Idag gästbloggar jag om känslor hos Sverker Snidare. Hela min kommande reportagebok Våra älskade orkade inte leva är fylld av olika känslor som hjälplöshet, vrede, hämndlystnad, skam, skuld eller till och med lättnad. Dessa känslor uppstod hos de anhöriga när en älskad person tog sitt liv och utgör stommen i boken.
Läs mer på Sverker Snidares blogg!
Tack så mycket, Sverker, för att jag fick hälsa på hos dig!
Som journalist har jag varit mer van vid att ta emot pressmeddelanden än att skicka dem. Som nyhetsreporter på Sveriges Television jobbade jag ibland morgonskift och då ingick det att vittja faxen (jojo, det var innan mejlens tid) för att se vad som hänt under natten. Ofta brukade det gå ganska snabbt att kika igenom högen, för det krävdes oftast en lokal vinkel för oss på redaktionen i Karlstad för att vi skulle göra något reportage.
Ett pressmeddelande som låg där vid faxen en tidig morgon minns jag särskilt väl för det stack verkligen ut från mängden. Det kom från dåvarande skolminister Ylva Johansson och dåvarande finansminister Erik Åsbrink och de bekräftade att de var kära i varandra. Vi på redaktionen hade inte hört de rykten som tydligen cirkulerade i huvudstaden och tyckte att det var otroligt kul att få ett pressmeddelande om att två ministrar förälskat sig i varandra. Detta var 23 september 1998, men jag minns det som igår.
Idag sitter både jag och min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och skickar pressmeddelanden om att Våra älskade orkade inte leva är på gång. Redan en månad innan boken släpps blev jag intervjuad av Kungsbacka-Posten, men jag hoppas förstås på större spridning än så, för det är reportageboken värd.
För de anhörigas skull. Deras berättelser berör.
Så kom den då – den magiska dagen då jag skulle få hålla provboken av Våra älskade orkade inte leva i min hand. Min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och jag träffades på Storgatan 1 i Kungsbacka för att äta lunch tillsammans, överlämna boken och planera inför framtiden.
Spänningen var stor, trots att Annika redan meddelat att provboken såg fin ut. Det var väldigt pirrigt när hon äntligen överlämnade den, det erkännes. Men den var faktiskt väldigt fin. Färgerna var som jag hoppats på och texten på baksidan var mycket läsbar, trots att bakgrunden inte är enfärgad. Jag kunde andas ut och njuta av den fantastiska och rikliga lunchen.
Efteråt åkte vi hem till mig och gjorde en lista på allt vi behöver göra medan boken nu slutgiltigt trycks. Om det var någon som trodde att man kunde luta sig tillbaka bara för att ens manus befinner sig på tryckeriet vill jag gärna ta er ur den villfarelsen. Nänä, det är nu det börjar på riktigt.
Nu ska ju boken marknadsföras och säljas.
Idag gästbloggar jag hos Eva Ludvigsen. Där berättar jag lite om bokutgivningsprocessen och hur den har varit för mig under mina författarår. Jag började som egenutgivare, sedan blev jag samarbetspartner och numera är jag antagen hos ett förlag.
Eva gästbloggade hos mig på bokcirkel.se och hennes intressanta inlägg om sina böcker kan ni läsa här.
Tusen tack, Eva, för att jag fick hälsa på hos dig och för att du ville hälsa på hos mig!
Idag har jag fått förmånen att blogga hos Eva Holmquist. Vi träffades under Bokmässan i Göteborg 2012 och jag har även intervjuat Eva inför boken Förverkliga din bokdröm, där hon medverkar. Hälsa gärna på hos henne. Eva skriver själv skönlitterärt och ville att jag skulle skriva något om hur det är att skriva i så olika genrer som jag gör.
Tusen tack, Eva, för att jag fick hälsa på hos dig!
Idag breder jag ut mig rejält i Kungsbacka-Posten, som jag var krönikör i under drygt sju års tid. Reportern Emma Hellström var hemma hos mig i måndags för att intervjua mig angående min kommande reportagebok Våra älskade orkade inte leva som släpps på Grim förlag den 16 februari 2015.
Resultatet kom i dagens tidning. Det blev en mycket varm och fin artikel, tycker jag. Precis som det brukar bli när Emma skriver. Hon tog bilder både inomhus och utomhus och båda varianterna kom med, den ena på framsidan och den andra inuti tidningen. I bakgrunden på inomhusbilden syns en tavla med tre färgglada ugglor på och den målade jag för ett par veckor sedan, men eftersom vi nyligen har flyttat in i vårt hus har vi inte riktigt bestämt var vi vill ha tavlorna ännu, så den får nöja sig med att stå på kanten på soffan. 
På kanten ryms även några utvalda böcker. Min senaste roman Närmare dig har inte tittat fram sedan flytten, utan den befinner sig någonstans i källaren och jag kunde faktiskt inte hitta den när Emma var här. Istället fick det bli några andra böcker som är speciella för mig.
I handen håller jag Annika Bengtssons utmärka roman Sorgbägare som jag varit stolt redaktör för. Annika är inte bara författare, utan även min förläggare på Grim förlag. Det känns perfekt att det blev Kungsbacka-Posten som gjorde det första reportaget om Våra älskade orkade inte leva, eftersom jag jobbat där, och det är så spännande att boken nu sprids. Vilket äventyr!
Idag gästbloggar jag hos Eva Ullerud och berättar lite om hur det är att skriva olika typer av böcker. Jag har rört mig i flera genrer; roman, handbok och reportagebok. Kika gärna in i Evas skrivarlya och läs mer om hur reportageboken Våra älskade orkade inte leva växte fram.
Tack, Eva, för att jag fick hälsa på hos dig!
Titeln till reportageboken Våra älskade orkade inte leva har varit nästan likadan under hela processen, men med två väsentliga förändringar längs vägen.
Min första tanke var att kalla boken Vår älskade ville inte leva, men det strök jag efter den inledande mejlkontakten med min första intervjuperson. Hon påpekade att det ytterst sällan är viljan att leva som saknas utan att det istället handlar om att man inte orkar leva. Det tog jag självklart till mig och då fick boken istället titeln Vår älskade orkade inte leva.
Efter ett par månaders grubblande på det första ordet bestämde jag mig för att ändra det från singularis till pluralis. Det är trots allt en reportagebok om flera olika personer som tagit sina liv och vissa anhöriga är till och med dubbelt eller trippelt drabbade.
Så blev namnet till slut Våra älskade orkade inte leva och jag tycker att det är en fin titel som säger vad boken handlar om.
Jag har dragit igång ett gästbloggsprojekt och det innebär att jag och andra författare kommer att gästblogga hos varandra i några veckor framöver. Idag har jag skrivit lite om hur mina intervjuer gick till under arbetet med Våra älskade orkade inte leva hos Lotta Modin. Tack så mycket, Lotta, för att jag fick hälsa på hos dig!
Jag fotograferar väldigt mycket själv, men betydligt mer sällan befinner jag mig framför kameran. När jag behövde ett författarporträtt till Våra älskade orkade inte leva blev det därför lite bekymmersamt för mig.
Den bild jag haft på mina senaste böcker kändes för gammal och passade dessutom inte alls stilmässigt till en bok som handlar om något så känsligt, tungt och utlämnande som självmord. Den är alldeles för glättig och färgglad.
Den förra bilden tog jag själv och det brukar gå an när det ska vara en ansiktsbild, men det är svårare att få till om man vill ha helfigur och det var en tanke jag hade från början denna gång.
Därför bad jag min trettonårige son följa med mig ut i trädgården för att ta en ny bild på mig en lagom solig jullovsdag. Det skulle antagligen ge bilden den naturliga känsla jag ville eftersträva. Jag har inget emot arrangerade studiobilder, men det passar inte mig och jag ville att bilden skulle spegla mig mer än enbart vara snygg och proffsig.
Det var inte alldeles enkelt med ljuset denna dag, för det var ganska grått, men till slut blev det 
en bild som jag tycker fungerar till bokens ämne och ger en rättvis bild av mig som person. Med lite fantasi kan bilden föra tankarna till att solen gått ner i de människors liv som trots allt utgör själva grunden för att boken blivit till.
Jag inser att jag fått bättre ljus i ansiktet om vi använt oss av en reflexskärm för att vinkla ljuset som nu istället kommer enbart bakifrån, men någon sådan har vi inte och jag tycker faktiskt att det blev lite fint när solljuset lyser genom mitt lockiga hår.
Kanske ser jag lite trollik ut, men det gör jag även i verkligheten, så det gör ingenting alls.
Joanna Björkqvist 