Att arbeta med reportageboken har varit mycket givande och intressant på många plan. Jag har träffat fantastiska människor som berört mitt hjärta och hjälpt mig att rensa tårkanalerna.

Många undrar hur jag har hittat mina intervjupersoner och det har varit på olika sätt. Genom internet, vänner och möten har de en efter en kommit till mig och de allra flesta har inte tvekat en sekund utan genast velat medverka i Våra älskade orkade inte leva. De har tyckt att det är en viktig bok och kan de hjälpa någon genom att berätta sin historia så gör de gärna det.

Det har också hänt att anhöriga jag pratat med inte velat vara med och då har jag backat direkt. Det måste kännas hundra procent bra att medverka för jag vet att våra samtal kommer att röra upp många känslor och jag vet också att det kan bli ringar på vattnet tack vare att alla medverkar med sina riktiga namn. Om de inte är beredda på den uppmärksamheten kan det bli väldigt tufft.

Det har varit avgörande att alla är med på ett öppet sätt med sitt namn, för en del av bokens syfte är att motverka de tabun som finns och att våga tala om självmord. Om personerna då är anonyma förstärker det de tabun som finns, för då säger ju även vi att vi egentligen inte heller vågar eller orkar tala om suicid.

Under intervjuerna har jag fört anteckningar enligt gammal klassisk modell med block och penna. Jag tycker att det är oerhört mycket enklare att hitta bland papper än på en ljudupptagning, så jag jobbar alltid så. Dessutom är jag tacksam över att jag har ett gott minne, så jag kan fånga mer av intervjupersonernas korrekta citat än jag klottrat ner på pappret.

Efter samtalet har jag skrivit reportaget så raskt jag har förmått och sedan skickat det till den intervjuade för genomläsning och korrigering av eventuella sakfel. Alla medverkande har fått komma med åsikter på alla plan och det har varit väldigt värdefullt, för ibland är det snåriga historier och det är lätt att ett par händelser hamnar i fel ordning eller att jag missuppfattat någon detalj. Det har också hänt att saker den intervjuade sagt ser så svartvitt ut i skrift att de vill stryka det, även om det i sig varit helt korrekt skrivet.

Efter ett par turer mellan den intervjuade och mig har texten gått till min redaktör och förläggare Annika Bengtsson, som petat ytterligare i texten och sett till att det inte finns onödiga upprepningar, märkliga syftningar, oklarheter och annat ovälkommet i texterna.

Slutligen har det varit dags att skicka boken i sin helhet till några utvalda testläsare. Det var spännande eftersom inte ens jag själv vid det laget hade läst hela boken i ett svep i den ordning vi bestämt att texterna skulle ligga.

Testläsarna hittade några marginella småsaker, men tyckte att boken var välskriven, viktig och gripande. Det var förstås precis vad jag hoppades på och snart når den ännu fler läsare.

Det känns bra för ämnet är tyvärr alltför angeläget.