Jag har inte för vana att googla vare sig mitt namn eller mina olika boktitlar, men nu gjorde jag det och hittade en jättefin och lång recension av Våra älskade orkade inte leva på Goodreads. Jag blir alltid lika glad när jag får höra att boken har berört någon och alltid lika tacksam när jag får hjälp att sprida den för jag tycker att den förtjänar många läsare.

Merkurius skrev redan i augusti både insiktsfullt och personligt kring suicid och boken och det är intressant och viktig läsning hela vägen. Det är härligt med någon som sätter in boken i ett större sammanhang för där passar den verkligen bra.

Jag brukar alltid framhålla mina fantastiska intervjupersoner för utan dem skulle boken över huvud taget inte blivit till. Tack vare att de öppnade sig så och delade med sig så ärligt och generöst av sina erfarenheter kring självmord i familjen kryper boken nära läsarna och det är omöjligt att inte bli berörd.

Trots detta måste jag erkänna att det är väldigt roligt att också själv få beröm för det arbete som jag lagt ner på boken och för att jag faktiskt tagit mod till mig att beröra detta tabubelagda ämne som självmord fortfarande i mångt och mycket är, även om vi sakta börjar bli bättre på att tala om det. Att få positiva ord och höra att mitt arbete är viktigt är otroligt glädjande.

Så här fint avslutar Merkurius sin reflekterande och läsvärda recension:

Suicid är alltid ett problem – oavsett om det rör sig om fem eller 1500 fall – och det är ett stort samhällsproblem att det är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. Det beror på samhällsstrukturer, och när inte ens psykvården är behändig att hjälpa till att ge stöd åt de människorna som lider av utanförskap, kriser och psykisk sjukdom tappar man faktiskt lite hopp.

Av den anledningen är Joanna Björkqvists reportagebok så oerhört viktig. Vi kan inte fortsätta att vara tysta om det här. Vi måste tala, vi måste våga låta detta vara en högaktuell politisk fråga och vi får aldrig, aldrig någonsin, låta detta bli till ett tabubelagt ämne i vårt samhälle. En av personerna som Björkqvist intervjuade sa att “[…] vi svenskar är så rädda för döden att vi inte vågar prata om den och nästan inte ens vågar tänka på den. Men det vi skulle må bra av, […] är att ta döden i ena handen och livet i den andra och sedan påbörja vår vandring, för döden är en del av livet”. Det tycker jag låter rimligt, och genom att uppmärksamma självmord på detta sätt som Joanna Björkqvist gör, är att långsamt minska ner på den suicidstigmatisering som finns i Sverige. Att hon dessutom lyckas göra det ur ett nytt perspektiv och även visa bristerna med den hjälp som de anhöriga får – det vill säga, inte får – ger henne en hög position på listan över svenska författare som faktiskt vågar tillföra någonting i debatten kring tabubelagda ämnen”. Bör jag kanske tillägga att det är ytterst få författare på den där listan?

Ni förstår väl min glädje? Vilka härliga ord och vilket fint erkännande! Jag blir så glad och känner att mitt arbete med den nya reportageboken (temat är lite hemligt ännu) blir både ännu mer inspirerande och ännu viktigare. Jag har redan bokat in flera intervjupersoner så hela hösten är alldeles full av nya, spännande möten som jag sedan ska förvalta och göra en ny bok av. Någon gång under 2016 kommer den och jag återkommer med besked om exakt när det blir.

Tusen tack, Merkurius, för att du tagit dig tid att både läsa boken och skriva så fint om den.

Trevlig helg till både dig och alla andra!