välkomna att inspireras av vackra saker, hitta praktiska prylar och pynta ert hem. Och köpa en bok ni aldrig glömmer, såklart!

Idag är det tre år sedan min älskade storebror lämnade oss. Under arbetet med reportageboken Våra älskade orkade inte leva har jag tänkt på honom oändligt många gånger. Visserligen omkom han i en trafikolycka, så han tog inte sitt liv, men jag känner ändå igen mig så väl i mina intervjupersoners känslor och erfarenheter.

Jag har också varit förtvivlad och chockad. Vägrat tro på att han verkligen är död. På riktigt – för alltid? Död? Han som funnits i hela mitt liv! Jag har varit arg och förbannat livets orättvisa. Gråtit många tårar. Och kanske framför allt ställt mig frågan “Varför?”. Varför just han? Varför just då? Varför kom den där pick upen just i den kurvan som min bror kom i? Varför kom inte min bror tio sekunder senare?

Jag vet en del om sorg och smärta. Jag vet också en hel del om saknad – en saknad som aldrig går över eftersom min storebror inte kan ersättas med någon annan. Jag vet alltför väl vad ett dödsfall gör med en familj och hur mycket man påverkas på djupet. Livet blir aldrig någonsin detsamma igen.

Min smärtsamma erfarenhet var varit betydelsefull för mig i mitt arbete med Våra älskade orkade inte leva, för den har gjort att jag kunnat känna igen mycket av det som mina intervjupersoner berättar om och den har också gjort att de har förstått att jag inte levt ett skyddat liv långt bort från livets hårda verklighet. Kanske är det lättare att öppna sitt hjärta då.

Vilken dag som helst kan vara tung och jobbig och jag vet aldrig när tårarna ska trilla, men en årsdag är alltid extra tuff. Som en födelsedag fast tvärtom. Man blir så brutalt påmind.

Och det gör obeskrivligt ont.

Idag gästbloggar jag hos Eva Ullerud och berättar lite om hur det är att skriva olika typer av böcker. Jag har rört mig i flera genrer; roman, handbok och reportagebok. Kika gärna in i Evas skrivarlya och läs mer om hur reportageboken Våra älskade orkade inte leva växte fram.

Tack, Eva, för att jag fick hälsa på hos dig!

Jag har dragit igång ett gästbloggsprojekt och det innebär att jag och andra författare kommer att gästblogga hos varandra i några veckor framöver. Idag har jag skrivit lite om hur mina intervjuer gick till under arbetet med Våra älskade orkade inte leva hos Lotta Modin. Tack så mycket, Lotta, för att jag fick hälsa på hos dig!

Redan när jag började fundera på att skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva hade jag det formmässiga upplägget helt klart för mig. Jag ville ha djupa och långa intervjuer med nära anhöriga till människor som tagit sitt liv.

Det skulle finnas utrymme att berätta hela historien – inte bara nudda vid ytan, som det så ofta handlar om i den nyhetsvärld jag arbetat i som journalist. I en bok finns det gott om plats och den kan man dessutom återvända till på ett helt annat sätt än man kan göra till en tidningsartikel eller ett radio- eller tv-inslag.

Jag ville att alla avsnitt skulle börja på en högersida och där skulle de intervjuade presenteras med namn, ålder, bostadsort och yrke, så att man snabbt får en liten bild av vem man kommer att få läsa om. Denna information ville jag placera mitt på sidan, som en faktaruta utan själva rutan.

Överst ville jag ha ett kärnfullt citat, som avslöjar vilken specifik känsla just den aktuella intervjupersonen symboliserar. Alla drabbade har naturligtvis en mängd olika känslor, men jag ville renodla i just citatet och låta en känsla, satt i fet stil, komma fram lite extra för varje person. Citatet skulle vara i lite större stil än övriga texten, så det fick drag av en rubrik. När min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag satte inlagan gjorde hon ett stort ljusgrått citattecken som botten till citatet och det tyckte jag blev väldigt tjusigt.

Längst ner på sidan skulle ingressen ligga. Den inledning som skulle bli kilen in i berättelsen.

Själva reportaget skulle sedan börja på nästa högersida. Där ville jag börja med att jag beger mig till intervjupersonen. Det kan verka egocentriskt att inleda med sig själv, men jag ville bjuda in läsaren att följa med på resan och det tyckte jag att jag gjorde bäst genom att placera oss i tid och rum.

När jag nu suttit med den färdiga pdf-filen och granskat boken under lupp måste jag säga att det blev precis så bra som jag hade hoppats på. Det är både lättöverskådligt och grafiskt snyggt, tycker jag.

Sidorna känns, det svåra ämnet till trots, luftiga och i varje reportage varvas både citat och löpande text på ett sätt som gör att texterna är lätta att läsa. Även om boken kan locka till tårar, det gör den fortfarande på mig, är den inte tung eller svårläst på det klassiska sättet. Tvärtom har jag varit mån om att den ska vara lättillgänglig och lättläst, eftersom så många varje år drabbas av att en älskad person tar sitt liv.

Då behövs en bok man faktiskt orkar läsa.

Äntligen rullar vardagen igång igen efter alla trevliga helger. Jag har mest tillbringat de så kallade ledigheterna, som i mitt fall inte alls bestod av ledigheter utan riktigt viktigt och roligt arbete, med att korrekturläsa Våra älskade orkade inte leva och det har varit ett både intensivt och givande arbete. Reportagen är väldigt gripande och fast jag läst dem så många gånger och så väl vet vad de handlar om blir jag faktiskt tårögd ibland ändå. Det känns fint.

Igår hade jag det sista samtalet med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag inför att hon idag skickat boken för provtryck. Vi gick noggrant igenom de sista korrigeringarna tillsammans och vi läste baksidestexten ett par gånger extra också.

Om bara några dagar kommer vi att få ett provtryck från tryckeriet Scandinavian Book i Danmark och det ska bli så oerhört spännande.

Så här kommer hela det färdiga omslaget att se ut. Boken kommer att tryckas i danskt band, som är mitt favoritformat, och det kommer att finnas flikar som ger boken extra stadga. Där är det perfekt att skriva lite kort information om mig som författare och även lägga in en bild, så man får ett litet hum om personen bakom boken.

Jag hoppas att boken ska sticka ut lite med sitt målade omslag, för omslaget är trots allt en väldigt viktig del när det gäller att fånga potentiella läsares uppmärksamhet och det här är en bok som är värd uppmärksamhet. För mina fantastiska och generösa intervjupersoners skull.

De har viktiga saker att berätta om hur det är att vara anhörig till någon älskad som tagit sitt liv.