Vilken otroligt intensiv och härlig vecka jag just lämnat bakom mig. I måndags släpptes officiellt reportageboken Våra älskade orkade inte leva och dagen till ära sändes intervjuer med mig i två radioprogram. På kvällskvisten var det givet att skåla för boken med en flaska bubbel i hemmets lugna vrå.

I fredags var det så äntligen dags för den första releasefesten. Fyra av de medverkande förgyllde festligheterna och det gladde mitt hjärta oerhört, för det är trots allt de som ska stå i fokus när det gäller boken. Att de valt att dela med sig av sina historier på ett så öppet sätt och under sina verkliga namn är fantastiskt.

Dessutom hade jag bjudit väninnorna i bokcirkeln, min familj, mina närmaste före detta grannar och de närmaste nya samt mina arbetskompisar på skolan jag arbetar på två dagar i veckan. Eftersom jag hade festen hemma hos oss tänkte jag att jag inte fick plats med fler vänner och även om varken alla bokcirkelflickor eller arbetskompisar kom var det fullt hus, så jag var tacksam över mitt beslut.

Det blev en fantastiskt fin kväll med många känslor. När jag skulle välkomna alla och presentera de fyra medverkande blev jag fullständigt överrumplad av mina egna känslor. Jag som nyss känt mig så stabil fick ännu en gång uppleva hur det är att gå ifrån skratt till gråt på ett par sekunder. Redan när jag berättade om den första medverkande trillade tårarna och min snälle pappa, som satt nära där jag stod, tog raskt upp en servett som jag kunde använda.

Det fortsatte på samma sätt genom alla medverkande och slutade inte ens när jag presenterade min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag och de andra gästerna. Egentligen är jag inte förvånad över att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka, för alla som känner mig vet hur lättrörd jag är, men den här gången trodde jag faktiskt att jag gråtit klart. Jag menar, det har ju redan gått åt flera paket med näsdukar under arbetet med boken, så hur kan det finns tårar kvar att gråta? Men jo, det gör det ju alltid och att se alla dessa fantastiska människor som jag tycker så mycket om sitta och stå i mitt vardagsrum och hallen (ja, det var ju lite trångt hemma) gjorde mig så djupt rörd.

Och jag var inte ensam om att bli tårögd, vilket kändes skönt. Boken är ju trots allt skriven med hjärtat som insats, både mitt eget och de medverkandes, och det vore sorgligt om det inte märktes på oss. Det blev en helt magisk kväll och jag skrev fina hälsningar i massor av böcker. Som mest sålde vi tretton böcker till en och samma kvinna. Det var mycket redan där, men dagen därpå kom det ett mejl om att hon ville köpa en till. Det fick hon, såklart.

Alla medverkande fick dessutom varsin personlig mugg i present av mig för att de varit så generösa och berättat sina gripande historier för mig. På ena sidan fanns en bild av boken och på andra sidan deras namn – allt för att de inte ska glömma den viktiga insatsen de gjort för att bryta de tabun som finns kring suicid.

När jag vaknade upp på lördagsmorgonen började det droppa in meddelanden om att gästerna slängt sig över boken så fort de kom hem från festen och att de inte kunde slita sig för att sova. En av dem hade läst 178 sidor i ett nafs och det kändes otroligt roligt att höra.

Förmiddagen gick åt till att röja efter första releasefesten och handla lite nya godsaker inför nästa, för på lördag eftermiddag var det dags för nästa fest. Då var alla mina övriga vänner välkomna. Det var så härligt att se dem droppa in en efter en. Även en av de medverkande kom och det gjorde mig så glad. Att få träffa mina intervjupersoner är som att möta riktigt kära vänner, för trots att vi oftast mötts endast en eller möjligen två gånger har vi, tack vare det djupa ämnet, kommit varandra väldigt nära.

Det blev en riktigt härlig eftermiddag och kväll med både babbel och bubbel tillsammans. Jag fick många fina kommentarer om hur värdefullt det är att jag vågat skriva en bok om ett så laddat ämne som självmord och det blev jag väldigt glad över.

På söndagen knackade verkligheten på dörren igen. Då var det dags att åka till återvinningscentralen med en ansenlig mängd tomflaskor (jag hade redan skickar ner några i hålet när jag kom på att jag kunde ta en bild på champagneflaskorna) och en hel del annat skräp som festligheterna hade resulterat i.

Nu sitter jag här på måndagen och ler fortfarande åt den underbara releaseveckan som passerat. Som sällskap har jag massor av vackra blommor, flera fina vinflaskor (oöppnade – det är ju som sagt måndag!) och många andra fina presenter som mina snälla vänner uppvaktat mig med.

Tusen tack, alla ni som gjort releasen av Våra älskade orkade inte leva till ett minne för livet. Ni är bäst och har för alltid en plats i mitt hjärta!