Som jag redan berättat är reportageboken Våra älskade orkade inte leva, två av mina fina intervjupersoner och jag med på ett tre sidor långt reportage i veckotidningen Allas just nu, nr 38. I samband med detta lottar tidningen ut fem exemplar av boken. Jättetrevligt, tycker jag, för det är ett fint sätt att sprida boken ytterligare.
HÄR kan du vara med och tävla.
Gör gärna det!
Ett hundratal besökare kom till Stadsmissionen i Göteborg på den Suicidpreventiva dagen i torsdags och den värdefulla eftermiddagen inleddes med att jag blev intervjuad på scenen om reportageboken Våra älskade orkade inte leva. Jag fick berätta lite om bland annat varför jag valde att måla en bild som användes till omslaget, hur jag fick idén till bokens tema och om det var jobbigt att skriva boken med tanke på det tunga ämnet.
Jag avslutade med att läsa inledningen till några av reportagen och när jag skulle runda av med den allra sista raden brast rösten och ögonen tårades ännu en gång. Det var nämligen just på den Suicidpreventiva dagen för exakt ett år sedan som jag träffade den fantastiska kvinna vars historia jag läste och även i år satt hon i publiken. Det blev så rörande att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka och när jag tittade ut över publikhavet såg jag att ett par till torkade bort en tår i ögonvrån. Det kändes skönt att jag inte var ensam om att bli känslosam.
Eftermiddagen fortsatte med olika seminarier, som jag också gärna hade gått på, men jag valde ändå att stå kvar vid mitt fina bokbord utifall att någon ville prata om min bok eller kanske köpa den. Så länge seminarierna pågick var det lite ensamt vid bordet, men så fort det var paus kom många människor och ville både prata och köpa en bok. Det var så trevligt att möta dessa personer och också få ta del av deras egna historier kring självmord och sorgearbete.
Fler kände jag igen från SPES-mötet som jag var på i december förra året. Det var ett så varmt och fint möte att jag fortfarande minns både personerna jag träffade och historierna som de delade. Några av dem pratade jag med och jag berättade att jag flera gånger tänkt att komma på ett nytt möte för att visa att boken jag skrev när jag var där förra gången faktiskt blev klar och att SPES fick ett eget kapitel i boken.
Anledningen till att jag inte dykt upp är att jag inte vill att det ska kännas som om jag är där för att tjäna pengar på deras olycka, det vill säga sälja böcker av girighet. Jag är inte alls den typen och jag vill inte uppfattas så. Samtidigt vill jag ändå gärna berätta i alla möjliga sammanhang att boken finns, så alla som vill kan köpa den eller låna den på biblioteket. Det är en svår balansgång, men när jag pratade med två av dem som gått på SPES-möten i hela 17 år sa de att jag var väldigt välkommen att besöka ytterligare en sammankomst, så jag måste verkligen ta mig dit igen. Jag blev så glad över värmen jag kände från dessa fina personer som gör så mycket gott genom att år efter år gå på möten och finnas där för andra i samma situation.
Året suicidpreventiva dag blev väldigt fin på alla sätt, tycker jag, och jag tror faktiskt inte att jag någon gång sålt så många böcker på ett och samma event (möjligen bortsett från mina releasefester) så det var med stolthet jag rapporterade dagens försäljning till min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag.
Jag tog också med mig ett trettiotal visitkort som jag lade vid böckerna och det var inte ett enda kvar när jag packade ihop för dagen. Redan nu har jag fått mejl från besökare som tagit ett visitkort och sedan kontaktat mig via mejladressen på kortet. Det blir jag jätteglad över.
Tack så mycket, alla berörda, för en fin dag, den vackra blomsterbuketten och för alla varma möten!
Med anledning av den internationella Suicidpreventiva dagen imorgon är två av mina fina intervjupersoner i Våra älskade orkade inte leva och jag med i veckans nummer av veckotidningen Allas, nr 38. Idag kom tidningen hem till mig tillsammans med en fin hälsning och jag ser att vi är med på hela tre sidor så det känns fantastiskt roligt.
Även om jag många gånger önskar att Våra älskade orkade inte leva aldrig hade behövt skrivas, för jag skulle önska att riksdagens nollvision från 2008 redan uppnåtts, är jag tacksam för varje gång den uppmärksammas och varje gång någon läsare hör av sig med positiva ord.
Det känns lite extra speciellt att tidningen kom just idag, för precis just idag har jag träffat den första intervjupersonen inför min nästa reportagebok som kommer ut 2016.
Det var ännu ett starkt möte och jag fick torka tårarna ytterligare en gång…
Det är full aktivitet nu för mig inför Suicidpreventiva dagen på torsdag och Bokmässan som börjar om två veckor. Den långa checklistan bockas av punkt för punkt.
Ett uppdrag jag fick var att beställa författarporträtten och nu har de kommit. Jag tycker att de blev så snygga, om jag får lov att säga det själv. Dessutom passar de så bra ihop, tycker jag. Elisabeth Lindström står längst till vänster, jag är i mitten och Björn Juthendahl till höger. Och under oss alla, som den trygga basen, finns vår förläggare Annika Bengtsson.
Bilderna är 20 x 30 cm och kommer att sitta på väggen i monter B04:73 där Grim förlag kommer att husera tillsammans med Glimmergummans förlag och Ordspira förlag under mässans alla fyra dagar. Även Birgitta Fernström och Eva Holmquist, som är kvinnorna som döljer sig bakom förlagsnamnen, kommer att ha porträtt på väggen.
Där kommer vi också att ha bilder på alla tio böcker som Grim säljer under mässan, men dessa skriver min förläggare Annika Bengtsson ut. Det gäller att fördela arbetet.
Ett annat mycket trevligt arbete som vi fördelat mellan oss är att köpa vin. Annika köper det röda och jag har redan köpt det vita, som kommer att få slumra i frysen natten innan invigningen av Bokmässan så det hinner tina precis lagom när vinminglet börjar klockan 18.00 i montrarna runt om på mässan.
Då är ni alla så välkomna så att mingla med oss!
Jag fick ryktesvägen höra att jag fanns på plansch på Kulturhuset Fyren så idag gick jag dit för att se om ryktet talade sant och visst gjorde det det! Jag hann knappt innanför dörren när förrän jag såg planschen i A3-format och i vackra höstfärger.
Jag tycker att planschen är riktigt fin och jag hoppas att många kommer för att lyssna denna kväll. Det är gratis inträde och ingen föranmälan krävs. Under kvällen kommer jag tala om hur det är att skriva en hel bok om ett så tungt och tabubelagt ämne som självmord. Hur närmar man sig som journalist detta trauma och vad orkar intervjupersonerna berätta?
Det kommer att finnas möjlighet att köpa Våra älskade orkade inte leva till specialpris och det går förstås också utmärkt att få den signerad.
Jag är så tacksam över att Zandra Johansson, som medverkar i min bok och som har förlorat båda sin barn, kommer att vara med mig denna afton.
Välkomna till Fyren torsdag den 1 oktober!
Idag är det exakt en vecka kvar tills det är dags att uppmärksamma den internationella Suicidpreventiva dagen runt om i hela världen. En otroligt viktig dag, tycker jag, för vi behöver aktivt och målmedvetet verka för att nå den nollvision som regeringen antog 2008. Ingen människa ska behöva ta sitt liv och lämna förtvivlade anhöriga och vänner efter sig.
Den 10 september i fjol besökte jag evenemanget i Göteborg i samband med att jag skrev på reportageboken Våra älskade orkade inte leva. Det blev en väldigt känslosam dag och där träffade jag också en av mina intervjupersoner till boken för allra första gången.
I år är jag, som jag berättat om tidigare, inbjuden som gäst till Stadsmissionen på Drottninggatan 33 i Göteborg och det vore väldigt trevligt om det kom mycket folk. Vi börjar klockan 13 och sedan fortsätter programmet fram till klockan 16. Våra älskade orkade inte leva kommer att finnas till försäljning till specialpriset 120 kronor och självklart finns det möjlighet att få den signerad, för den som så önskar. På kvällen är det ljuständning i Domkyrkan klockan 18.
Välkomna!
För två dagar sedan skrev jag att jag hade valt vilken bild jag skulle ha på väggen i vår monter B04:73 på Bokmässan om några veckor. Nu råkar det dock vara så att jag är norra Europas allra veligaste person när det gäller ungefär allt som finns att ta ställning till, så bara för att jag tyckte en sak för ett par dagar sedan behöver det inte alls betyda att jag tycker samma sak nästa gång tanken dyker upp hos mig.
Jag tror faktiskt att jag ska välja en annan bild i den månghövdade bildserien min syster var snäll och tog på mig för några dagar sedan. Dessutom tror jag att jag ska välja ett filter med lite mildare toner. Jag tycker inte om att manipulera och fotoshoppa bilder egentligen, men jag gillar att dra lite i kontraster och jag tycker om när det ser mjukt och fint ut.
På den här nya bilden har jag dessutom bättre vinkel på ansiktet så det inte blir så mörkt. Och så lutar jag lite, utan att ha ändrat i efterhand. Det ser lite levande ut, tycker jag.
Filtret jag har här på bilden heter Antikt och passar väl bra för någon som är 47 år och fyller 48 på Bokmässans sista dag för i år? Lite antik kommer jag nog att känna mig bland alla yngre författarkollegor, men jag tröstar mig lite med att jag faktiskt bidrar till att dra ner medelåldern i vår monter. Där är jag näst yngst av oss sex som ställer ut. Slagen av en kollega som är åtta månader yngre.
Det är inte ofta jag är näst yngst längre.
PS. För den som inte vill bläddra bland blogginläggen är det dessa två bilder jag velar mellan just nu …
Den första jag valde: Den jag tror jag vill ha nu:
Vi kommer att vara sex författare i vår monter B04:73 på Bokmässan i Göteborg och alla sex kommer att ha porträtt i A4-storlek uppsatta på väggen för att skapa lite hemtrevnad och visa vilka som hör hemma i montern även om man råkar vara iväg på lunch eller så. Jag tycker att det är en väldigt trevlig idé. Särskilt när det gäller de andra författarna. Det är värre när det gäller mig själv.
Ett av mina största intressen i livet är fotografering och jag tar oerhört många bilder hela tiden. Två veckor i Grekland i somras resulterade i över 1 460 bilder och då har vi ändå varit där sex år i rad, så många bilder är redan tagna, så att säga. Mina barn har vuxit upp med en kameralins mot ansiktet nästan konstant och innan jag började fotografera digitalt gick halva föräldrapengen åt till att lösa ut alla fantastiska bilder jag tagit på mina bedårande bebisar.
Jag älskar att vara bakom kameran och tar alla författarporträtt för Grim förlag. Även mina vänner ber mig emellanåt att ta porträttbilder på dem när de ska söka nya jobb eller uppdatera sina hemsidor.
Men så är det ju det här med att jag inte alltid får vara bakom kameran utan måste vara framför. Det är inte alls lika roligt. Igår var min syster så snäll att hon kom hem till mig och hjälpte mig att ta nya bilder inför Bokmässan. Jag hade sett ut två olika platser i trädgården som vi kunde ta bilderna på för där var ljuset bäst.
Jag vill självklart se snygg ut på bilderna, för det vill ju alla, men ännu viktigare är det att det känns att det är JAG på bilden. Jag ser inte ett fotografi enbart som ett foto utan som en spegelbild av själen och då är det viktigt att bilden känns äkta och sann så man får en känsla av mig som person.
Då är kläderna en viktig del av bilden. Jag klär mig ofta i glada färger och tvekar inte inför att sätta på mig en glitterkjol en alldeles vanlig dag på jobbet. På bild kan detta dock bli lite mycket, även om jag trivs så IRL. Därför valde jag en svart enkel tröja som bas igår och adderade en cerise sjal. Det tycker jag blir en lagom kompromiss.
Mitt hår är en väldigt stor del av mitt utseende och jag beskrivs ofta som ”hon med det lockiga håret, du vet”. Det ser lite olika ut från dag till dag och är det blåsigt kan det bli hur tokigt som helst. Men igår var det lugnt och stilla här hemma, så det var en bra dag för mitt burr.
Jag sa till syrran att smattra på med kameran för jag vet att man måste ta ganska många bilder för att få en eller ett par som funkar riktigt bra och hon lydig och gjorde som jag sa. Dessutom rättade hon till sjalen lite då och då för den åkte lite hit och dit när jag rörde mig.
Efter att ha matat in ett par hundra bilder i datorn och kikat noga på var och en valde jag den som syns i inlägget. Färgglad med mycket hår och ändå rätt seriös, hoppas jag. Hoppas den funkar tillsammans med de andra fem bilderna på kollegorna.
Välkomna till monter B04:73 för att se alla bilderna och oss författare IRL!
Idag är det exakt fem veckor kvar tills Bokmässan i Göteborg slår upp sina portar för året. Eftersom jag ska hålla i ett seminarium tillsammans med Elisabeth Lindström som medverkar i min reportagebok Vår älskade orkade inte leva får jag en alldeles speciell namnskylt att bära under mässdagarna och nu har den kommit. Den är så fin att jag inte nöjer mig med att kalla den en namnskylt. Jag ser det som en brosch.
Seminariet äger rum fredag den 25 september klockan 12.30 på plan 2 i Svenska Mässans lokaler och Elisabeth och jag kommer att samtala om hur det är att prata om något så svårt som självmord i familjen när man inte känner varandra. Till seminarierna måste man ha en speciell biljett och den kan köpas i förväg eller på plats om man är intresserad. Vi hoppas på många besökare, så välkommen dit!
Programmet för vår monter B04:73 är nu klart. Jag kommer att lägga upp programmet i sin helhet när det närmar sig, men redan nu har jag uppdaterat informationen under fliken Kalendarium och fört in när jag själv kommer att berätta om arbetet kring Våra älskade orkade inte leva och annat som berör mitt författarskap. På flera av programpunkterna får jag dessutom sällskap av någon av de medverkande i boken och det gläder mig mycket att mina fantastiska intervjupersoner ställer upp och berättar sin historia inför publik. Dessa framträdanden är helt gratis och efteråt finns möjlighet att köpa en signerad bok till mässpris.
Jag har varit besökare på Bokmässan över tjugo gånger och utställare en gång tidigare, men det här året kommer att bli något alldeles speciellt, det känner jag redan nu och det ska bli så vansinnigt roligt. Att få hålla i ett seminarium känns väldigt spännande och övrig tid kommer jag mestadels att befinna mig i montern så kom jättegärna dit och hälsa på mig och hjälp till att göra årets Bokmässa till den allra grymmaste hittills.
Ni känner igen mig på broschen (!) med mitt namn och det krulliga håret – välkomna!
Den 10 september uppmärksammas den Suicidpreventiva dagen i hela världen och jag är inbjuden till evenemanget på Stadsmissionen på Drottninggatan 33 I Göteborg där jag kommer att intervjuas om reportageboken Våra älskade orkade inte leva. Det hela inleds med drop in vid lunchtid klockan 12.30 och sedan är jag först ut klockan 13. Jag känner mig mycket hedrad över att bli tillfrågad att medverka och ser redan fram emot en givande och lärorik eftermiddag. Det är ett väldigt digert och intressant program i år.
Jag var på evenemanget som besökare förra året. Det var där jag träffade en av mina generösa och kloka intervjupersoner och mer om detta står att läsa i boken. Jag blev så berörd av de få orden hon sa på träffen att jag var tvungen att gå fram till henne efteråt och fråga om hon kunde tänka sig att vara med i min bok. Jag blev så glad och tacksam när hon sa ja, för hennes historia berör fler än mig. Hon har nämligen förlorat båda sina barn, det ena i ett astmaanfall och det andra i självmord. En otroligt stark berättelse att gripas av.
Den 10 september kommer det också att finnas möjlighet för intresserade att köpa ett signerat exemplar av Våra älskade orkade inte leva till specialpriset 120 kronor. När jag träffade min förläggare Annika Bengtsson för höstens första förlagsmöte förra veckan hade vi en hel del att diskutera och priset på boken vid olika evenemang var en av de saker som vi tog upp. Vi tycker båda att det är viktigt att ha specialpris när man som författare är ute och pratar om boken för det ska kännas att man som åhörare/gäst/kund är med om något särskilt. Som jämförelse kan sägas att boken kostar 186 kronor på Adlibris och 172 kronor på Bokus, så det känns väldigt bra för mig att kunna erbjuda detta låga specialpris.
Under fliken Kalendarium ovan har jag skrivit in Suicidpreventiva dagen och där finns även andra tillfällen att träffa mig inlagda. Kika gärna där ibland för den uppdateras när något nytt dyker upp.
Varmt välkomna till en viktig dag den 10 september – tillsammans kan vi arbeta för att nå nollvisionen. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och bryta de tabun som finns kring självmord för ingen ska behöva må så dåligt att suicid är den enda utvägen. Därför är det viktigt att Suicidpreventiva dagen finns för den lyfter frågan.
Även om jag stilla önskar att det inte behövdes …
