När mörkret viker undan för livet

omslag_NM_framsidaÄntligen avslöjar jag vad den nya reportageboken handlar om och hur omslaget ser ut. Hurra!!!

Det har varit svårt att hålla allt hemligt under så lång tid, men jag ville inte säga något innan jag var helt säker på att det verkligen skulle bli en bok. Dessutom ville jag inte att någon skulle norpa idén och hinna före.

Nu är boken så långt gången att den ska ska in på tryckeriet om bara någon vecka och då känns det okej att våga avslöja det spännande innehållet, även om den inte släpps officiellt förrän 10 september på Grim förlag. Datumet är mycket noga valt för det är den internationella suicidpreventiva dagen och då passar det utmärkt med en bok som handlar om hur självmord kan förhindras och hur man som suicidal kan finna en väg till ett friskare och bättre liv.

Som ni säkert förstått vid det här laget fortsätter jag alltså på temat självmord även i den kommande reportageboken. I Våra älskade orkade inte leva, som kom förra året, intervjuade jag åtta nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. Denna gång intervjuar jag åtta personer som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att ta sitt liv. Dessutom intervjuar jag två personer som ägnar sitt yrkesliv åt suicidprevention; en professor och en psykiatrisjuksköterska.

Precis som förra gången gången medverkar samtliga öppet med sitt namn för att visa att vi vågar prata om någon av de allra svåraste som finns; att livet ibland är så svårt och tungt att den enda utvägen verkar vara att ta sitt liv. Genom att lyfta ämnet hjälper vi till att bryta vi det tabu som finns kring psykisk ohälsa, självmord och självmordsförsök.

Under arbetet med boken har jag träffat på fantastiska människor och alla har delat med sig av sina tankar, erfarenheter och känslor på ett otroligt öppet och fint sätt. Jag är så tacksam över att de låtit mig förvalta deras gripande historier och jag hoppas att de framtida läsarna ska bli lika berörda som jag har blivit.

IMG_0504Även denna gång har jag målat omslaget själv och jag har gjort det i samma stil som det förra för att man som läsare ska känna att böckerna hör ihop. Jag ser böckerna som två systrar och snart är det alltså dags för lillasyster att se dagens ljus. Det har varit en lång och dramatisk graviditet, som det så ofta är när det gäller bokutgivning, men nu känns det skönt att snart få det underbara resultatet i famnen.

Det var svårt att komma på en bra titel den här gången. Efter att ha haft ett femtiotal förslag föll dock valet till slut på den lite poetiska och tankeväckande titeln När mörkret viker undan för livet. Den säger precis vad det handlar om.

Nu ser jag fram emot era reaktioner. Vad säger ni? Blir ni nyfikna på att läsa När mörkret viker undan för livet? Hoppas det!

Jag avslutar detta spännande blogginlägg med att presentera baksidestexten:

Varje år försöker ungefär 15 000 personer ta sitt liv i Sverige. Forskare menar dessutom att det kan vara så många som 100 000 som bär på självmordstankar. Vi måste våga prata om det för att få till en förändring. Och det behöver ske nu.

I den här boken delar människor som funderat på att avsluta sitt liv eller försökt att göra det en eller flera gånger generöst med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter. De berättar sina personliga historier för att vara till stöd för andra i samma situation och för att bryta det tabu som finns kring psykisk ohälsa. De visar att det går att ta sig genom mörkret. Även om vägen mot en ljusare tillvaro varierar för olika individer.

Även två personer som ägnar sitt yrkesliv åt suicidprevention intervjuas, en professor och en psykiatrisjuksköterska.

När mörkret viker undan för livet är en bok för alla som någon gång känt att de inte orkar leva längre. Och för alla som är intresserade av sina medmänniskor och deras liv.

Joanna Björkqvist är journalist och författare. När mörkret viker undan för livet är hennes femte bok.

Ny författarbild till kommande boken

IMG_2735Jag vill gärna ha en bild på mig på den bakre fliken på mina böcker, för jag tycker själv att det är roligt att se hur en författare jag läser en bok av ser ut. Vissa är ju så kända att en bild egentligen inte behövs, för som läsare vet man ändå hur hen ser ut, men även då tycker jag att det är trevligt med en bild, för jag tänker att den signalerar något som passar till just den bok som jag håller i handen.

Idag var det hög tid för mig att ta en bild till min kommande reportagebok för om bara ett par, tre veckor går den iväg till tryckeriet. Jag har väntat in i det sista av flera skäl. Det första är att jag vill att den ska vara så aktuell som möjligt. Inte för att jag tror att mitt utseende kommer att förändras direkt drastiskt på några få veckor, men som gammal nyhetsjournalist finns alltid det där med aktualiteten med.

Ett annat skäl är att jag gärna ville ha lite solbränna, för jag har varit så rysligt blek under vintermånaderna och boken kommer trots allt ut efter sommaren. Då vill jag inte att det ska se ut som om jag suttit inne vid datorn precis hela tiden sommaren och snarare antagit en blåaktig nyans än en ljusbrun.

Slutligen hängde det på håret. Bokstavligt talat. Dels ville jag inte ha någon gräslig utväxt så jag var tvungen att ha varit hos frisören hyfsat nyligen och dels är min naturliga lockar olika från dag till dag. Ibland är de hyfsade och ser rätt prydliga ut tros sin bångstyrighet, men ibland är de enbart trolliknande. Idag tyckte jag de verkade tämligen vänligt inställda, så jag ville gärna passa på.

Vädret är en väsentlig parameter när bilder ska tas, inte minst porträttbilder. Det ska helst inte vara direkt solljus för då blir skuggorna så skarpa och det är lätt att ögonpartiet påminner om en tvättbjörn.Det ska heller inte blåsa, för hår i kastvindar kan vara roligt, men speciellt seriöst eller tjusigt är det sällan.

Idag var det strålande sol. Men åtminstone vindstilla. Alltid något. Vid tiotiden på förmiddagen tog jag mig en tur i trädgården för att hitta lite skugga där vi kunde ta bilden. Vi har sågat ner nästan alla träd på tomten, men ett par har vi kvar och där tänkte jag att det kunde passa att ta några bilder.

Min snälle fjortonårige son ställde upp som fotograf och enligt tydliga instruktioner ställde han sig lite här och lite där medan jag poserade för glatta (nåja, jag försökte i alla fall att inte se alltför plågad ut) livet. Han knäppte bild efter bild.

Spänningen var stor när jag gick in till datorn för att kika på hur de blev. Jag laddade in dem och klickade sedan fram en efter en. Och de var faktiskt inte så dumma. Flera var helt okej rent av. Några tyckte jag till och med var fina. Jag som alltid hellre står bakom kameran var plötsligt rätt nöjd.

Så efter en stund velande bestämde jag mig för en som jag genast skickade till min förläggare Annika Bengtsson som är den som formger omslaget rent formellt, även om vi diskuterar tusentals gånger hur det ska se ut. Glädjen var stor när även Annika tyckte att bilden var fin.

Nu är det inte mycket kvar innan boken är klar och kommer ut på Grim förlag. Jag ser så mycket fram emot att få berätta vad den handlar om och också få visa omslaget. Det kommer jag att göra om bara ett par veckor, så håll ut. Men idag är jag glad över min författarbild. Det känns bra att den är klar och förmodligen blir det den jag kommer att ha på Bokmässan i Göteborg till hösten också.

Så lätt är det inte att få en författarbild man gillar så jag tror jag kör på denna hela året.

Hoppas ni tycker den är fin!

 

Vårens förlagsmöte

IMG_4197En av de allra bästa sakerna med att höra till ett förlag är att man får ha förlagsmöte då och då. Ibland innebär det ett lunchmöte på ett par timmar, men varje vår träffas min kära förläggare Annika Bengtsson och jag redan vid lunch och pratar sedan om allt möjligt som har med böcker och verksamheten inom förlaget att göra ända fram till midnatt.

Det låter måhända märkligt att det kan finnas så mycket att prata om, för Grim förlag är ju inte landets allra största förlag, men jag kan utan överdrift säga att vi inte saknar samtalsämnen. För oavsett storlek drivs ju Grim lika seriöst som vilket annat företag som helst och då finns det punkter som behöver avhandlas.

Vi pratade bland annat om Bokmässan som vi ska vara med på igen och det ser vi redan fram emot väldigt mycket. Och vi skålade som vanligt för vårt fina samarbete.

Men annars var det störst fokus på min kommande reportagebok. Det kan tyckas vara gott om tid än eftersom den släpps i början av september, men faktum är att det är hög tid att smida planer redan nu. Inte minst när det gäller marknadsföringen. Om man ska ha en chans att komma med i veckotidningar och magasin är det nu man ska knyta kontakter, för pressläggningen är lång och redaktionen måste ha framförhållning.

Det där med marknadsföringen är också ett väldigt speciellt i mitt fall eftersom jag fortfarande är så förtegen när det kommer till bokens innehåll. Det enda jag sagt hittills är att det blir en mycket berörande bok med idel intressanta reportage där människor generöst delar med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor. Det kan verka tokigt att vara så tystlåten, särskilt som jag är en väldigt babblig typ egentligen, men i det har fallet väljer jag att suga lite på karamellen.

Jag kan i alla fall säga att denna bokkaramell smakar både salt och sött. Viss beska och syra finns också. Smaken i övrigt är både fyllig och djup. Den är lättsmält, men bjuder ändå på ett visst tuggmotstånd. Och kvar när karamellen absorberats av såväl mun som mage är ett extrakilo eller två. Men inte på kroppen, utan på själen.

Innehållet dröjer sig nämligen kvar i medvetandet under lång tid.

Fin artikel i Seniorliv

IMG_4099När Claes Jenninger, Ulrika Jannert Kallenberg och jag föreläste på Dalheimers hus den 7 mars var en reporter från tidningen Seniorliv på plats. Seniorliv är ett livsstilsmagasin för seniorer i Örgryte- Härlanda och kommer ut fyra-fem gånger per år.

Ett par veckor efter föreläsningen fick jag mejl om att en artikel var på gång och också frågan om de fick använda den bild jag själv använt i blogginlägget där alla våra tre böcker fanns med. Självklart fick de det – bara roligt om den sprids.

Idag kom tidningen i brevlådan. Så trevligt!

Jag tycker att det blev en väldigt fin artikel och är glad för varje gång det skrivs om våra böcker. Alla tre är böcker jag egentligen önskar aldrig hade behövt skrivas, men nu är det istället så att de verkligen behövs eftersom världen ser ut som den gör och då förtjänar de all den uppmärksamhet de kan få.

IMG_4100Nästa vecka ska jag och min förläggare och redaktör Annika Bengtsson på Grim förlag ha förlagsmöte inför slutfasen av arbetet med min kommande reportagebok. Just nu sitter jag med de allra sista reportagen och det känns fantastiskt att jag med ytterst stor sannolikhet kommer att hålla den deadline som vi satt vid midsommar. Sedan kommer hela manuset att korrekturläsas innan det är dags att skicka det tillsammans med omslaget till tryckeriet för provtryck. Så småningom kommer boken att vara klar att släppas i början av september.

Jag ser redan fram emot det!

Releasemingel i solskenet

IMG_3929Idag var det äntligen dags för min kära förläggare och goda vän Annika BengtssonGrim förlag att ha releasemingel för sin litterära bagatell Kvinnor, vin och vänner. Det är Annika själv som vill kalla den charmiga romanen om vad som kan hända under fem dagar på folkhögskolan Fridhem en litterär bagatell, men de flesta skulle nog helt enkelt stoppa in historien i feel good-hyllan.

Som redaktör för romanen har jag haft den stora äran och förmånen att få följa med på hela den härliga resan från tanke till färdig bok. Extra roligt har det varit att Annika valt att låta tre spännande karaktärer från tre av sina tidigare böcker mötas denna ljuva sommarvecka utan för Landskrona. Vilken grej! När Annika berättade om sin idé blev jag så glad att jag skuttade upp från fåtöljen där jag satt och kramade henne. Vilken briljant idé! Jag som undrat så vad som hände med dem när sista bladet var läst.

IMG_3924Carina, från Snökupan, har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta och Boel, från Mellan raderna, önskar jag verkligen ett härligt liv efter separationen från sin trista make. Caroline, från Sorgbägare, var verkligen på väg senast vi möttes, så vart hon skulle ta vägen var mycket intressant.

I strålande solsken var det så dags för releasemingel och det tog inte lång stund innan Annika fick lämna signeringsbordet, för att hämta fler böcker att skriva i. Somliga gäster köpte tre böcker och de var tänkta som presenter till vänner inför sommaren. Och det måste jag säga är en utmärkt tanke, för Kvinnor, vin och vänner är en bok som delvis är skriven i hammocken under soliga och sköna dagar och definitivt ska läsas i hängmattan eller i en solstol i sällskap av ett glas vin medan fåglarna kvittrar och livet är så där underbart som det bara kan vara på sommaren.

Grattis, Annika, idag firar vi din härliga, roliga, glada, vindränkta, finurliga och varma roman Kvinnor, vin och vänner!

IMG_3927

Föreläsning 20 april – fri entré

IMG_2504Just nu är jag inne i en extremt intensiv arbetsperiod eftersom jag närmar mig deadline för min andra, fortfarande lite hemliga, reportagebok som släpps i september. Fortfarande är inte alla intervjuer gjorda, men de är i alla fall inbokade och det känns bra.

Men jag skriver inte enbart, utan jag föreläser också. Om exakt en vecka är det dags för Författarkväll igen och det ser jag fram emot.

Onsdag den 20 april kommer Ulrika Jannert Kallenberg och jag att prata om självmord utifrån våra respektive böcker Döden ingen talar om och Våra älskade orkade inte leva. på biblioteket i Frölunda kulturhus klockan 19.00. Ingen föranmälan krävs och det är fri entré, så vi hoppas att många kommer och att det blir en givande kväll för alla parter.

Det kommer också finnas möjlighet att köpa våra böcker till specialpris under kvällen.

Vi vill visa att vi vågar tala om något så svårt som suicid och det behövs för att bryta det tabu som fortfarande finns.

Varmt välkommen att göra detsamma!

Lyckad föreläsning på Dalheimers hus

IMG_1903_2Föreläsningen på temat Självmord – döden igen talar omDalheimers hus i Göteborg igår kändes väldigt lyckad. Ulrika Jannert Kallenberg, Claes Jenninger och jag var inbjuda för att utifrån våra olika synvinklar tala om det svåra och fortfarande tabubelagda ämnet självmord. Vi har alla tre skrivit varsin bok som berör ämnet och våra respektive böcker var därför något av en utgångspunkt.

Ulrikas bok Döden ingen talar om handlar om hur det var för henne att växa upp i skuggan av sin pappas suicid. När han tog sitt liv när Ulrika var fyra år upphörde han att existera. Ingen talade om varken hans liv eller hans död och på en kyrkogård på Öland fanns en omärkt grav. Ulrika berättar om hur tystnaden som präglade hela hennes uppväxt har satt djupa spår i henne även som vuxen.

Claes bok En skola fri från mobbning – kunskap, inspiration, tips och råd till föräldrar, lärare och alla som vill förändra tar sin utgångspunkt i det faktum att författarens son Måns tog sitt liv vid 13 års ålder efter flera år av svår mobbning. Claes har själv arbetat i skolans värld i 30 år och med sin bok vill han förändra de strukturer som leder till att ett femtiotal unga tar sitt liv varje år för att de varit så svårt utsatta under sin skoltid.

Min egen reportagebok Våra älskade orkade inte leva, där jag intervjuar åtta nära anhöriga till en, två eller till och med tre familjemedlemmar som tagit sitt liv samt två personer som i sina yrkesroller kommer i kontakt med både de suicidala och de anhöriga – en psykoterapeut och en präst – skiljer sig från de övriga två böckerna i och med att jag ser det hela lite utifrån eftersom jag själv inte haft någon nära anhörig som tagit sitt liv.

Jag tycker att alla tre böckerna tillsammans utgjorde en fin helhet och även vi författare passade bra ihop med våra olika erfarenheter och kunde genom dessa ge en bred bild av självmord och de effekter det får.

Dagens moderator Gillis Edman, som arbetat som begravningsentreprenör i fyrtio år, kompletterade sällskapet så den författande treklövern blev en empatisk fyrklöver. Med sin erfarenhet av att möta människor i sorg och alla de kloka och varma ord han bjöd på under dagen skapades en atmosfär som bjöd in till nära och öppna samtal.

Även Malin Lönegren Mikulic, verksamhetsledare på Folkuniversitetet, hade en viktig roll under eftermiddagen då hon dels välkomnade publiken, men framför allt såg till att mikrofonen nådde de åhörare som ville ställa frågor till oss i panelen. Det blev ett intensivt uppdrag, för frågorna blev många och det gladde oss mycket.

Den första föreläsningen var mellan klockan 13 och 16 och riktade sig företrädesvis till personer som genom sitt yrke kommer i kontakt med både suicidala människor och deras anhöriga. Den stora publiken bestod av allt från gymnasieelever och vårdpersonal till poliser och terapeuter och vi i panelen turades om att svara på frågor och berätta om våra erfarenheter och tankar. De tre timmarna sprang iväg och både i pausen och efteråt såg vi till att mingla bland gästerna så de skulle kunna prata med oss personligen, om de vill det, och dessutom kunna köpa någon av våra böcker, om de var intresserade av det.

Till kvällens föreläsning mellan klockan 18 och 20 kom mestadels anhöriga, men även människor som arbetar med ungdomar som visar tecken på att må dåligt, fanns på plats. På kvällsföreläsningen kom inte lika många personer så då hade vi bytt till en mindre lokal och det kändes perfekt. Det blev ett nära samtal som spontant fortsatte en dryg halvtimme efter föreläsningens slut och vi hoppas så att våra ord kan ha hjälpt någon på vägen denna afton för vi blev själv väldigt berörda av det vi fick höra.

Ett varmt tack till alla er som kom igår och gjorde att föreläsningarna blev så bra och öppna som de blev – utan er hade det blivit annorlunda. Det är tillsammans vi gör skillnad.

Ett stort tack även till Thomas Kollberg, konferens- och kulturansvarig på Dalheimers hus, för att du bjöd in oss att föreläsa kring detta viktiga ämne. Tillsammans har vi visat att vi vågar tala om något av det allra svåraste som finns och genom det hjälps vi åt att bryta det tabu som finns kring psykisk ohälsa.

Det är ett viktigt uppdrag, så återigen; TACK till alla för igår. Vi föreläsare gör gärna om det!

 

 

Finland nästa!

IMG_3168För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av tidningen Kyrkpressen som utkommer i vårt östra grannland Finland. Det är lite besvärligt för mig att komma över ett nummer, men journalisten Christa Mickelsson som skrivit artikeln var snäll nog att skicka mig en pdf, så jag fick se hur allt blev. Jag fick ett helt uppslag och det känns jätteroligt.

Texten ligger på ena sidan och sedan en bild på mig på hela den högra sidan. Det ser väldigt tjusigt ut och artikeln är dessutom bra skriven. Jag visar bara en bit av den här, men det får duga som illustration.

Jag misstänkte att artikeln publicerats när min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag berättade att det kommit in flera beställningar från just Finland av Våra älskade orkade inte leva.

Mycket glädjande att boken når utanför landets gränser!

Närmare dig – med på årets bokrea

Närmare dig - reaIdag börjar årets stora, härliga bokrea och i år är min roman Närmare dig utvald att vara med – hurra! Jag hoppas att den hittar många nya läsare, för det är den värd, tycker jag. Den går självklart att köpa i det härliga formatet storpocket både på Adlibris och Bokus och min förläggare Annika Bengtsson har redan lämnat rapporter om förhandsbeställningar som kommit in till Grim förlag, så vi hoppas på rekordförsäljning. Igen. Så klart vi gör det!

Det är nämligen inte enbart min roman som är representerad på årets rea utan även Kråkprinsessan, Glömskelunden och Sorgbägare av Annika själv samt Bara business av Björn Jutendahl. Fem riktigt bra böcker till galet låga priser. Fast jag redan har läst alla och har dem hemma i bokhyllan funderar jag på att beställa åtminstone ett par av varje. Jag vet ju hur bra de är och hur mycket de skulle uppskattas som present – istället för en blomma eller en flaska vin, ni vet.

Tjohoo för årets grymma bokrea!