Redan när jag började fundera på att skriva reportageboken Våra älskade orkade inte leva hade jag det formmässiga upplägget helt klart för mig. Jag ville ha djupa och långa intervjuer med nära anhöriga till människor som tagit sitt liv.

Det skulle finnas utrymme att berätta hela historien – inte bara nudda vid ytan, som det så ofta handlar om i den nyhetsvärld jag arbetat i som journalist. I en bok finns det gott om plats och den kan man dessutom återvända till på ett helt annat sätt än man kan göra till en tidningsartikel eller ett radio- eller tv-inslag.

Jag ville att alla avsnitt skulle börja på en högersida och där skulle de intervjuade presenteras med namn, ålder, bostadsort och yrke, så att man snabbt får en liten bild av vem man kommer att få läsa om. Denna information ville jag placera mitt på sidan, som en faktaruta utan själva rutan.

Överst ville jag ha ett kärnfullt citat, som avslöjar vilken specifik känsla just den aktuella intervjupersonen symboliserar. Alla drabbade har naturligtvis en mängd olika känslor, men jag ville renodla i just citatet och låta en känsla, satt i fet stil, komma fram lite extra för varje person. Citatet skulle vara i lite större stil än övriga texten, så det fick drag av en rubrik. När min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag satte inlagan gjorde hon ett stort ljusgrått citattecken som botten till citatet och det tyckte jag blev väldigt tjusigt.

Längst ner på sidan skulle ingressen ligga. Den inledning som skulle bli kilen in i berättelsen.

Själva reportaget skulle sedan börja på nästa högersida. Där ville jag börja med att jag beger mig till intervjupersonen. Det kan verka egocentriskt att inleda med sig själv, men jag ville bjuda in läsaren att följa med på resan och det tyckte jag att jag gjorde bäst genom att placera oss i tid och rum.

När jag nu suttit med den färdiga pdf-filen och granskat boken under lupp måste jag säga att det blev precis så bra som jag hade hoppats på. Det är både lättöverskådligt och grafiskt snyggt, tycker jag.

Sidorna känns, det svåra ämnet till trots, luftiga och i varje reportage varvas både citat och löpande text på ett sätt som gör att texterna är lätta att läsa. Även om boken kan locka till tårar, det gör den fortfarande på mig, är den inte tung eller svårläst på det klassiska sättet. Tvärtom har jag varit mån om att den ska vara lättillgänglig och lättläst, eftersom så många varje år drabbas av att en älskad person tar sitt liv.

Då behövs en bok man faktiskt orkar läsa.

Äntligen rullar vardagen igång igen efter alla trevliga helger. Jag har mest tillbringat de så kallade ledigheterna, som i mitt fall inte alls bestod av ledigheter utan riktigt viktigt och roligt arbete, med att korrekturläsa Våra älskade orkade inte leva och det har varit ett både intensivt och givande arbete. Reportagen är väldigt gripande och fast jag läst dem så många gånger och så väl vet vad de handlar om blir jag faktiskt tårögd ibland ändå. Det känns fint.

Igår hade jag det sista samtalet med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag inför att hon idag skickat boken för provtryck. Vi gick noggrant igenom de sista korrigeringarna tillsammans och vi läste baksidestexten ett par gånger extra också.

Om bara några dagar kommer vi att få ett provtryck från tryckeriet Scandinavian Book i Danmark och det ska bli så oerhört spännande.

Så här kommer hela det färdiga omslaget att se ut. Boken kommer att tryckas i danskt band, som är mitt favoritformat, och det kommer att finnas flikar som ger boken extra stadga. Där är det perfekt att skriva lite kort information om mig som författare och även lägga in en bild, så man får ett litet hum om personen bakom boken.

Jag hoppas att boken ska sticka ut lite med sitt målade omslag, för omslaget är trots allt en väldigt viktig del när det gäller att fånga potentiella läsares uppmärksamhet och det här är en bok som är värd uppmärksamhet. För mina fantastiska och generösa intervjupersoners skull.

De har viktiga saker att berätta om hur det är att vara anhörig till någon älskad som tagit sitt liv.

Jag har funderat länge på hur omslaget till min kommande reportagebok ska se ut, men nu tror jag att jag har bestämt mig. Jag har målat en bild som jag hoppas ska väcka intresse och kännas lockande.

Snart är jag redo att berätta vad boken handlar om, men än så länge vill jag bara avslöja att jag intervjuat olika människor kring ett gemensamt tema och att jag rest kors och tvärs över landet för att samtala med fantastiska människor, som generöst har delat med sig av sina gripande historier.

Vad får du för associationer av bilden? Berätta gärna!

Sedan några månader tillbaka skriver jag på en ny bok. Det är en reportagebok som bygger på människor som har en historia att berätta. Exakt vad boken handlar om eller vad den har för tema vill jag inte berätta ännu, men jag kan säga så mycket som att det blir en gripande bok. Själv sitter jag dag efter dag och ömsom torkar tårar och ömsom gläds åt möjligheten att göra skillnad. För jag vill göra skillnad. För mina intervjuobjekts skull. Och för andra i samma situation.

Jag är enormt tacksam och glad över att så många fantastiska människor ställer upp och berättar om sina erfarenheter. Utan dem skulle det definitivt inte bli en bok.

Jag har rest många mil i Sverige och sovit på hotell i märkliga avkrokar, där inte ens GPS:en hittade rätt, för att nå berättelserna. Det har varit värt varenda kilometer och varenda timme, för historierna behöver få komma ut.

I januari 2015 är det dags. Då släpps boken på Grim förlag.

Jag kan knappt vänta.